Sammanfattning av en digital nomad-familjs rese-år

Idag är sista dagen på 2017 och vi närmar oss snart det 3:e året som heltids-resande familj. Mycket har hänt under året som gått. Bland annat har jag satt vår 3:e son till världen. Han välkomnades i vatten i en trygg hemma-miljö. Året har varit mer eller mindre späckad med byråkrati kring födseln. Vi har tagit en lång paus i vår nya bas i Prag och gjort korta resor härifrån. Som gravid och med liten bebis.

Vi har blivit mer rutinerade i vår unschooling och "släppt" tyglarna allteftersom. Våra vänner Pontus och Ultika som hjälpte till under födseln väckte ett klättrings-intresse hos våra pojkar vilket har präglat en stor del av hösten. Henry, 5 och Winston, 7 har utvecklat sig på sina håll. Henry har börjat läsa böcker själv och fått en Kindle. Winston har börjat läsa "vuxen"-böcker. Först Artemis och sedan The Martian. Han läser snabbare än vi gör!

Winston har vidareutvecklat sitt intresse för krypto-valutor. (Prag är mer eller mindre ett mecka i Europa där det varje år hålls en konferens i "The institute of Crypto-anarchy" som jag för övrigt tog med mig Edward på.) Idag får han låna en gammal telefon och fick låna lite litecoin av mig som han har investerat i andra krypto-valutor som till exempel dash och bitcoin. Han studerar grafer och följer nyheter i krypto-världen noga. Jag tvivlar inte på att han skulle kunna klara sig själv om han var tvungen idag.

Mellanbror försöker hänga med men bygger kreativt i lego och lär sig enkel programmering med Lego Boost. Vi är inte alls oroliga för att de inte går i skolan mer än att det suger att vi är tvungna att leva i exil utanför Sverige för att vi ska kunna unschoola. Någon gång när Edward är lite större planerar jag att sätta igång en skol-verksamhet. Inte så mycket för inlärningen utan som träffpunkt för likasinnade. Jag hoppas att de som vill att deras barn ska slippa obligatorisk degenerativ svensk skolgång tar kontakt med mig om de vill lägga sin själ i projektet. Några ögonblick från 2017:

En berättelse om att föda hemma på resande fot - Del 1

En spännande berättelse i 4 delar om att vara gravid, föda barn hemma (det blev nästan oassisterat!) och om vad som hände efteråt iTjeckien där jag födde vår son. Här är de andra delarna

Del 2 - En hemlig födsel i vatten hemma   Del 3 - Bröstmjölksdonation i Tjeckien  Del 4 om tjeckisk byråkrati och en bebis som inte "finns"

Avslappning med en fantastisk vy av Vysoké Tatry - de höga Tatrabergen

Om en resa till en liten pärla vid Tatra-bergens fot. Vem kunde tro att det skulle bli en massa bad utomhus i den här bergiga delen av Slovakien? 

Krakow revisited!

Ett besök som vuxen med familj till Krakow och den imponerande saltgruvan Wieliczka. Krakow är en mycket vacker och intressant stad där man kan lära sig mycket om andra världskriget.

Bild-kalas - Höst i det makalöst vackra Bohemian Paradise

Bilder från vad jag tycker är en av världens vackraste naturområden. Det heter Prachovske Skaly och ligger i Bohemian Paradise 90 minuters resa från Prag

Bild-dagbok: lekar bland grottbostäder och en slottsruin i Bohemian Paradise

Slottet Valečov har anor från 1300-talet och är idag en spännande ruin. En kort promenad därifrån ligger grottorna som beboddes först på 800-talet och sedan på 1800-talet igen av fattiga. Inuti grottorna finns karvade hyllor och möbler.

En Bo-i-Prag-guide för egenföretagare och familjer

Här hittar du för- och nackdelar med att bo i sagostaden Prag samt praktiska tips som förenklar livet om du vill flytta hit för att starta eget företag eller ge dina barn en friare utbildning i detta centraleuropeiska EU-land som inte ligger så värst långt bort från Sverige.

A busy weekend with a baby at Hackers Congress #hcpp17

En konferens om kryptovalutor och frihet. Mest frihet. Även utbildningsfrihet. Jag tog med mig Edward (som för övrigt heter Satoshi i andra namn)

En paus från vintern vid Röda havet och en undervattensfilm

Om första resan med Edward som då var 3 månader. Först beger vi oss till Kromeriz och Sopot. Pojkarna vågar snorkla bland korallreven för första gången. Här är en liten film med vår snorklande familj och nyfikna fiskar ackompanjerat till plingig musik från Bitlisten.

Vatten i olika former i Budapest

I Budapest hittar vi både fryst vatten att åka skridskor på och ångande varmt vatten att bada i trots att det är vinter och bara är 2 grader varmt ute.

Innan Edward kom har jag drivit en hel del worldschooling-projekt. Det har jag inte skrivit om så mycket på Denandraresan utan de går att läsa om på Prague Worldschooling-bloggen och Facebook-sidan. Sedan Edward kom har jag inte tillräckligt många energi-poäng för att hålla igång aktiviteter för andra men när jag inte blir väckt femtioelva gånger om nätterna sätter jag nog igång något igen. Just nu tar vi varje dag som den kommer och planerar så lite som möjligt.

Vi vet inte än hur 2018 blir, det får vi se. Gott nytt år och hejdå 2017!

Reflektioner över "home birth punishment"

Det känns nästan som jag svävar i någon slags surrealism när jag tänker vad vi gått igenom efter hemfödseln. Hemfödseln skulle inte ha varit något problem i Sverige men det är inte tillåtet här i Tjeckien. En serie negativa händelser med "vården" här utspelade sig på ett märkligt sett. I slutändan kom insikten: Vi hade råkat ut för  "home birth punishment".

Hemfödarna och barnmorskorna som förlöser är på sätt och vis rebeller och ett hot som fråntar den auktoritära tvingande vården sin position. De (den statliga vården) förlorar sin roll när man kan klara av att föda barn utan dem. Födseln här är såpass kontrollerad att man har ultraljud vid varenda kontroll på de "bra" klinikerna - i mitt fall var det ca 18 gånger. Är det inte lite mäktigt? Värmen från ultraljudet och grejandet är ju inte direkt bra för bebisen.

