En eloge till farmor

Denna fantastiska bild på en främmande pälsklädd dam på promenad med sin rullator på stan togs 2009 av vår vän David helt ovetandes om att detta var min farmor.

Idag är det exakt 4 år sedan farmor gick bort. Mitt i kaoset när vi höll på att flytta och det var som värst med förtryckarnas trakasserier. Pappa ringde och berättade. Jag minns väl hur finklädd hon var i sängen på hospis. Det sista ögonblicket såg fridfullt ut. Hon såg ut att se på oss ovanifrån på något sätt. Sen följde tomheten.

Vi hade väntat oss att det skulle ske de tunga månaderna efter att hon hade berättat om cancer-beskedet. Den svenska (icke)vården på hospis förtjänar sitt eget inlägg senare då detta inte är fråga om någon vård utan snarare förnedring i väntan på döden. Jag är så förbannad att jag kokar när jag tänker på hur farmor som arbetat så hårt hela livet och levt ett ärligt och värdigt liv tvingades gå igenom detta "lika dåligt för alla" löpande band-system i slutskedet. Jag minns de ekande ropen i den tomma korridoren från grannarnas rum. De ropade på hjälp och skrek av smärta men ingen fanns där för att lyssna eller hjälpa dem. Det var som att ingen hörde dem för att de inte hade tid och för att avsaknaden av mänsklig kontakt skulle påskynda för att ge plats åt nya "klienter". Vi kunde inte betala för att få en bättre vård eftersom sjukhus i Sverige drivs av staten och det ska vara lika för alla.

Så jag ska berätta vem farmor var för mig. Farmor var den enda vettiga personen i min släkt som fanns där, som lyssnade på mig och som jag kunde rådfråga. Farmor hade arbetat hårt från samhällets botten. Hon var en fena på att spara och försvara det uppbyggda. Vi pratade om sorger och glädje. Vi pratade om galenskaperna i Sverige och hur det var förr och hur det var nu. Om familjen. Om vad som gjorts rätt och fel, jag har inspirerats rätt mycket av detta och har kunnat bolla det mesta med farmor - dock inte hur man tog hand om en bebis. Där tyckte vi olika. Men skola och hemskolning kunde vi tala om. Särskilt då hon också lärt min pappa läsa tidigt med ordbildsmetoden på sitt sätt. Och om saker som  är icke-pk. Ja farmor var den enda närvarande släktingen i mitt liv som jag kunde prata om sånt med. Faktiskt.

Jag lärde känna farmor rätt bra i det sista. Hon fanns där som en farmor för mina barn också i brist på deras egna närvarande mor-föräldrar. Vi blev bjudna på våfflor och ibland kom hon förbi, alltid med något fint med sig, som en bit fisk från fiskekyrkan eller böcker till barnen, alltid något genomtänkt som hon vet vi skulle behöva och tycka om. Nu har 4 år gått och jag tänker på farmor med jämna mellanrum och särskilt idag. Nu har jag ingen vis äldre person i mitt liv att bolla med såhär längre men hennes ord och tankar har etsat sig fast. Jag tror att hon skulle var glad om hon visste hur vi levde.

Hur jag blev anarko-kapitalist

Min kropp är min och ingen annans. Mitt barn äger likaså sig självt och det gör ingen annan.

Ordet anarko-kapitalist klingar tyvärr fult i de flestas öron och idag har jag lust att ranta så jag kommer att beskriva det och varför jag sätter denna etikett närmare här. Det låter nog fult för att man lär sig att det låter fult i skolan. Om man tänker sig ordet anarkist kanske de flesta tänker sig stökiga ungdomar som slår sönder saker och som vill göra revolt. Ordet anarki som är grekiskt betyder faktiskt "utan härskare". Dvs det är frihetsord som är positivt laddat. Marxister kan dock beteckna ordet som "okontrollerat kaos" vilket är fel. Anarki har ingenting med stökighet och oordning att göra och absolut inget att göra med våld.

Ordet "kapitalist" är ännu värre. När de flesta tänker sig kapitalister tänker man sig stora företag som härskar över världen och suger ut fattiga kanske. Det här är den syn jag har växt upp med och som jag har fått under skoltiden. Det tog mig ungefär 30 år att inse att ordet kapitalism faktiskt bara betyder fredlig frivillig handel utan inblandning av någon annan part. Dvs om du köper bullar av ett barn som plingar på dörren (som har bakat bullarna alldeles själv och som kommer behålla hela vinsten och du betalar vad barnet ber om att få) - då är det kapitalism. Båda parter blir nöjda. Barnet får pengarna och du får äta goda bullar. Win win alltså - denna är den sanna betydelsen av kapitalism.

