Resetips och nu lämnar vi Maldiverna

Vi lämnade Ukulhas för att komma tillbaka till flygplatsön Hulhumale.

Med motorbåten som vi reserverat platser på skulle det ha tagit 1.5 timmar. Vi vaknade kl 6 och befann oss i tid kl 7 på båten.  Väskorna hade lastats ombord,  så fick vi reda på att våra sittplatser getts till någon annan.  De sa att väskorna skulle åka med båten och att vi skulle ta en annan båt som gick kl 9. Ingen big deal tänkte vi så vi gick av och fikade på ett café.  Kl 9 väntade vi och fick efter en timme reda på att det inte var någon båt som skulle åka.

Efter rätt mycket tjafs fick vi skjuts av en liten båt.  Havet var för stormigt för att åka med den båten till Male,  så vi åkte till Rasdoo för att ta en annan båt. Denna båt ville de ha 50$ mer för.  Vi blev ganska sura eftersom vi hade kunnat åka följande dag med en privat båt om vi ville och våra väskor var i Male. Vi  bestämde oss i samråd med Sajii för att spara konflikten tills att vi kom till Male.

Chefen som hade hand om öns transporter som lurade oss svarade inte i telefon (med flit antagligen).  Han var också rektorn på Ukulhas skola och hade hand om öns wifi nätverk och kommunikation.

När vi kom fram kl 15 istället för kl 8.30 skötte Sajii snacket och ordnade så att den chefen fick betala mellanskillnaden på 50$. Tänk om man var själv då hade man nog blivit lurad hela tiden!

Väl på Huhulmale var inte hotellet som Sajiis kompis ordnat som
 lovat,  rummet var för litet för att kunna ha extrasäng och de ville ha 75$ istället för $50 som vi blivit lovade.

Paul gav sig iväg på jakt och hittade ett rum utan fönster (vilket inte alls är ovanligt för Maldiverna) till ett lite dyrare men rimligt pris,  så vi flyttade in där.  Hela dagen hade gått åt till hotell och båtkrångel så vi var helt slut och somnade kl 20. Följande dag tog vi det riktigt lugnt och hängde mest på lekplatsen.  Vi fick en till hotellorder så nu har vi ungefär hälften av hängmattorna kvar som vi lämnat till Sajii att sälja.  Som ett test att kolla hans ärlighet.  Det finns här,  att sälja till lyxresorterna,  så det kan funka att han samlar ordrar och att vi skickar. Idag har vi packat och gjort oss resklara.  Jag skriver från Spicejet påväg till Kochi.  Planen är att bo i Ernakulam en natt och ta tåget till Ooty som ligger högt uppe i bergen imorgon.

Här är lite tips :

Flygplatsön Huhulmale är ett bra ställe att göra planer på.  Det är svårt att få information om vilka båtar som går.  Det verkar som att informationen undanhålls turister som reser själva för att tjäna pengar på att transportera dem i dyra motorbåtar och sjöflygplan. Det kan bli en dyr historia om man faller för det så kolla ordentligt när du kommer fram.

Tyvärr är det olika prislistor för Maldiver och turister på de "billiga" motorbåtarna.  En turist betalar ungefär 3 ggr så mkt som en maldiv på motorbåtar och turistrestauranger.  Ät gärna på de lokala caféerna.  Det är både gott och mkt mkt billigare.  Laga mat själv är billigast.

Cafe del Rio på Huhulmale,  synd att vi upptäckte precis innan vi lämnade Maldiverna.  Jättegott jättebilligt 

Paul klippte sig och blev rakad hos den bengaliske barberaren på Hulhumale för drygt 45 kr 

Banyanträd nära lekplatsen på Hulhumale 

Parkhäng och iakttagelser på Ukulhas

De varma timmarna om dagarna spenderas i parken som är vid den lilla hamnen där man under de stora banyanträdens lövtak kan koppla av eller leka utan att svettas ihjäl. Det har blivit en vana för mig och barnen att gå dit efter frukost.  De vuxna sitter på "parkbänkar" som är ett nät som fästs på en metallram ungefär som den billigaste hängstolen man kan tänka sig på. Kvinnorna sitter för sig,  iklädda den svarta uniformen som består av byxor,  lång klänning,  strumpor,  sjal (hijab)  och ibland ett skynke för ansiktet och handskar i över 30 graders hetta.  Männen sitter för sig och röker den ena efter den andra cigaretten och tuggar på bladpaket med betelnötter i.  Jag har nyss tuggat på ett sådant paket själv.  I Indien heter det "pan masala".  Det var lite torrt.  Jag tror att jag väntar med nästa paket tills vi kommit tillbaka till Indien.

Längst bort i parken vid skolan finns ett gammalt banyanträd med massa lianer som skolpojkarna tävlar om att klättra upp högst i. Jag sätter Winston en bit upp.  Det märks att vi behöver träna på mer trädklättring,  det här trädet är lite överkurs för oss men hur lätt som helst för skolpojkarna.

Sadja berättade att hennes mamma brukade klättra upp och hämta kokosnötter med bara händer och fötter. Hon pekade på några smala höga palmer som jag inte ens funderat att klättra upp i.  Trots min kärlek till trädklättring skulle jag nog behöva lite motivering och visning av hur man gör.  En utmaning under den här resan tror jag.