Här är hemfödsel olaglig och man måste registrera sig på vilket sjukhus man ska föda på. I slutet av graviditeten är det sjukhusen som har ansvar för en. Jag blev registrerad på det sjukhus som är mest populärt bland utlänningar här - Podoli - av kliniken innan jag hann ordna med att välja sjukhus själv. Detta sjukhus har tidigare haft gott rykte. Utanför stan finns det 3 alternativ (Rakovnik, Neratovice och Horomerice) som är bättre för naturlig födsel nu.

Eftersom jag var registrerad på Podoli fick jag veta under mitt sista besök på kliniken som vi går till (Canadian medical care) att jag måste åka dit för att göra ytterligare ett jobbigt CTG-test. Jag tyckte det var onödigt att göra om det efter bara två dagar men fick höra att reglerna var så i den tjeckiska vården och att jag skulle bli igångsatt följande vecka trots att mitt beräknade förlossningsdatum förmodligen var fel. Det gjorde att jag på mitt eget sätt satte igång förlossningen så att jag skulle slippa tvingas föda där då jag fasade för det.

Strax efter födseln när vi skulle ordna med byråkratin här för att få födelsebevis blev vi skickade fram och tillbaka mellan olika institutioner och fick en nästan i princip omöjlig att-göra-lista som skulle ha olika stämplar och signaturer för att gälla. Det har jag fått höra (i efterhand) att det kallas "home birth punishment" då registreringen inte är lika krånglig när det hanteras av sjukhusen. Nu hade vi tur att vi hade en någorlunda flexibel handläggare och att bitarna föll på plats rätt snabbt ändå. Man ska gå igenom processen de första 3 dagarna men det tog en månad för oss och jag hade hört att de kunde ta längre tid om man inte var EU-medborgare.

Den stressen från att fixa med det här samtidigt som vi skickades på observation med Edward när han var en vecka gammal i samband med all stress som hört ihop med att ordna för att få föda naturligt under graviditeten höll på att ta knäcken av mig. Jag ville kolla upp Edwards hicka. Hans bröst sjönk in mycket när han gjorde det så jag ville att de skulle titta på det. Det var ändå dags för en till rutinkontroll med vägning och mätning. Det var en varm dag och bilen var kokhet som i en bastu när vi körde dit. När vi väl var där var det en annan sjuksköterska som ville göra samma kontroll som under den första undersökningen. Hon drog och slet i honom så han skrek sedan mätte hon syrenivån och hjärtslagen och konstaterade att han hade dåliga värden. Att hon stressade honom hade enligt henne ingen påverkan på värdena. Vi skulle ta oss till barnsjukhuset i centrum på en gång för observation och det fanns ingen tid att åka hem och hämta ombyten. Adrenalinet var på topp. Tänk om det var något allvarligt fel på vår underbara lilla bebis?

Väl framme på sjukhuset blev han först undersökt av en trevlig läkare och sedan checkade vi in på avdelningen där vi skulle sova. Först skulle Edward vägas. Sjuksköterskan råkade riva av honom halva navelstumpen och funderade ett kort tag varpå hon slet bort resten. Edward skrek när det köttiga såret blottades. Hon sa att det var normalt att göra. Ingen av sjuksköterskorna pratade engelska.

Vi hade inga blöjor kvar då vi blev tillsagda att åka direkt till sjukhuset och inte hade planerat att vara ute så länge. Vi möttes av otroligt sura blickar och en suck. Efter en lång stund kom en sjuksköterska med några flera storlekar för stora blöjor och sa med en barsk ton att vi minsann behövde ge dem tillbaka. Jag fick dela rum med en jättetrevlig förstagångsmamma som hade en bebis som blivit vaccinskadad av ett vaccin mot influensa som hennes läkare pressat henne att köpa. Hon förstod engelska men kunde inte prata så mycket och det var samma med tjeckiskan med mig fast lite värre. Hon hjälpte mig med att förklara reglerna på sjukhuset. Man måste skriva under ett kontrakt att man är i deras omsorg och kommer följa deras regler när man är där. Vår avdelning hade galler på fönstrena och utgången var låst inifrån.

De fängelseliknande rummen var slitna och alla möbler där var i målad metall och såg ut att vara minst 50 år gamla. Jag fick inga sjukhuskläder, handdukar eller någon mat alls. De hade redan serverat middagen klockan 18 och då var vi undersökta i rummet på bottenvåningen. Toaletterna delade en toapappersrulle i rummet utanför som man fick ta med sig innan man gick på toa. De var riktigt ohygieniska.

Jag hade en bekväm säng och Edward fick en babysäng med hård lutande botten som han var tvungen att ligga på. Under den hårda bottnen fanns en underdel till ett andningslarm av samma typ som man kan köpa själv för runt 300 kronor. Jag förklarade att Edward aldrig hade sovit utan mig och att det förmodligen inte skulle gå och frågade om jag kunde flytta andningslarmet till min säng men det fick jag inte med förklaringen att här måste man följa "pravidla" - reglerna alltså.

Dessutom måste jag fylla i ett schema med hur mycket han vägde innan han ammar och efter, väga blöjorna och skriva ner tiden också. Eftersom han blev ledsen varje gång jag lade ner honom i babysängen startade en ond cirkel med amning, kiss och bajs, vägningarna och försöka lägga ner honom. Givetvis glömde jag att stänga av andningslarmet när jag tog upp honom flera gånger så att larmet tjöt och väckte grannens bebis och gjorde Edward rädd också. Paul hade åkt hem och hämtade ombyte, blöjor och smörgåsar och en banan till mig. Först klockan halv två på natten efter att Edward varit vaken och tröstats i mer än 6 timmar fick jag tillåtelse att samsova och äta min banan. Vid det laget var jag alldeles skakig av all stress och ögona kändes som de skulle trilla ut. Jag kände att jag inte alls skulle klara att ta hand om Edward alls längre och som om jag hallucinerade. Vi är evigt tacksamma att våra vänner Ulrika och Pontus ställde upp som barnvakter under natten också och hade fredagsmys med pojkarna. Jag vet inte vad vi hade gjort annars.