Vad vi får lära oss i skolan om kapitalism är nämligen inte samma sak alls. Stora företag som inte tar någon hänsyn till miljö eller människor får du fråga dig om hur de har lyckats få sådan makt? Jag kan inte se på något sätt hur en småföretagare som driver en hederlig verksamhet skulle kunna tävla med nestle till exempel - om man inte nätverkar med de som har makten förstås.

Har du funderat på vem som bygger vägarna? Inte är det staten iallafall men det är staten som betalar med dina pengar! Säkert någon kompis med byggföretag som köper till sig rätten att få bygga dem eller? Är det inte orättvist? Små entreprenörer har ingen chans! Så fungerar politiken till stor del och därför vill jag inte befatta mig med politik. (i anarkokapitalism tar man avstånd från all slags politik). Lobbyism och nepotism är precis det som sker när storföretagen har att göra med staten och politiken - det här kallas faktiskt för marknadskapitalism (eller engelskans chrony capitalism).

Men hur hänger det ihop med att sätta en etikett på sig själv som anarko-kapitalist?

Det har ganska mycket med min bakgrund att göra. Och hur jag ser på äganderätten. Jag anser att min kropp tillhör mig själv, liksom att frukten av mitt arbete är min och ingen annans. Det borde inte låta som några konstigheter, men tyvärr är man så pass begränsad i dagens stat att man kan fråga sig om man verkligen äger sig själv? När merparten av ens uppväxt går åt till att formas till att bli en statslydig medborgare i skolan och när merparten av ens inkomst beslagtas i form av skatt. Om du faktiskt tar reda på hur mycket som du betalar i skatt som vanlig medborgare kommer du upptäcka att en stor del maskeras för att verka mindre än det är för att skapa en illusion. Annars borde varenda vettig människa ha gjort uppror? En del anser att detta är ok i den falska tron att de är medmänskliga. Det finns inget som är medmänskligt med att tvingas betala skatt. Dels själva grejen att det är fel att stjäla och dels vad pengarna går till, hur de slösas och att det förstör det naturliga mänskliga att ta hand om varann. Tyvärr har också min egen långvariga erfarenhet av hycklandet från miljömuppar, vänstermänniskor, sk social justice warriors lett till att jag har sett igenom denna illusion med. Man kan skrika och gapa över mycket men gör nåt då!! De mest ärliga, generösa och hjälpsamma människor som jag har stött på har inte varit de som sagt att de är det utan de som har dessa anarko-kapitalistiska icke-pk raktpåsak-värderingar!

Samhället som det ser ut i Sverige är absurt. De mest sårbara som de gamla dör ensamma och barn tas inte om hand optimalt på dagis, blir man sjuk kanske man får söka vård utomlands för att vården är så kass. Det är ett ekorrhjuls-samhälle där egot uppmuntras och det nära och det naturliga tas avstånd från. Mer om det kommer jag skriva en annan gång.

Jag har varit bra på att bli statslydig ungefär till dess att jag blev egenföretagare och förälder. Det var då jag upptäckte att allt jag lärt mig om hur staten och samhället skulle fungera var en illusion.

Jag har knappt haft några jobb där jag jobbat för någon annan. Bara kortare perioder som extrajobb under studietiden eller som till exempel konduktör under 4 månader där jag har fått OB-tillägg och semesterersättning på lönespecifikationen men inte riktigt förstått vad det var förrän vi gjorde våra egna lönespecifikationer till våra anställda. Lönen du ser på specifikationen är 30% högre egentligen vilket inte står med. Har fina namn som sociala avgifter och arbetsgivaravgift. Man straffas alltså för att man ger någon ett arbete. Och du betalar ungefär 30-33% i inkomstskatt på detta. Alltså kan man tro att man faktiskt bara betalar vad det står på specifikationen när det i själva verket är en bra bit mer. Semester och sjukersättning får man också. Som småföretagare utan skyddsnät har man inga av dessa bonusar. Ta reda på din skatt HÄR.

Det upptäckte jag särskilt när jag blev med barn. Då fick jag reda på att jag enbart kvalificerar till lägstanivån från försäkringskassan för att jag inte tog ut lön. Och om jag skulle ta ut lön skulle jag betala så pass mycket extra skatt att det inte skulle vara värt att ta ut någon föräldrapenning alls. Det är ett hån mot alla egenföretagare. Man tänker sig att om man skapar sin egen inkomst och ger jobb till andra borde man väl uppmuntras till att göra det? Staten fungerar tvärtom. De som styr har ingen koll på hur ekonomi funkar. Det finns ingen som helst anledning till att bli egenföretagare i Sverige för en normal person som vill driva ett normalt företag om man inte vill slava och betala fruktansvärda mängder skatt. Om någon av våra anställda var sjuka var en av oss tvungen att göra deras jobb, och vårt eget, även om vi var sjuka själva och våra barn kanske också var det utan att få något från staten för det. Någon måste ju göra jobbet! Samma med föräldraledigheten. Jag jobbade tills jag födde nästan och sedan hade jag Winston i bärsjal på mig och jobbade rätt mycket de första 6 månaderna. Sedan fick vi minska på verksamheten, för det gick inte helt enkelt. Ingen chans att jag skulle kunna anställa någon annan för det skrattretande lilla beloppet jag fick från FK för min egen föräldraledighet. Detta ledde i sin tur att vi fick minska personal för att sedan flytta företaget utomlands för att på så vis få ner kostnaderna annars skulle det inte gå.