Om några dagar ska vi tillbaka till Indien.  Känns ganska skönt,  lite som att "komma tillbaka till civilisationen" fast att jag normalt brukar känna att åka från Indien till ett "utvecklat"  land brukar vara så.

Det har nog en del att göra med äckliga saker som tex de många myggor som tycker vårt blod smakar gott trots att vi har testat all möjlig myggmedel som finns här och de stora myrorna som väcker mig under natten ibland och gärna kryper innanför kläderna om man sitter på golvet.  De vandrar i toaletten och på sitsen så att man inte gärna vill sitta där,  från badrummet tvärs över rummet in i ett av deras hål i väggen. Det finns ingen mat som de kan komma åt så det är märkligt att de är där.  Annars är de mestadels i köket.  De små myrorna gillar matskåpen och särskilt vårt paket med torrmjölk.  Jag har slutat bry mig om de myror som slinker med när jag gör iordning mjölk.  Det finns så mycket mer som är värre så det är ingenting i jämförelse.  Jag är ganska tolerant också med västerländska mått.  Det måste man vara.  Häromdan läckte det gamla röret som gick ifrån diskbänkens avlopp över matbordet i "vardagsrummet". Jag upplyste ägarna och de lät det smutsiga vattnet rinna,  torkade upp,  och sa att ingen skulle använda det under dagen för att sedan fortsätta som vanligt utan att göra något åt det.  Det verkade på deras reaktion som om det var rätt vanligt.  Den delen av väggen var fuktskadad och precis vid ett eluttag också.  Väggen ser ut som den kommer smulas sönder helt inom något år eller två. Det är inget att bry sig om tydligen. Jag är också trött på att ständigt ha blöta fötter i badrummet från luftkonditionerings kondens och handfatets avlopp som går ut över golvet.  Och bristen på ventilation i det fönsterlösa sovrummet.  Det är vår kalla grotta när det är som varmast. Igår snorklade jag i vad jag tror var öns avlopps utmynning,  jag måste ta reda på om det var det.  Vattnet var så grumligt och algigt.  Jag visste var röret fanns men det fanns inte i min värld att röret skulle vara så nära ön.  Det finns en del saker som kan förbättras om ön inte skulle hindras av myndigheterna.  Bland annat vill folk ha solpaneler,  men som det är med byråkratin kan det ta tid.  Idag kommer elen från öns illaluktande och bullriga dieselgenerator.

Det lugna ölivet är verkligen lugnt,  om man inte har några måsten eller krav. Vi har ständig frustration över jobb som inte blir gjort för att internet inte funkar,  och frustration över att ha lagt massa pengar på att testa olika sätt som inte funkar och ligga back ännu mer.  Vi har två simkort,  en 4g router,  testat öns wifinätverk och wifi på gunbaru inn. Det är allt som går att testa eftersom det är en liten ö som ligger långt bort. Det verkar som om uppkopplingens vara eller icke vara beror på åt vilket håll vinden blåser. Det kan variera mellan 1mb om man har tur eller 14 kb om man inte har det.

Från parken kan man gå längs med den lilla hamnen.  Där finns det bra utsikt över de många fiskar som finns i vattnet så man bekvämt kan titta på stora stim av svarta triggerfiskar,  tioarmade bläckfiskar, papegojfiskar och tom ett gäng örnrockor som sveper fram och tillbaka över havsbottnen. I parken finns det mängder av leksaker som kokosnötter i olika storlekar,  och de hårda svärdliknande bladen som omsluter kokosnötsklasarna.  De blir oftasts Henrys favoritleksakerna.  Ett piratsvärd.  Eller en båt.

Igår hjälpte vi Sadja att plantera växter i krukor.  Det kommer bli så fint!

Pojkarna fick kokosnötter som hennes mor skickligt öppnade med en machete.  Om man hade bott här lång tid skulle man nog bli riktigt skicklig på både knivkonst och palmklättring. Och barnen har gjort en del framsteg i simningen,  snart kommer de kunna själva utan armpuffarna.

Ulukhas introduceras till hängmattornas värld och picknick

Efter några dagar av att äntligen få lite rutin på saker och ting (vi har turats om att den ena jobbar och andra "hemskolar" vare det sig är rita, skriva, matematik, eller simma eller leka bara).

Det har blivit vår vardag att ta en sväng till Gunbaru Inn för att få vår dos med internet och sedan laga lunch hemma. Då i form av det vi kan hitta i affärerna. Utbudet är ganska litet. Vi lärde oss efter ett tag vem som har bröd, nudlar, frukt, morot, kål, ägg, kycklingkorv och lite torrvaror. Det finns ungefär 5 sorters färska grönsaker att välja mellan. Alla grönsaker importeras utom en pinnlik sådan som kallas "drumstick" som växer här och smakar lite som sparris.

Alla Maldiverna som bor här har någon i familjen som fiskar. De äter chillikryddad fisk till frukost, lunch och middag. För oss som inte har någon som fiskar måste vi be om att få en fisk om det finns eller bli bjudna på det.