Följande dag var jag helt groggy efter att ha sovit någon timme på morgonen då jag höll uppsikt över Edward. Läkaren gav oss tillstånd att lämna observationen fast lite motvilligt eftersom jag struntat i att fylla i schemat resten av natten. Han rekommenderade oss att stanna en natt till och gav mig felaktiga råd om amning i samma veva. Värdena hade sett bra ut så vi bestämde oss att lämna så fort vi fick. Sjuksköterskan som kom på morgonronden uppmanade oss att göra det så att han inte skulle bli sjuk. Det fanns ju väldigt många sjuka barn här. Efter den här traumatiska natten hade vi återhämtat oss efter några dagar och Edward mår bra även om vi såklart håller extra koll. Det behöver väl knappast sägas men efter denna upplevelse då det känts som sjuksköterskan skickat oss dit som någon slags bestraffning har vi hittat en annan privat engelsktalande klinik som vi registrerat Edward på.

Förra veckan när Edward fyllde 1 månad ville jag göra en efterkontroll hos gynekologen på Canadian för att kolla om det läkt som det skulle och jag ville fråga om en "tyngdhetskänsla" som jag hade. Jag mår inte dåligt på något vis men det kändes inte som organen hamnat på rätt plats än. Det fina med hemfödsel är ju att kroppen utsätts för mindre stress och därmed blir det färre komplikationer men eftersom jag gått på efterkontroll i Sverige med mina andra två ville jag göra det här också.

Det första gynekologen sa var att hon hört att jag fött hemma (min offentliga version är att "han kom för snabbt" för att undvika frågor) medan hon skakade på huvudet och sa med en suck att jag borde ha förlösts med kejsarsnitt för så skulle man ha gjort på Podoli-sjukhuset. Sedan undersökte hon mig med ultraljud och konstaterade att livmodern var "för stor" fortfarande och att jag skulle ha tagit en spruta för att den skulle dra ihop sig (inte oxytocin) och att jag borde göra det nu varpå jag avböjde erbjudandet. Det var ett konstigt påstående eftersom det tar 6-8 veckor för livmodern att gå tillbaka till sin vanliga storlek. När hon undersökte mig och jag frågade om livmodern hade sjunkit sa hon att den inte gjort det men att jag hade ett bakre framfall och bråck och något med slemhinnorna som jag inte förstod och att det var illa så jag skulle operera det inom ett år med ett "mesh" (nät?) och dessutom skulle ta hormoner så att jag måste sluta amma då. Hon visste såklart inte att jag ammat mina två andra pojkar fyra år vardera. Jag frågade om jag kunde göra något så att det kunde läka naturligt. Några övningar? Ändring av kost? Nä det var bara operation som kunde fixa det här. Och jag förklarade att jag hade fått några stygn både utvändigt och invändigt av en barnmorska varpå hon trodde att jag hittade på och skakade på huvudet igen.

Jag fick inte svar på mina frågor och kände att det inte var värt att försöka. Hon bokade tid med deras specialist för att planera operation och var otroligt otrevlig mot mig. På vägen hem kände jag mig alldeles skakig av nyheten. Varför kunde hon inte ha talat om detta på ett respektfullt och förstående sätt? Jag hade trott att jag kanske skulle få råd om bäckenbottenträning men nu var jag trasig tydligen. Och hur trasig jag var visste jag inte eftersom det fanns ett ointresse från henne att förklara. Väl hemma googlade jag och frågade i grupper vad det kunde vara och fick svar att det kunde vara fistlar (hål) och allt möjligt. Det pratas inte om det men det är inte helt ovanligt att bli förlossningsskadad. Utdragna förlossningar, okunskap och brist på stöd från vårdens sida tror jag kan vara orsaken till det. Med den första förlossningen hade jag ont i ett år så det kändes inte helt främmande att det kunde ha hänt något ändå.

Jag var tvungen att gå ut och andas med gråten i halsen. Som tur var kunde jag bolla lite med en vän, andra förlossnings-skadade och den fantastiska hemliga barnmorskan V som sa att hon skulle komma och titta på det så fort hon kunde. Efter helgen när hon kom och tittade konstaterade hon att det såg helt normalt ut (!) Det tar tid för allt att hamna på plats igen. Det syntes inget bråck överhuvudtaget. Att bäckenbottenträna skulle hjälpa och även ingen träning alls skulle nog göra att det gick tillbaka, sa V. Exakt detta hade jag hört i en av grupperna också. Och att det var bäst att kolla hos gynekolog efter ett par månader så det kommer jag göra. Jag hade fått namnet på en bra engelsktalande för att få ett andra utlåtande.

V satte sig ner med mig och berättade om hur det låg till med förlossningsvården och berättade mer om hur Podoli-sjukhuset funkade. Från en vän hade jag hört att man var tvungen att stanna där i 3 dagar och hålla på med vägnings-schemat. Och jag visste innan att de gärna gjorde kejsarsnitt om man var "för långsam". Jag fick nu höra att de helst ville förlösa alla med kejsarsnitt och att cheferna där skrattade åt sjukhus som fortfarande lät mödrar föda på naturligt vis. Och att den onda sjukhuschefen Ladislav Krofta varit en del av anledningen till att hemfödsel är förbjuden här sedan 2012 och att han även har ett samarbete med Canadian.

Att det kanske är därför de hade sagt att jag var skadad och skulle opereras. Hon tyckte det var fruktansvärt att man skulle kunna ge en såpass felaktig diagnos och medvetet operera när det inte behövdes och att det tyvärr var vanligt att man utförde onödiga operationer och lät kvinnor tro att det var läkarna som skulle föda och inte de själva.

När hon hade gått kunde jag inte låta bli att googla. Mycket riktigt dök artiklar upp om den knivglade mannen som egentligen var kirurg. Han var en av cheferna och var nöjd att han kunde kombinera chefsjobbet med att få operera också. Det måste alltså vara hans hobby. På bekostnad av kvinnors hälsa och självförtroende att kunna föda. Jag bestämde mig för att avboka tiden med specialisten och hjärtat hoppade nog över att slå ett slag när jag dubbelkollade med V då han hade ett mycket bekant namn. Det var en märklig mardrömsliknande lustig känsla som kröp över mig när jag förstod att det var samma person! Han jobbade alltså både på Canadian och Podoli. Nu föll bitarna på plats. De rigorösa kontrollerna under graviditeten, att jag skulle "förbereda mig" för kejsarsnitt då bebisen troligtvis fortfarande skulle ligga felvänd, hotet att bli igångsatt, den negativa behandlingen då jag fött hemma, att jag skulle ha haft kejsarsnitt, och den kommande operationen.