Det här var några av sakerna som drev mig bort från statslydigheten och mot friheten. Det som faktiskt satte stopp på tron på staten överhuvudtaget var de första månaderna med mitt första barn. Jag följde mina instinkter istället för att göra som de andra runt omkring mig som hade barn. Jag ammade hela den naturliga amningslängden (faktiskt 4 år per barn), det skar i mig när någon av mina barn skrek (eller någon annans för den delen), det såg jag till att det blev så lite som möjligt av genom att amma, samsova, bära i sjal, vara nära och faktiskt hjälpa dem med deras toalettbehov som bebisar (EC) etc.

Även om jag skrivit in mitt första barn på dagis strax efter han var 1, så som "alla andra" gjorde, kom jag på när vi var där på inskolningen att det inte var OK att lämna honom ifrån oss. På något sätt hade vi trott att han skulle tycka det var OK att vara ifrån oss 15 timmar i veckan, för det är ju så man gör och de flesta är ju där en bra bit längre ändå i den åldern? Fröknarna försäkrade oss att han skulle sluta gråta snart, men vi klarade inte det så vi tog hem honom direkt. Båda av våra två barn har varit inskrivna på dagis i korta perioder när vi har tyckt att det var OK men vi har inte lämnat dem gråtandes och vi har varit de där jobbiga föräldrarna som har hängt kvar betydligt längre än personalen velat.

Efter att ha läst oändligt med amnings och näraföräldraskaps-bloggar samtidigt som jag har haft en bebis fast på tutten hittade jag till unschooling. Det gjorde min man ungefär samtidigt men inte genom nära föräldraskap utan genom ekonomi. Att det är fel med tvång. Så kom vi till insikten båda två att det är absurt att skolan inte är frivillig och ett val som familjen gör. Varför har staten den rättigheten? frågade vi oss.

Ju mer vi snöade in oss på unschooling, ekonomi och nära föräldraskap ju mer kom vi till insikt om hur fel vår syn på världen hade varit för att vi hade lärt oss att se den så. Jag kom till insikt att vi inte skulle kunna leva i ett samhälle där man som familj inte får ta de beslut som behövs för familjen, där man inte äger sitt barn, eller snarare där barnet inte äger sig självt. Barnet i Sverige blir en tillhörighet till den kollektiva staten där det är staten som tar de beslut som krävs. Som en slags överhet för att familjen inte har förmågan att göra det själv?

Jag insåg också hur absurd hela min uppväxt hade varit. Och att majoriteten av föräldrarna agerar på ett sätt som om de inte hade full kontroll över sin familjesituation och som om de förväntade sig att någon annan ska ta hand om dem? Det är automatiskt nästan. Bebis kommer ut på BB, där får familjen information och genom BVC hur de ska göra, nästan alla ammar till 6-9 månaders ålder och ger välling, inskolning på dagis ungefär vid 1-1-5 års ålder, skola, fritids, universitet, ekorrhjulsliv, pension (om det nu blir något för våran generation), och en förmodligen ganska ensam död. Visst kan man ha en nära relation till sin familj ändå men vad är chansen? Enligt min egen observation är svenskar de mest familjefrånvända i hela världen i de länder som jag varit i. Det är inte konstigt att det är så många skilsmässor, konstiga familjekonstellationer och att fokus tas bort från det viktigaste för att ge rum för små petitesser istället. Som alla moderna kön som finns nuförtiden, jämställdhetsillusionen och satsningar som staten gör på skitsaker istället för det som faktiskt är det viktigaste.

Jag vill inte vara en del av det här. För 3 år sedan bestämde vi oss för att vi inte kommer vara det någonsin mer. Det är fel att en grupp människor ska kunna bestämma över andra genom mobbing (förlåt demokrati). Jag vill inte att mina barn ska ses som någon annans ägodel. De ska ha de bästa förutsättningar vi kan ge dem enligt vårt recept speciellt för dem eftersom vi förvaltar dem tills att de blir vuxna. Det gör inte staten. Min kropp är min och ingen annans. Likaså är frukten av mitt arbete. Jag vill inte tvinga någon annan att agera på ett visst sätt om det inte är så att personen utsätter mig för våld såklart. Jag vill inte att någon annan ska göra det mot mig heller.