Våra hängmattor kom med UPS till Male. Sayed åkte dit för att ta emot dem, sedan fick de lastas på en fishing Dhoni (fiskebåt som ser ut lite som ett vikingaskepp fast utan segel) för att komma till Ukulhas.

Vi hängde upp hängmattorna på stranden för att ta bra bilder till vår hemsida www.hamaca.se

Innan vi hunnit fota kom det folk som köpte dem. Sayed var vår medhjälpare som skulle sälja dem här. Vi fick låna tillbaka dem lite.

Nu hänger det 6 hängmattor på Gunbary Inn och två på breeze Inn. Några av öborna har köpt till sig själva.

Vi spenderade två dagar med att fota dem på Ukulhas. Det var lätt att få folk att ställa upp som modeller. Igår åkte vi på en heldagstur med Sayeds familj till tre öar för att fota dem. Fredagar är det ledigt här så det var en perfekt utflyktsdag.

Vi åkte på Sadjias mans Jakos fiskebåt. Det är ganska stor skillnad att åka på en svensk båt och en Maldivisk båt.

Hade vi åkt så här i Sverige hade vi säkert fått böta eller kanske värre.

Här fanns det inga sittplatser utan bara en plan del att sitta på. Barnen Jara och Janal satt på båtens tak och höll sig fast. Paul och Henry satt på den bakre platta delen. Jag och Henry satt längst fram. Mina fötter höll fast sig hårt i den låga kanten av ovana. Medan de andra vant vandrade fram och tillbaka utan att knappt hålla i samtidigt som båten hoppade på vågorna.

Först åkte vi till en stängd resort som hette Madu Gali. Den var stängd eftersom det var ägarbyte och det var någon dispyt.

Vi träffade managern först som hade gett oss tillåtelse. Sen tog vi några bilder då dök hela personalstyrkan upp. Jag trodde att de var intresserade av hängmattorna. Tydligen var de arga och ville göra tvärtemot vad managern ville för de hade inte fått någon lön. Vi fotograferade snabbt på några andra ställen och åkte sen vidare till en annan ö. Där var det några fiskare som hade byggt några enklare hyddor. Det var en "picknickö" som hade en grillplats med en stor bänk att förbereda maten på.

Jag passade barnen och badade i skuggan under ett träd medan de andra lagade maten. Sadjia hade tagit med sig massor av saker. Bland annat en jättestor gryta med ris, kyckling som marinerades i chillipasta, kycklingkorv, och drickor. Riset tillagades med curryblad, gurkmeja, och några sura frukter som jag inte sett förut. Jättegott. Henry ramlade och brände sin hand på riset. Massor med myror kom och ville också ha av maten. Vi fick äta fort.

Vi åkte till en annan "ö" som bara bestod av lite sand med ett korallrev på ena sidan och den andra sidan var långgrund med riktigt fin vit sand.

Jara somnade. De hade med sig ett tält som de satte upp som hon kunde sova i. De andra barnen hade jätteskoj. Jag snorklade en massa. Det mesta av revet var väldigt grunt och som ett akvarium med älghornskorall och massa andra koraller, konstiga färgglada små djur som såg ut som julgranar som gick in i små hål när man viftade vid dem, och massvis av fiskar av alla möjliga sorter.

Jag hittade en resväska på bottnen en bit bort från ön. Den gick inte att öppna men den var väldigt tung och jag kunde se genom en reva att det fanns sand och säkert något annat i. Undrar vad. Kanske en kropp? Eller en skatt eller droger eller bara sand? Den var för tung så jag lät det förbli en gåta.

Jako och Sadjia fångade en bläckfisk med sina bara händer och tog upp den till stranden. Efter att vi fascinerats ett tag av dess färgskiftningar och bläcket tog vi bort barnen så att Jako och Sadjia kunde göra sitt med den. Kändes lite hemskt men det är ju mat här. Henry ville hålla bläckfisken efter att skinnet och allt som skulle bort tagits bort.

På vägen hem såg jag en stor örnrocka.

Revet och fiskarna på Ukulhas var också bra. Jag gillade att det var brant så att jag kunde dyka ner en tio meter ungefär. Synd att jag glömde att ta med dykkortet. Hittills har jag sett två svartfenade hajar, mängder av fiskar som clownfiskar, papegojfiskar, ängelfiskar, kirurgfiskar, tonfisk och allt möjligt.

posted from Bloggeroid

Det här är den andra sidan av Maldiverna

Jag hade skrivit på några forum att jag ville sälja och fota våra hängmattor och att vi sökte någon som ville hjälpa oss med detta. Två personer svarade. Vi valde Sayed som var väldigt intresserad och träffade oss flera gånger innan.

Han skulle ordna med boendet också. Han visade oss bilder på ett rum hemma hos någon med bra wifi och matlagningsmöjligheter för 40 usd per natt. Vi accepterade.