Det är sån himla tur att jag kollade upp det. Jag fick klart för mig att det faktiskt var verkligt att det fanns incitament att dra nytta av nyförlösta som mig, särskilt om de gick sin egen väg, men det är ju fruktansvärt för alla som inte gör det och som låter sig luras att de inte är kapabla att föda.

Jag undrar var man skulle kunna få vård där det finns incitament att ge bästa möjliga istället för att dra nytta av folk eller ge bristfällig vård. Det är ju meningen att man ska känna sig omhändertagen i vården - inte rädd för den. Tyvärr har jag hört flera otäcka historier om förlossnings-vården här och jag är verkligen inte den första i min bekantskapskrets att föda hemma. Hela den här cirkusen med vården här har varit en riktigt otäck upplevelse.

Men en sak vet jag säkert iallafall. Att få föda naturligt med egen kraft utanför systemet med stöd av en fantastisk barnmorska har varit ett av de bästa besluten vi fattat.

Vår födelseberättelse

Del 1 - Om graviditet och planering av hemfödsel i ett land där hemfödsel-barnmorskor är rebeller.

Del 2 - En hemlig födsel i vatten hemma 

Del 3 - Bröstmjölksdonation i Tjeckien

Del 4 - Byråkrati i Tjeckien

En berättelse om att föda hemma på resande fot - Del 4

Om att få papper på att man existerar - den kafkaeska resan dit genom den snåriga stämpel-byråkratin

Vi hade hört att vi skulle ta en sak i taget. Först föda barn. Sen fixar sig resten. När vi fött skulle barnmorskan registrera oss så att vi skulle få födelsebevis (birth certificate) och sen skulle vi bara promenera till ambassaden och få ut ett pass. Not!!

Vi fick reda på att vi måste registrera på sjukhuset varpå vi blev skickade därifrån utan resultat då vi tydligen inte tillhörde det eftersom vi fött hemma. Vi skulle kontakta "městské části" istället - ett slags stadskontor i vår del av stan - som skulle registrera oss. Kliniken som av misstag skickat oss till Podoli-sjukhuset på andra sidan stan två gånger utan resultat lovade att de skulle gottgöra oss genom att undersöka hur vi skulle gå tillväga med ansökan så koordinatorn där satt i ett långt samtal och skrev ner en punktlista vad vi behövde göra och när. För om vi inte snabbt ordnade vad de ville ha skulle stadskontoret skicka ärendet till domstolen! Det sägs att man har 3 dagar på sig att skaffa födelsebeviset.

Vi fick en till synes helt omöjlig lista då de ville ha en del saker som vi bara inte har i Sverige eller som kommer ta tid att ordna. Vaddå födelsebevis för alla familjemedlemmar? Vi har ju personnummer! De vet ju allt om oss så det är klart att det inte finns någon anledning att ha ett födelsebevis! Och marriage certificate? Varför spelar det roll om vi är gifta? Och det där vigselbeviset kanske ligger i nån låda i lagret i Storbritannien. Vad ska man med det till? Det är inte direkt så att jag behöver bevisa att jag är gift? Vi vet ju redan det och de enda andra som skulle bry sig om det är de svenska eller engelska myndigheterna som kan se det på folkbokföringen.

Så detta var listan som behövdes för att få ett födelsebevis för Edward:

- Läkarintyg för doktorn (eftersom han var född hemma och inte på sjukhus)
- Intyg från doulan att hon var med vid födseln
- Alla familjemedlemmars pass
- Bevis på bostad i Prag
- Korrekt ifylld namnblankett på tjeckiska
- Korrekt ifylld ansökan för födelsebeviset
- Födelsebevis för mig och Paul (i slutändan sa de att de kunde strunta i barnens födelsebevis om vi hade pass för dem)
- Marriage certificate med datum och namn på

Båda dessa behövde stämplas med "Apostille" vilket är ett hittepå från EU för att ge en extra inkomst till "godkända" advokater för att sätta denna stämpeln. Det kostar 500 kr och måste göras i respektive länder vi kommer från. Alla dokument måste översättas till tjeckiska med auktoriserad översättares stämpel på och en översättare måste komma med på besöket. (trots att handläggaren pratade utmärkt engelska enligt klinikens koordinator. Tjeckisk byråkrati-logik i ett nötskal: De är "tvungna" att konversera på tjeckiska fast de kan engelska. Och trots att jag kan lite tjeckiska räcker det inte heller utan man måste kunna flytande med!

Om vi skulle behöva översättning från svenska till tjeckiska skulle det vara rätt krångligt då det inte finns så många sådana översättare här. Så det var tur att de svenska myndigheterna var lite mer flexibla och kunde ordna mina dokument på engelska.

Efter att ha ringt och mailat ambassaden för att fråga om hjälp men ha blivit avvisad flera gånger med hänvisning till att be någon familjemedlem i Sverige om hjälp (vad har de med det att göra?) och i samband med att Edward och jag hade skickats till sjukhuset för observation pga låg syresättning och snabba hjärtslag och med oron att något skulle vara fel på mitt barn gick jag rakt in i väggen och bara storgrät i hängstolen med lille Edward i famnen. Det kändes helt omöjligt. Jag hade ordinerats vila efter förlossningen men var tvungen att ta itu med den här skiten. De hade tvingat oss att ordna papper som inte finns i Sverige och som ambassaden inte hade någon aaaaning om vad motsvarigheten kunde vara. Ambassaden skrev tillslut ut ett utdrag från migrationsverket på svenska som Paul körde dit för att hämta ut med mitt pass men där det inte stod något användbart alls.

Efter ett tags snyftande ringde Paul skatteverket och frågade efter en halvtimmes kö om han kunde få ett marriage certificate varpå de sa att de inte var något problem och skickade iväg det. What? För en gångs skull var vi faktiskt glada över en sak som skatteverket faktiskt hjälpt till med. Min far ordnade ett utdrag åt mig ur folkbokföringen som tydligen skulle vara motsvarigheten till vad de ville ha här som kom fram efter en vecka. Och på engelska!

Paul fick sitt födelsebevis från England, skickade tillbaka det dit för apostille-stämpel, och tillbaka igen med stämpeln och vidare till översättaren. Papper skickades hit och dit under månads tid och översattes av en av oskolarna här (mot betalning i bitcoin!) Hon hjälpte oss också med besöken och som tolk. Efter mycket bök fick vi det här tjusiga dokumentet igår med guldbokstäver på.

Det är så att man nästan blir lite stolt och beundrar omslaget och pappret med stämpeln på som krävde mycket svett och många tårar. När Paul åkt dit för att hämta ut detta utan tolkens närvaro talade handläggaren plötsligt perfekt engelska. Hmm.

Tack vare att vi är utlänningar har vi iallafall lite friheter. Vi kommer undan med namn som skulle vara svåra att få godkända för gemene tjeck.

Efter detta kommer nästa utmaning - att ansöka om medborgarskap i våra länder nu när vi har bevis på att ungen finns! Här hittar du de andra delarna i födelse-berättelsen:

Del 1 - Om graviditet och planering av hemfödsel i ett land där hemfödsel-barnmorskor är rebeller.

Del 2 - En hemlig födsel i vatten hemma 

Del 3 - Bröstmjölksdonation i Tjeckien

Läs vidare om "home birth punishment"

En berättelse om att föda hemma på resande fot - Del 2

Om en hemlig födsel, om tur i oturen, och om ett litet mirakel

Den här dagen, den 17:e augusti, hade vi varit på vatten-landet Aquapark med familjen och våra vänner Pontus och Ulrika eftersom jag hade bestämt att vi skulle sätta igång födseln så att vi kunde få vårt barn hemma istället för på sjukhuset. Om du vill veta varför eller inte har läst den första delen av berättelsen kan du läsa Del 1 först. Normalt brukar pojkarna somna vid 2230 men de senaste dagarna hade de somnat lite tidigare ifall bebisen skulle komma tidigt på morgonen. 

Kl:23 försökte jag övertala bebisen att det var dags att komma ut. Det var extremt stressande att riskera att tvingas bli igångsatt så jag ville inte ha något att göra med sjukhuset och ville inte gå på tiden som kliniken bokat åt mig där nästa dag. Exakt då, när jag pratat med bebisen, kände jag värkar som inte var förvärkar. Först var jag inte riktigt säker på om det var samma värkar som när jag födde min äldsta. De höll på i 3 dagar innan jag födde. Jag ignorerade dem först för alla andra sov och jag försökte somna själv. Det gick inte. Jag försökte mäta värkarna med en "contraction timer" app som jag hade laddat ner på telefonen. Det gick inte riktigt för jag tänkte mig värken som en våg och dök in i den , ungefär som i "Dyktekniken" och gjorde självhypnos med hjälp av "hypnobirthing", en andningsteknik, så att det inte skulle göra ont och det fungerade inte alls om jag skulle koncentrera mig på att mäta värkarna.

Jag väckte min man och berättade om värkarna och att jag trodde att jag hade dem ungefär var 20:e minut. Med stängda ögon och sluddrande tal bad han mig att mäta dem själv med appen innan han somnade igen. Jag var ensam med värkarna. Eftersom de var så sällan tänkte jag att jag kanske skulle kunna lyckas somna om jag koncentrerade mig ordentligt på andningstekniken. Jag struntade i appen och somnade nästan för att sedan vakna till av en ny värk. Och en till och en till. Jag plockade fram appen och försökte mäta ungefär hur ofta de var. Var 10:e minut. Det var värdelöst att försöka somna alls. Det var lika bra att sätta på vattnet i badkaret. Jag satte på hypnobirthing guidad meditation på telefonen som talade om hur jag skulle andas, tände mysiga doftljus och lade mig tillrätta i badkaret. Vid 4-tiden skickade jag ett sms till barnmorskan då jag inte ville väcka henne bara för att fråga om när jag skulle kalla henne ifall hon var vaken. 

En timme senare fick jag svar. Hon var sjuk och kunde inte komma! Och reserven som hon jobbade ihop med kunde hon inte skicka heller. "You better go to the hospital".  Det var mitt mardröms-scenario: Att under värkar tvingas åka en halvtimme i en uber till sjukhuset (eftersom det nästan är omöjligt att parkera där) och tvingas lyda under den tjeckiska sjukhusbyråkratin. Tänk om jag skulle föda för långsamt för deras smak? Men jag var så matt för stunden eftersom jag inte sovit en blund så jag hade nog accepterat vad som helst. Jag skickade ett meddelande till min doula, A, för att se om hon var vaken. Hon hade fått meddelandet av barnmorskan att hon inte kunde komma och sa att hon skulle komma till mig direkt.

Vid 6-tiden låg jag fortfarande i badkaret och då kände jag att bebisen rört sig neråt. Jag frågade om vi skulle göra oss iordning för sjukhuset. A skakade på huvudet och viskade till min man "Forget about the hospital, there will be a home birth, with or without midwife, she will give birth really soon."

Ulrika och Pontus, våra födelse-barnvakter, dök upp och tog hand om pojkarna. A ringde runt bland de alternativa barnmorskorna för att se om det var någon som var ledig och mirakulöst nog fick hon tag i en som kunde komma inom 30-60 minuter. De började fylla födelse-poolen. Lika bra det för vattnet i badkaret hade kallnat. Eftersom jag gjorde självhypnos var jag inte medveten om så mycket annat. Jag hade tappat ett glas på golvet och lite splitter hade kommit i vattnet och gjort ett skärsår på min arm så jag behövde flytta ända. 

Det var bara lite vatten i poolen trots att de fyllt den rätt länge och det var för varmt! Jag klagade över detta mellan två värkar och försökte hitta en bekväm position. Vattnet var 37 c i poolen fast min kropp måste ha vant sig vid temperaturen i badkarsvattnet som jag legat i i ungefär 2 timmar.

Jag öppnade ögonen och såg att en ny person hade anlänt: Barnmorskan som kunde komma direkt. Jag skakade tass mellan två värkar, sedan fick hon tillstånd att se hur mycket jag var öppen vilket var 10 cm. Hon kontrollerade bebisens position. Han låg fortfarande högt uppe och sedan vände jag mig, stod på knäna, och lutade mig mot poolkanten så att hon lättare kunde stoppa ner doppler-mätaren i vattnet och se hjärtslagen. 