Till ön Ukulhas får man åka med motorbåt ca 1.5 timme för 50 usd per person (turistpris, lokalbefolkningen betalar drygt 150 kr och det är lag att man måste ta turistpriser eftersom de måste betala en särskild skatt på det) iallafall så åkte vi hit och kom fram lagom till solnedgången. Men rummet vi skulle bo i gick inte att bo i. Det var tydligen sonen som ville hyra ut medan familjen inte var överens och inte ville vara sjysst mot Sayed och oss pga något som hade att göra med ett triangeldrama. Sayeds äldsta dotter på 28 år blev tydligen bortgift med någon som hon inte var kär i för 10 år sedan och hon var kär i någon annan. Vi har inte hört mer detaljer än. Vi blev erbjudna något annat som inte var ok. Ett rum utan fönster, med icke fungerande badrum, med fel slags sängar så vi inte kunde samsova, med icke fungerande kök där vi skulle behövt köpa in alla kökssaker själva. Så vi blev sura. Sayed erbjöd oss rum i hans guest house som inte var färdigbyggt, en grå bit betong med en brant stege upp till ett rum som var färdigt utan staket till balkongen så att barnen lätt kunde ramla av från ca 3.5 meters höjd. Vi tackade nej.

Ukulhas har 999 invånare, varav en är gravid så de blir snart 1000. Alla känner alla. Familjerna bor tillsammans oftast 3-4 st i samma hus.

Sayed hade byggt ett hus åt sin dotter Sadjia, de erbjöd att vi kunde bo där. Vi tackade ja då solen gått ner och det inte fanns något annat alternativ.

Huset hade en helt fantastisk trädgård. Palmer, vattenäppelträd, bananträd, svärmorstungor och massor av tropiska växter som folk brukar ha i sina blomkrukor hemma på kallare breddgrader.

Sadjia bekräftade att det var ok och samlade ihop sina saker och flyttade till sin syster tillfälligt. Det kändes sådär att flytta in i någons annans hus utan förvarning men det fick vara så eftersom vi inte hade någon annanstans att bo.

Sadjia är 27 år gammal, bar inte slöja, studerar och arbetar med "waste management" och ska starta sin egen NGO. Avsaknaden av skräp i naturen är ju också något som ligger mig varmt om hjärtat så vi hade rätt mycket att prata om. Jag berättade om situationen på Huhulmale där hela stranden var kantad av plastflaskor och allt möjligt skräp. Jag och Henry hade samlat ihop 20 kg skräp på en kvart på ungefär 20 meters strandremsa

Jag berättade om mina resor till Belize där jag först dök och gjorde marinbiologiska undersökningar åt universitet när jag var 17 år, och om föreningen SEEUS (Swedes Engaged in the Ecological Universal Struggle) jag och några kamrater hade under sista gymnasietiden, där vi fick stipendier från arvsfonden och 7 av oss kunde åka till Belize och jobba med en annan organisation.

Huset bestod av ett rum med en trasig säng (madrassen på fotändan var trasig), en garderob som hade blivit vattenskadad när taket blåste av i samband med en monsun, en toalett som inte fungerade så man fick hälla vatten från en hink för att spola och dessutom passade inte toasitsen på. Kranvattnet luktade avlopp, många möbler var trasiga, och huset var byggt på ett sådant sätt att plåttaket samlade ihop värmen under dagen så att rummet blev för varmt att kunna sova i. Kökets dörr var låst och någon hade tappat bort nyckeln. Dricksvatten fanns i en kran vid ingången till trädgården. Elen var lite felkopplad, så om man tryckte på en viss knapp blev det strömavbrott.

Helt normalt för ett Maldiviskt vanligt hus men lite konstigt för oss. Att folk inte lagade trasiga saker och bara levde med det. Männen slappar i skuggan under träden och åker runt på sina motorcyklar. Kvinnorna bär sjal eller burka (med undantag för två som vi har sett utan sjal) och sitter i köket och lagar mat hela dagarna eller tittar på religiösa program på tv.  Fast OK man vänjer sig för folk lever ju så här.  Avloppslukten hade funnits där i 3 år utan att någon gjort något åt det. Ingen hade brytt sig om att laga det andra heller. Följande dag gick Paul med Sayed till öns VVSbutik och köpte en slang för att koppla in dricksvatten till huset så att vi skulle slippa avloppslukten.

Sayed löste problemet med avloppslukten men på bekostnad av att två andra kranar inte fungerade och slangen låg ovanpå marken helt synlig i trädgården, så som den gör i de andra husen som vi har sett.

Problem nr 2, att det inte gick att sova för att det var så varmt gick inte direkt att göra något åt, så Sayed letade efter andra alternativ för oss att bo på.

Problem nr 3, att det inte gick att laga mat eftersom köksnyckeln tappats bort, löste han delvis genom att bjuda in oss till hans äldsta dotter, Sadja,som var gift och hade två barn i samma åldrar som Winston och Henry. Vi fick äta jättegod Maldivisk mat, som påminner om den sydindiska maten. Ungefär samma kryddor används. Fisk steks med chillipasta och äts med ris och runda platta bröd, kokoschapatis, och grytor lagas med curryblad och kokosmjölk.

Winston och Henry tyckte det var kul att leka med de andra barnen. Det bodde 3 familjer i Sadjas hus. De hade kycklingar, kokospalmer, bananträd, mangoträd och olika kryddor i trädgården. Här var saker också trasiga i allmänhet. Toaletten stod i trädgården bakom en mur och saknade sits och fick spolas med hink.