Värkarna började kännas lite för mäktiga för mig nu. Det gjorde inte ont innan men nu gjorde det det. Jag frågade om hon hade något smärstillande varpå jag fick svaret att man inte brukar använda smärtstillande vid hemfödsel och att hon inte hade det. Doulan A frågade om jag ville lukta på hennes eteriska oljor. Hon plockade fram en låda där det fanns mycket att välja bland och höll upp en ny doft vid varje värk. Citron, Apelsin, Lavendel, jag minns inte riktigt vad det var men det hjälpte absolut att lukta på något intressant för att distrahera sig från smärtan. Jag fick massage på den nedre delen av ryggen av barnmorskan V först och sedan av doulan A. Det gjorde värkarna uthärdliga. Min man försökte massera mig och hålla mig i handen men jag knuffade bort honom då han skakade och det gjorde mig spänd. (för att han sa att han inte stod bekvämt vid poolen, men jag vet att jag kände jag hans rädsla och nervositet vilket gjorde att jag inte kunde fokusera). Jag har ändrat uppfattning om att ens man ska vara stöttande och "dela på smärtan". Det funkade inte för mig och har lett mig in på tanken att män borde hålla sig borta från födslar precis som de gjort i urminnes tider. 

Helt plötsligt började jag känna att jag behövde göra en nummer 2, men det var givetvis bebisens huvud som tryckte. Jag kände för att trycka på men hade läst att man skulle "andas ut" bebisen istället för att krysta för att undvika att spricka och göra födseln mjukare. Jag kunde inte stå emot det, så jag frågade barnmorskan och fick svaret att det var ok. Det är ju kroppens instinkter. När man känner att man ska trycka på ska man göra det. Inte när de säger det på sjukhuset. Det är då det blir fel.

Så jag följde instinkten och det djuriska tog över. Det hördes dova grottkvinne-ljud medan bebisens huvud pressades framåt i födelsekanalen. Jag kände hur han rörde sig för att hjälpa till genom att rotera och trycka på med fötterna. Det var en underlig och mysig känsla som jag inte hade upplevt med mina andra barns födslar. Vid det här laget under deras födslar hade jag andats lustgas och hade nog varit nästan förlamad av smärta och utmattning. Det här var helt annorlunda. Jag har aldrig känt mig så nära naturen. Det här var bara att följa naturens lagar och låta kroppen göra vad den var till för.

Några värkar till så kände jag barnets huvud pressas mot den nya världen. Det var som att skinnet var spänt och jag fick panik och hade svårt att andas. Den där "andas ut" bebisen-metoden kändes utom räckhåll. Jag började känna mig trött och tänkte att jag måste få ut bebisen DIREKT. Så trots att jag hade läst att man INTE skulle göra så tryckte jag på ordentligt på nästa värk. Huvudet var ute. Aaaaaj! Jag kände att jag sprack och det gjorde ONT. Och en gång till på samma värk. Kroppen var ute och jag hörde ett plums.

Jag trodde att jag drömde när jag hörde barnmorskan viska "take the baby". Jag vände mig om och såg en liten kropp flyta med ansiktet nedåt. Jag tog upp honom ur vattnet. En liten liten bebis! Som satt fast i mig! Fosterhinnan flöt som en vit ballong bredvid honom. Vattnet hade inte gått innan precis som mina andra födslar. Ur ögonvrån anade jag hur barnmorskan gjorde hål i fosterhinnan och tog bort den samtidigt som jag hade vänt mig.

Det var en liten pojke precis som ultraljudet hade skvallrat om. Fast definitivt inte med en vikt på 3600 g eller huvudomfång på 38 cm. Nu förstod jag varför han mest hade legat på tvären i magen - han hade helt enkelt väldigt mycket plats att simma runt i och det beräknade födelsedatumet var säkert fel också.

Jag steg naken upp ur på poolen och lade mig på en bädd på soffan som gjorts iordning med sonen i famnen och navelsträngen hängades mellan benen. Försiktigt lades han upp på mitt bröst när jag lagt mig ner. Efter en stund hittade han bröstet när jag lade honom på min sida och fick lugnt smaka på den medan blodet pumpades tillbaka till honom tills att navelsträngen blev alldeles vit. Moderkakan lossnade inte så min man klippte navelsträngen. Sen gick jag till badkaret efter en stund med barnmorskan och födde moderkakan där varpå hon kontrollerade att den var hel.

Doulan A hade övertalat mig om att testa moderkaks-smoothie för att få styrka så hon gjorde iordning den med blåbär, hallon och lite annat. Andra däggdjur äter ju upp sina moderkakor så det lät inte alls konstigt. Min man gillade dock inte idén. Inte heller det att vi fortfarande har resten av den i frysen ifall han skulle blanda ihop den med något annat. :D Jag drack upp hela glaset och det smakade inte alls som moderkaka.

Det var fint att vi kunde ha en lugn och trygg miljö för vår födsel. Barnen beundrade sin nya lillebror. Han var så söt! utbrast de och kunde knappt sluta klappa på honom. Jag fick dricka vatten och fick ett mål mat som min man lagade enligt önskemål: Stekt lever och bacon med babyspenat. Det behövdes verkligen efter att inte ha ätit något sedan föregående dag, inte ens middag.

Barnmorskan V kollade mig och sydde det som spruckit. Det var inte jätteilla men berodde absolut på den sista krystningen. Hon undersökte också bebisen och vägde honom. 3260g vägde han. Hon hade kommit kl: 8 och exakt kl: 9 var han född, så det var verkligen på håret. Hon var noga med att jag inte fick tala om för någon att hon hade varit där då hon måste vara försiktig eftersom det är olagligt för barnmorskor i Tjeckien att medverka i hemfödslar. Vi vet inget annat om V än hennes förnamn och att det är detta hon jobbar med. Hon har ungefär 3 födslar i veckan i snitt. Notan för barnmorskan gick på 10500 czk, hyr-poolen och doulan kostade 5000 czk, alltså en total kostnad på ungefär 15500 czk eller 6000 sek. Detta var en födsel helt utan att staten var inblandad på något sätt - precis enligt våra önskemål. Att föda barn är ingen sjukdom och ska inte behandlas som sådan. Det är inte heller något som är statens angelägenhet utan det är familjens. 

Efter en stund gick alla andra så att familjen fick den första lugna stunden med den nya familje-medlemmen. Vi beundrade världens sötaste bebis. Och min man påpekade att jag får det att se lätt som en plätt ut att föda barn. Jag vet inte om jag håller med om det.

Fortsättning följer i Del 3!

Har du missat Del 1 hittar du den här.

En berättelse om att föda hemma på resande fot - Del 1

En gravidresa - vi 4 blir snart 5

Så det var vintermörker och snart julafton när jag kände att det var något som var annorlunda på ett bekant sätt. Och det var en känsla av att någon hade flyttat in i mig. Kunde det verkligen vara så? Jag skyndade iväg till DM och köpte en gravidsticka varpå jag inte kunde sluta stirra på den tills att den bekräftade känslan. Ett plus.

En våg av känslor sköljde över. Oj vad ska vi göra? Vi var ju en familj med två barn som snart skulle bli 3. Skulle vi klara det? Hur skulle det bli med en person som var så mycket mindre? Och oj, vår livsstil, att leva som en digital nomad-familj går väl knappast ihop med att få tillskott och bli fast någonstans. Vi skulle ju vidare till Sydafrika i januari, och om vi inte kunde komma överens om det var åtminstone Texas på kartan. Hursomhelst, planen var att lämna Prag eftersom det iallafall kliade i fötterna på mig och barnen gärna hade haft lite varmare väder på vintern också.

Det var julhelg och vi var påväg till norra Polen och skulle fira jul med en del av familjen. Jag valde diskret bort den obligatoriska jul-karpen från julbordet eftersom det definitivt skulle framkalla kräkning. Inte en själ, utom vi 4, hade någon aning om att vi egentligen var 5 nu.

Inte heller kunde vi kolla upp det på riktigt när vi åkte tillbaka till Prag eftersom vi tillhörde sjukförsäkringen i Storbritannien och de tjeckiska klinikerna krävde att man hade "Pojisteni" - sjukförsäkring i Tjeckien - då ett ultraljud inte omfattades av EU-kortet.

Efter rundringningar och många mail hittade vi EN klinik som kunde ta emot oss utan försäkring, och det var den privata kliniken i den tjusiga delen av stan, Prague 6, som gjorde det. Så efter allt var öppet efter julen kunde vi boka en tid där och få bekräftat igen vad stickan också bekräftat:
VI SKULLE FÅ EN BEBIS!

Och var vi än befann oss skulle det ske, så nästa utmaning var att ta reda på VAR och hur vi kunde få graviditetskontroller och bra vård.

Om att välja var vi skulle föda

Eftersom vi inte alls hade funderat på vad vi skulle göra om det skulle bli en bebis till stod vi först handfallna och första tanken var naturligtvis att återvända till Sverige. Men då skulle inte våra barn kunna få den fantastiska möjligheten att kunna välja unschooling, en naturlig och framgångsrik utbildningsform som är kriminell i Sverige. Det var ju faktiskt den ursprungliga anledningen till att vi var tvungna att lämna vårt land då vi tycker det är fel att det är tvång till att gå i en skola med ett statligt program. Dels detta och att våra boendekostnader skulle bli astronomiska, samt att jag följt den nedåtgående utvecklingen för en trygg förlossningsvård som gjorde att vi valde bort detta alternativ direkt.

Den andra tanken var att åka tillbaka till Storbritannien, hyra ett hus och föda där men det skulle vara samma problem med boendekostnaden fast ännu värre och vi skulle inte känna trygga med vården där heller. Eftersom det är en av oss som jobbar och den andra har hand om barnen så känns det orimligt att flytta tillbaka till ett land där det dessutom är 3 gånger dyrare att bo än vart vi bor nu.

Det finns många bra alternativ för födsel för digitala nomader men ingenting kändes rätt. Thailand och Indien till exempel har ypperlig privat vård men där är det jobbigt med visum och värme. Mexiko är ett populärt alternativ för nomader från USA eftersom det är så billigt att föda där men det passade inte heller då min man tycker det är för mycket våld där. Inget av detta kändes tryggt eller enkelt. 

Östeuropa har mycket bra statistik med låg mödradödlighet där Vitryssland ligger i topp. Det enklaste var givetvis att försöka ordna så att vi kunde stanna var vi var så vi började med nästa utmaning - att ta itu med den tjeckiska byråkratin.

För att kunna omfattas av sjukförsäkringen här måste man även skatta här, alltså ha ett jobb. Så det första på attgöralistan var att registrera ett företag. Det var mycket enklare än jag hade trott. I den gråa betongkolossen där man fick vandra i korridorer som inte verkade ha något slut fanns det faktiskt en nummerlapp där man kunde få hjälp med detta på engelska. Vi fick oss en trevlig överraskning. Tydligen var det så bra skattesats här att det var populärt för utlänningar att driva företag så de gjorde det förhållandevis lätt för dem. Inom en vecka fick vi vårt "Zivno" (trading license).

Nästa uppgift var att officiellt flytta hit och ordna med försäkringen vilket var krångligt och tog massor med tid och energi.

Att förverkliga föda-hemma-drömmen i ett land där hemfödsel är illegalt

De två födslarna i Sverige hade självklart påverkat hur vårt överrasknings-nomad-barn skulle födas. Den första var minst sagt traumatisk, och den andra hade jag iallafall en doula med på. Jag var rädd för en smärtsam sjukhusfödsel i en onaturlig miljö när jag egentligen velat ha det tvärtom och dessutom inte kunde språket tillräckligt bra. Så med denna födsel hade vi bestämt oss att det inte skulle ske på något annat sätt än hemma på ett mjukt sätt mot barnet och mig. Fast man är såklart tvungen att registrera sig på ett sjukhus och följa dess regler här. (ifall man skulle befinna sig där).

I unschooling-kretsarna här var det norm att föda hemma då det spinner vidare på samma sak: Att följa det naturliga och ignorera auktoriteter. Jag fick höra saker om de tjeckiska sjukhusen som skrämde mig ännu mer till att föda där. I Tjeckien har man som födande mamma väldigt få rättigheter och behandlas därefter. Statistiken ser dock bra ut ändå. De räddar ju liv på mödrarna med överdrivet många kejsarsnitt och ingrepp. Men för den som har en normal graviditet och fött utan komplikationer som vill ha ett alternativ är det tyvärr omöjligt att få en legal planerad hemfödsel med barnmorskor. Det är som att staten här trots att man har många friheter håller den födande modern i ett järngrepp och ska kontrollera exakt allt och om kroppen föder för långsamt eller för sent enligt deras schema ska det rättas till enligt deras protokoll.

Jag hittade först en engelsktalande barnmorska genom kliniken som ville ställa upp men hon ångrade sig kort därefter eftersom vår födsel skulle ske under hennes semester. Det var typiskt att den skulle vara då när många är lediga. Det var svårt att hitta någon annan och ju längre tiden gick desto mer förlorade jag hoppet. Tills att en amerikansk tidigare födelseaktivist tog med mig på en födelsefestival.