Problem nr 4. att internet inte funkade, var vår ständiga huvudvärk. Att inte kunna jobba och ligga efter och mer och mer arbete som läggs på hög. En av öns två 3g-master var under reparation. Öns officiella wifinätverk var långsammare än ett 14 kb modem. Om nu någon kommer ihåg vad det är, så ni förstår frustrationen. Vi var så frustrerade att vi var på gång att lämna ön. Efter 3 dagar kom Sayed med en lösning. Vi kunde sitta i trädgården på hans kompis hotel och använda deras egna wifi. Här fanns ungefär 2mb nedladdningshastighet vilket är långsamt med svenska mått men fortfarande OK.

Sadjia ville såklart flytta hem till sig, även om hon inte sa det. Det hade varit oartigt för en muslim.
Statsreligionen här är islam. Enligt Sayed och några artiklar jag har läst så förlorar man sitt medborgarskap om man inte är muslim. Med religionen följer en hel del levnadsregler, som även gäller för västerlänningar. Tex alkohol, porr och griskött är det totalförbud för. Den som verkligen vill bli full kan köpa sig en flaska sprit för ca 1600kr enligt Dhonisaurus på den svarta marknaden men det är väl ingen som skulle göra det. Det är svårt för ickemuslimer att få tillstånd att bo och jobba här. Jag kollade upp det. En månads turistvisum kan man få, och 3 månaders arbetsvisum om man är anställd av en Maldiv. Att söka arbetsvisum för längre tid är mkt svårt. Den största mängden gästarbetare är från Sri Lanka och Bangladesh och är muslimer. En mycket liten procent är västerlänningar, som jobbar på resorterna. Dessutom är det olika priser för en västerlänning och en Maldiv. Maldiverna har andra prislistor på restauranger, båtar, bostäder och hotel och aktiviteter.

Det är inte heller tillåtet för en turist att bo hemma hon någon. Sadjias kompis ville hyra ut sitt rum för 40 usd per natt så nu hyr vi ett familjerum i ett rosa hus där det bor fyra familjer med barn och sina föräldrar, så som är brukligt här. Två av kvinnorna här bär burka med en liten springa för ögonen. De ser exakt likadana ut så jag vet inte vilken som är vilken. De kvinnorna sitter oftasts framför tvn och tittar på religiösa program. Igår var det någon som sjöng en sång på engelska om Allah och Mohammed och Jesus, och sen var det direktsändning från Kaba, den kubiska byggnaden i Mekka. Tusentals vitklädda människor tillbad den så att det såg ut som det gick vågor i folksamlingen. De två kvinnorna i burka tittade med intresse samtidigt som de skickade meddelanden på sina smartphones.

Vårt familjerum är riktigt kitsch. Målat i rosa, grönt och lila. Mamman är förskolelärare så det är fullt med teckningar från hennes dotter och klistermärken på möblerna. Rummet har inget fönster och är utrustat med lysrörslampor som belyser svart. Toalettsitsen var när vi först tittade på rummet trasig. Den var halv. De hade satt en ny sits på som inte passade. Kondensen från luftkonditioneringen droppade på tvålhållaren så att man fick en dusch varje gång man skulle gå på toa. Nu har någon löst det genom att sätta en skurborste på tvålhållaren så att dropparen spred sig i den och droppade ner där istället. 

Familjen verkar vara lite reserverad och är artig men inte jättevänlig så som Sayeds familj. Kanske har de fördomar för att vi inte är muslimer..Kanske de tror att vi är kristna och är motståndare mot deras religion? Idag har de iallafall erbjudit oss lunch (kokosfiskcurry), att erbjuda mat till gäster, är något som hör till att vara muslim. Barnen som bor där har lekt med våra barn. De har sett att Paul diskat och lagat mat, att det inte bara är en kvinnosyssla i vår kultur, och att Winston och Henry har haft på sig min rosa huvudscarf, och gärna klär sig i rosa och färgglatt, och att Paul har haft "skola" för dem under de varma timmarna medan jag har jobbat. Kanske det öppnar för att ifrågasätta normerna här. Kan man alltid hoppas på.

Nu är vi på Maldiverna

På flygplatsen testade militären en ny robot som skulle känna igen bomber som vi följde efter, Henry och Winston tyckte den var jättekul för den kunde klättra i trappan. Vi åkte med ett litet propellerplan. Det var några Maldiver, några indier och så oss. Planet var halvfullt. Vi flög högt högt upp bland molntussarna. Och kunde se atollerna när vi närmade oss. Maldiverna är en önation som består av 1190 st öar som ligger ringformade runt atollerna. Atollerna är gamla vulkaner som har sjunkit ner i havet igen. Många gamla öar har hamnat under dagen vattnet och nya öar bildas. Vilket fantastiskt vackert landskap!

Och färgen på havet! Variationen mellan olika slags turkost och djupblått, har aldrig sett något liknande förut.

Vi hade bokat ett budgethotell på flygplatsön Huhulmale. Hotellet misslyckades att hämta oss på flygplatsen i tid. De kom en och en halv timme sent.

Här byggs det en hel del massa. Här bor gästarbetare från olika länder som Bangladesh och Sri Lanka. Nästan granne vid hotellet finns en arbetarrestaurang som drivs av en kvinna från Sri Lanka. Det doftar kanel och kryddigt. Maten är god. Vi har nästan bara ätit där.

Resebroschyrerna visar lyckliga par iklädda shorts och bikini som vandrar på en kritvit strand med palmer med smekmånadshyddor på vattnet i bakgrunden. Resorterna är en helt annan värld, gjord för de rika västerlänningarna, och är vad Maldiverna lever på främst.

Vi bor på det vanliga Maldiverna där det bor vanligt folk. Här går kvinnorna iklädda i heldress, med byxor, shalwar och sjal. Håret och armarna syns inte. En del går iklädda i svarta burkor med en liten springa för ögonen. Här ljuder bönen från moskén fem gånger om dagen. Det är ett brott att vara iklädd bikini på stranden. Jag badade med min klänning på. Det var kladdigt och I vägen Männen som badade hade shorts. Konstigt att det ska vara ett brott att göra samma bara för att man inte har snopp.

Idag ska vi checka ut var men vet inte riktigt var än. Det finns några möjligheter men inte så jättemånga efter vi reser på en begränsad budget.

Små äventyr i kochi

Kerala är känt för sina vackra vattenområden som kallas "back waters". Vi åkte på en halvdagsutflykt. Det var varmt, 36 c, men med svalkande vind då det var åska i luften. Henry "fiskade" med en pinne och lekte med sin kokosnöt.

Vår rickshawförare Shahir tog oss dagen efter på en heldagstur för ynka 70 kr, vi åkte till en riktig fiskeby med fin strand, och till en enorm fiskodling i back waters, och badade på hotel killian för att det var varmt.

Ett tips till de som åker till fort kochi:

Strunta i turistrestaurangerna - ät på Sri krishna café istället. På vanlig restaurang kostar det ungefär 120 kr för 2 vuxna och 2 barn, på Sri krishna kostar det ca 20 kr. Och då får man underbart goda masala dosas och thalis.

Shahir tog oss också hem till sin familj. Han har en fru och två små barn. Winston och hans äldre son spelade "Subway surfers" på telefonerna.

De bodde litet men mysigt. Ungefär som oss med en stor säng och en extra madrass. Man behöver inte mer än så.

Dagen efter åkte vi rickshaw till flygplatsen och vidare till Maldiverna. Winston och Henry älskade rickshawen

posted from Bloggeroid

I ett sprudlande grönt Kerala

Från ökenlandskap till djungel - en grönskande sådan som är så intensiv att man nästan får ont i ögonen.

Varandras motsatser, så mycket kontraster som det nästan går. Ökenlandskapets tomhet byts mot livlighet. Ett Indien som vi känner igen men som ändå är lite annorlunda. Det är första gången som vi är i Kerala. Det har alltid varit norra delen av Indien förut. Jag har tappat räkningen på hur många gånger vi har varit i det här landet men det var senast 2007 iallafall. Och ganska annorlunda att åka med barn. Inte mycket som har förändrats. Det är samma rikshor och samma kaos. Samma frustration med internet som inte fungerar och saker i allmänhet som inte fungerar.

Ändå är det så harmoniskt. Folk är så softa. Allt går i långsam takt som all tid i världen finns. Maten smakar gott. Stället vi bor på är soft, Coconut Grove, som är ett Airbnb homestay hos en jättetrevlig familj. Det är 34 c varmt och vi har hittat till en pool.

3 dagar i Dubai

Vi gjorde en snabbvisit i Dubai. Vår första dag ägnades åt att hitta ett nytt ställe att bo på eftersom våra Airbnbvärdar inte riktigt hade förstått vad "Familjevänlig" betyder och vräkte oss via ett brev som var lämnat på köksbordet för att barnen var för högljudda (!!). Vi hade anlänt vid 9tiden på kvällen, enligt överenskommelse. De visste även att vi hade 4 timmars tidsskillnad. Jag förklarade att barnen inte skulle förstå tidsskillnaden och säkert lägga sig ganska sent vilket de OKade. Vi gick en promenad, åt middag och läste sagor. De hade somnat vid 23.30tiden. I brevet klagade de även på att Henry hade kastat en jordgubbe på deras TV. Så på morgonen packade vi ihop och kollade Airbnb och Booking.com. Det fanns inte så värst mkt att välja på så vi valde ett hotell med matlagningsmöjligheter som inte var så dyrt, som låg precis vid startbanan på flygplatsen så att man hörde varenda flygplan som lyfte kanske varje minut och från sängar som var ungefär lika sköna som ett trägolv. Men men.