En helt ny värld för alternativ födsel uppdagades

helt i kontrast med den tjeckiska sterila sjukhusbyråkratin. En värld där det fanns födelserebeller som trotsade staten och födde hemma oassisterat och kanske åt upp sin egen moderkaka eller lät den sitta kvar på bebisen (lotusfödsel). Det fanns företag som gjorde kapslar av torkad livmoder. Det såldes kläder med livmödrar på, bärsjalar och tygblöjor i massor. Doulor stod och pratade med de blivande mödrarna. Föreläsningar om amning och annat födelserelaterat hölls också.

Och det fanns visst otroligt modiga hemliga barnmorskor på plats som kunde ge gåvan att få en tryggare naturlig hemfödsel och samtidigt ta en enorm risk då någon hade bestämt att det var en kriminell handling sedan 2012 och ville kontrollera dessa mammor och barnmorskor också. Givetvis leder det här till att många blir rädda och inte vågar. De få som ställer upp ändå gör en fantastisk gärning för att ge en möjlighet till mammor som inte vill ha en sjukhusfödsel där de inte har mycket att säga till om. De är helt enkelt hjältinnor som inte ger upp.

På födelse-festivalen hittade jag min doula som jag gav i uppdrag att hitta en barnmorska då det inte fanns någon ledig där just då. Eftersom det var så svårt att hitta en som kunde överhuvudtaget gick det bra med någon som inte talade så mycket engelska heller. I slutändan fick jag napp och hittade en barnmorska med 40 års erfarenhet. Jag träffade henne under hela slutet av graviditeten parallellt med de vanliga undersökningarna där kliniken var helt omedveten om min egentliga plan. Skulle de veta om det skulle inte jag få mer än en tillsägelse men jag skulle inte avslöja vem som hade fått uppdraget såklart.

En busig bebis och skillnaden mellan svensk och tjeckisk mödravård

Den privata vården som vi har har mycket noggranna kontroller vid varje träff med ultraljud varje gång och lite för många tester för min smak då jag gärna skulle vilja ha lite färre nålstick. Vilket på sätt och vis är en trygghet också. Bebisen har ju dubbelkollats för vissa saker och om det skulle vara något som skulle åtgärdas skulle det vara mycket bättre att hitta det tidigare än senare.

Här är de som besatta av magnesium så jag har fått magnesium-tabletter utskrivna för nästan hela graviditeten. Det var viktigt att jag tog dessa. Järnvärdena var det inte lika stor fokus på. Kanske för att de generella matvanorna i Tjeckien är extremt köttfokuserade? Vid 3:e trimestern låg han först horisontellt och sedan i säte. Jag fick reda på att det var vanligt att göra kejsarsnitt när bebisen låg i säte och att hemfödsel-barnmorskan enbart skulle ställa upp om han låg rätt och var fixerad då det var en alldeles för stor risk för henne annars.

Magen växte alltmer och bebisen låg fortsättningsvis antingen på tvären eller i säte. Ju längre tiden gick desto mer bekymrad blev vårdpersonalen och i sin tur jag också. Jag började med att göra allt jag kunde hitta på för att uppmuntra bebisen till att vända sig till exempel övningarna som fanns på "Spinning Babies". Hur jag än gjorde hände ingenting.

Övning där man ska ligga på en strykbräda som lutar fast här ligger jag uppochner på en hög kuddar då vi inte har strykbräda.

Vi hade oturen att få en hemsk avloppsläcka i vår lägenhet där bland annat golvet blev förstört så vi var tvungna att bo någon annanstans vid vecka 36. Då erbjöd sig en god vän som hade hus på landet att vi kunde bo där vilket dels var det bästa som kunde hända oss just då och toppen för där fanns också en sluttande gräsmatta med perfekt lutning som passade en av övningarna. Jag låg uppochner ett tag och skyndade mig sen längs floden till tåget för att gå på veckans kontroll. Till min förvåning låg bebisen rätt. Han hade vänt sig under den snabba promenaden. Jag tog givetvis ut en för tidig seger för nästa vecka låg han i säte igen.

Den där naturliga hemfödseln kändes inte inom räckhåll längre. Jag testade något annat den här gången: att stå på händerna i poolen och simma en väldigt massa. Jag körde samma sak som tidigare också att ligga upp och ner på den sluttande gräsmattan och skynda till tåget. Den privata kliniken remitterade mig för ett noggrant ultraljud till sjukhuset som jag inte ville föda på eftersom det verkade som om de skulle förbereda mig på födsel i säte. Denna gången låg bebisen rätt och vi blev överlyckliga! Han tillhörde de 3% som låg i säte efter vecka 37 och nu i vecka 38 hade han äntligen vänt sig! Vårdpersonalen var förvånade och ville veta hur jag hade gjort. Den här gången skulle jag göra alla möjliga övningar för att hålla honom på plats. Så det blev till att skura golv på alla fyra under resten av graviditeten.

De sista veckorna hade jag en CTG-mätare på magen på kliniken och besök där varje vecka. Det var obekvämt och jag ville inte det skulle kunna påverka att bebisen skulle vända sig igen. Eftersom jag inte visste när jag hade min sista mens var mitt beräknade förlossningsdatum dessutom bara en gissning från klinikens sida. Den sista mätningen av bebisen visade att han var fullgången med en födelsevikt på 3600 g och ett huvudomfång på 38 cm. Så vid det sista besöket, vid deras vecka 40 på en onsdag, remitterade de mig till sjukhuset igen för en CTG-kontroll (som ska ta timmar!) 2 dagar senare, och om jag fortfarande var gravid nästa vecka skulle de sätta igång mig. Min man blåste upp födelsepoolen.

Aldrig i livet att jag skulle bli igångsatt på sjukhuset! Dagen därpå bestämde jag att vi skulle bada MASSOR! Och jag kanske skulle åka rutschkana till och med. Så vi tog oss till Centraleuropas största bad-land med våra nomad-vänner Ulrika och Pontus som skulle ställa upp som barnvakter under förlossningen. Medan de andra åkte de roliga rutschkanorna swishade den nu enorma magen runt bland jetstrålarna i "floden" och fick sitt livs shake i vågbassängen.

Fortsättning följer i Del 2!