Dagarna här ägnades åt anmälan till Airbnb och en hel del mailande med värdarna. Jag tror inte de förstått konsekvenserna av att kasta ut en familj, som inte begått något brott förutom att barnen inte kunde förstå en tidsskillnad på 4 timmar och en jordgubbe som kastats på en tv, som planerat deras vistelse hos dem och inte kan något om Dubai. Nej jag blev rasande. Nu har jag fått tillbaka alla pengar även för natten vi bodde där + en giftvoucher för 600kr som ursäkt från Airbnb. På den här listingen ska ni alltså inte bo, de är helt sjuka i huvet på sättet hur de har valt att skriva en vräkningsorder istället för att prata och hur de inte har förstått vad familjevänlig betyder. http://www.airbnb.com/rooms/2355971?euid=f86521fb-a034-ebd3-c466-f53d5de30d2b

När vi inte höll på med det här besökte vi flera malls i Dubai. Livsstilen i Dubai är enorma malls. Det är för soligt mitt på dagen. Allt man vill ha finns i mallsen. Tom hotell och Ikea. Vi åt lunch på Ikea för det var billigast, jag åt veg tikka och paul Chicken tikka, barnen fick nånslags fish and chips som var formade som glada gubbar. Vi åkte till Dubai Mall för att hämta ut våra onlinebiljetter till världens högsta byggnad Burg Khalifa, som är 828 m högt.

Taxichauffören som körde oss var ny och detta var hans andra dag, han hade ingen kortläsare och hade inte förstått reglerna hos Dubai Mall. Paul sprang ut för att hämta ut kontanter för att betala honom. Medan han gjorde det körde han iväg till ett annat ställe med mig och barnen. Jag hade inget simkort och inga kontanter så jag fick panik ifall vi skulle tappa bort varandra. Efter 10 minuter såg jag Paul. Då hade taxichauffören blivit rasande för att han hade fått betala 500 AED i böter för att han ställt sig på fel ställe. Han stod och skrek på mig så jag tog barnen och sprang till Paul och vi stack iväg från honom i Dubai Mall för att han var helt knäpp. Han följde efter oss. Paul ville betala det han var skyldig men taxichauffören var väldigt aggressiv. Säkerhetspersonal och polis blandades in. Efter 2 timmar var vi färdiga. Polisen ville att vi skulle välja ett straff till honom (men det är klart att vi inte gjorde det, vi bad dem att släppa honom men tyvärr tror jag att taxichauffören blev av med sitt jobb faktiskt.

Dagen åkte vi upp i Burg khalifa, besökshissen gick till 459 meter ungefär så inte hela vägen upp men utsikten var ändå jättehäftig. Vi var mycket högre upp än resten av skyskraporna.

Hela Dubai är en högteknologisk fantasistad, som lika gärna skulle kunna vara belägen på en annan planet. Förutom att det verkade vara ohållbart. Vatten transporteras i bilar från avsaltningsfabriker, och ingen sopsortering finns. Ändå så himla mkt konsumption.

Vi träffade en rumänsk hemskolningsfamilj i Zeida park som berättade om hur det var att bo i Dubai, och att det fanns flera 100 familjer som hemskolade för att skolorna här var så dåliga.

Tydligen så är nästan hela befolkningen expats. bara 16% är originalbefolkning. Man betalar inte skatt här och ordnar sjukförsäkringar och sånt privat. Araberna får 100000 dollar av staten när de blir 18 och får ett hus och massa pengar när de gifter sig. Gästarbetarna får självklart ingen del av det.
Konstigt ställe. Nu har vi åkt till Kerala. Åker vi hit igen? Fast vi har två dåliga erfarenheter som var ren otur? Kanske för det är billigaste stället att åka till från Indien. Men jag tror inte att vi vill bo här. Och jag tror att det var mer stress än semester att komma hit denna gången.

                                                                Ikealunch fast här får man indisk mat

Muräna i Dubai Mall

                                                                       

Vår middag på hotellet: Gurka, Sushi, Hoummus, libabröd, myntasallad, labneh, favabönor, granatäpple, oliver från syrien, bröd med kryddor på och ost som ser ut snören.

Utsikt över Iran, nära Shiraz, från flygplanet. Kul att GPSen funkade på telefonen så att vi visste hur vi åkte!

Lekplatsen på Zeida park in Dubai

Burj Khalifa

Bilder från Bukarest

Familjebild utanför Peoples palace

Utsikt från Peoples palace

Sinaia, nära Peles castle

Peles castle

Old town i Bukarest

Lekland i Sinaia

Lekplats i parken i Bukarest

Små äventyr i Bukarest

Nu har det gått en vecka nästan och jag har inte hunnit skriva för när det har funnits en lugn stund har tröttheten gjort sitt.  I skrivande stund befinner jag mig på flygplatsen Henri Coanda utanför Bukarest mitt utanför en wifihotspot som ligger mitt inne ett rökrum.  Det är en "rökfri"  flygplats så det finns massor av sådana här.  Vår kundservice som heter Ada som bor här gissar att ungefär 80 % röker.  Hela Bukarest luktar cigarettrök så kanske inte så konstigt.

I denna skrivande stund befinner jag mig på ett wizz Air flygplan på väg till dubai.  Jag försöker slappna av trots hoppigheten inuti mig.  Som vill vara tryggt på marken och inte i något som jag inte har kontroll över 10000 meter ovanför den. Aldrig kan jag glömma vad som hände den 27e december 1991 då vårt flygplan störtade och bröts i tre delar,  den ena mitt framför fötterna på mig.  Jag ska inte berätta mer om det nu för nu ska jag berätta om Bukarest och Rumänien.

Jag hittade en penthouselägenhet mitt i centrum på airbnb med utsikt över den kaotiska Bukaresttrafiken och med tbana precis utanför.  Vi använde lägenheten som vår bas och gjorde utflykter varje dag. 

Första dagen kom vi fram sent så vi åt bara middag på den irländska puben nedanför "the harp". Och träffade pojken med de knarkande föräldrarna.

Dag 2 besökte vi shoppingcentret för att köpa simkort och fika,  vi träffade vår kundservice Ada för första gången.  Vi hittade henne på Elance och hon har jobbat hos oss sedan i höstas. Vi gick till tandläkaren eftersom jag behöver dra ut två visdomständer men de behövde ha en kirurg eftersom tänderna låg för djupt och kirurgen var inte tillgänglig förrän nästa vecka.  Jag ska samla mod till att dra ut en i chennai och en i Bukarest på vägen tillbaka, då man visst måste dra ut vid separata tillfällen eftersom man måste ha en sida fri att tugga på.  Brrrrr.

Sedan åkte vi till parken i Bucharest.  Den var jättestor och hade flera lekplatser.  Winston och Henry tyckte det var jättekul.

Dag 3 besökte vi Naturhistoriska museet.  Det var värt att gå dit tycker jag.  All info fanns på engelska också och det fanns en jättehäftig konstgjord grotta. Rumänsk tv var där och ville att jag och Henry skulle önska rednex lycka till på rumänska i deras eurovision tävling som pågick just nu,  så vi är visst med på den statliga tvkanalen där.  Det verkade som om de trodde att rednex var poppis i Sverige tills jag berättade att de inte varit det sedan 90-talet. Winston blev upprörd för att han inte blev intervjuad så Paul frågade om de kunde intervjua honom också så vi är med på rumänsk tv allihop.

Dag 4 besökte vi "Peoples palace", diktatorn Nicolae Ceachescus byggnad,  ett slavdrivarprojekt som jämnade en stor del av Bucharest med marken 1983 för att få plats med det, som ledde till att han och hans fru Elena skjöts till döds 1989 innan det ens hann bli färdigt.  Istället tog Nicolaes kumpaner över och färdigställde palatset,  med magnifika kristallkronor och marmorbeklädda enorma salar vilket säkerligen kostade mer än att riva dem,  trots att politikerna hävdade tvärtom. Enligt guiden är detta den största byggnaden efter Pentagon.  Nästan alla salar vi såg var tomma. Önsketanke att alla Rumäniens hemlösa skulle flytta in,  de skulle nog få plats!  Istället används byggnaden till politikerna och som turistdestination. Idag gjorde jag iordning ett matpaket till en gammal dam som jag såg tiggde på gatan ifrån köksfönstret.  Tänk om hon skulle få flytta in!  Helt absurt att politikerna tillåts disponera palatset och knappt använda det till något när det är fullt av hemlösa här.  Alla som jag har pratat med har sagt att man inte får tillbaka något nästan på den höga skatten man betalar (40%).  Om man blir riktigt sjuk måste man betala för sin vård enligt Ada.  De som inte har råd lämnas kanske att dö om ingen betalar för den. Vi träffade Ada igen på en mysig restaurang som hette "harbours place" på Piata Romana,  och blev tipsade om köpcentrumet AFI Mall,  för att köpa piratsvärd till pojkarna och mat.  Det var nog det coolaste köpcentrumet jag varit på!  Det fanns berg-och-dalbana och skridskobana inne,  samt flera lekland med minikaruseller och sånt,  och en damm där Winston och Henry körde runt med ankbåtar.

Dag 5 tog vi tåget till staden Sinaia som ligger vid de Transylvanska alperna.  Vi besökte sagoslottet Peles,  som var otroligt vackert dekorerad,  både på utsidan och insidan.  Vi betalade inte för att få tillstånd att fotografera inne så tyvärr har jag bara en bild inifrån. Henry tyckte nog att det var roligast att skära med sitt svärd i snön utanför. Vi tänkte ta linbanan till bergstoppen (detta är en skidort)  men vi var så frusna att vi bestämde oss för att fika i staden istället.  Vi hittade ett köpcentrum med lekland,  perfekt för Winston och Henrys ålder,  så de hade jättekul medan vi passade på att ta en kopp kaffe och svara på lite mail.

Dag 6 bestämde vi en träff med en rumänsk familj,  Andreea och Florian, som unschoolar sina pojkar på 4 och 6 år på ett bibliotek med lekrum nära Piata Romana.  Det var så kul att hitta likasinnade,  de hade exakt samma idéer som oss om skolan och livet i allmänhet. Vi ska definitivt träffa dem igen nästa gång i Bucharest.  På kvällen träffade vi Ada igen en sista gång.

Dag 7 är idag.  Har bara packat,  gjort iordning lunchlåda och rest.  Vi kommer fram sent på kvällen så denna dag går bara åt till att resa. 

Andrea har en rumänsk vän i Dubai som unschoolar,  vi kanske träffar henne med.  Det enda som är planerat är en tripp i världens högsta byggnad,  Burg Khalifa.  Jag har köpt biljetter dit tills på måndag.