Därför ger jag mig själv etiketten anarko-kapitalist. Det låter fult och provocerande.

Men anarko-kapitalism borde vara det vackraste ordet då det handlar om fred, kärlek och frihet.

Ta reda på mer

Var är anarkokapitalism?

Vänners blogg - jag är 100% kapitalist!

Is capitalism moral? Dvs är kapitalism dåligt för de fattiga.

Socialism makes people selfish

Why capitalism works

You can always leave (därför är skatt stöld)

George ought to help

Artikel från Mises.se om femminutersmetoden. Lita på dina föräldrainstinkter!

The road to serfdom

The story of your enslavement

Läs mer om icke-aggressionsprincipen

Sammanfattning av året som gått

2015 var året då vi lämnade vårt hus och Sverige för att byta till en annorlunda livsstil - utan någon fast bostad och enbart med de ägodelar vi kunde ta med oss för att kunna utforska världen och få större frihet. Året som gått har varit späckat med äventyr och erfarenheter i 18 olika länder som jag har sammanfattat så gott det går i detta inlägg. Idén med denna resa föddes när vi föregående år hade kommit till insikt hur ofria vi var att leva i Sverige. Alla delar av livet är så kontrollerat och styrt av staten från dess att man som barn kommer ut från BB tills dess att man ligger inför sin dödsbädd. Man lär sig att leva i denna ofria värld till den grad att man blir blind för att det faktiskt är slaveri. Efter att ha drivit företag sedan 2006 under de fruktansvärt dåliga svenska villkoren där man bestraffas (för att man försörjer sig själv och erbjuder jobb) med att 2/3 delar av det man tjänar tas ifrån en i form av skatt och med en skolplikt och ett förlegat skolsystem (som ska stöpa alla barn i samma form där individualitet och framsteg egentligen inte uppmuntras) som väntade bakom hörnet hade vi fått nog och bestämde oss att ta steget och genomföra vår plan att tillsammans upptäcka och lära oss om världen och samtidigt bli så fria som vi kan. Med familjen i centrum. Där det andra kan ta ett steg bakåt.

Glädjen att kunna själv

Winston tog sina första simtag själv igår kväll. Först hade han badring, sedan armpuffar och i Indien fick han simfenor och har de senaste veckorna experimenterat att simma med bara fenorna eller enbart en fena.  Tryggheten med fenorna har varit så stor att han inte har vågat att testa att simma utan dem,  inte ens när jag har mutat med jordgubbsglass och fickpengar.  Igår busade jag med honom då han simmade i poolen med bara en fena.  Jag hade sett att han kunnat flyta själv och titta på månen och molnen. Så jag tog av den enda fenan utan hans medgivande. Efter drygt en halv sekund var mitt svek som bortblåst.  Alltså: glädjen att kunna själv.. Den är enorm.  Hela kvällen och imorse har Winston bara simmat och simmat.  På rygg,  som vanligt och under vattnet. Och lycklig som bara den! 

Idag har vi en glad födelsedagspojke

Tänk att i hela 5 år har jag fått vara mamma till min underbara son. Vi firade med regnbågstårta till frukost och en tripp till Ubuds lekland "Kidsworld". Innan övningskörde jag på scootern eftersom jag inte åkt på någon sådan förut.  Efter några turer själva åkte vi med varsitt barn.  Jag band fast Henry med en pashminasjal. Henry somnade faktiskt medan jag körde. Det var ganska läskigt att åka eftersom vägarna är smala,  det finns många håligheter i dem,  mycket trafik och mycket folk men jag måste nog vänja mig vid det.

Att övervinna flygskräcken om så bara för en dag

Tittar ut genom ett flygplansfönster i frid.  Det har jag inte kunnat göra på länge. Under lång tid hjärtklappning och hoppauturkroppenkänsla.  Minnena av olyckan (länk till p3 dokumentär till intervju med mig och några andra)  som jag påminns om varje gång planet hoppar till eller jag hör något motorljud som inte hör till. Kanske den konstanta tröttheten som gör sitt där saker nästan inte spelar någon roll.  Tre timmars sömn inatt då jag hade svårt att komma till ro innan den första (tidiga) flygningen. Känslan att det är surrealistiskt.  Inte på riktigt.

Första inlägget om Denandraresan

Den andra resan handlar om så mycket mer än om att resa.. fysiskt. Vi tar oss från en plats till en annan och utforskar världen som den är. Vi tar oss också ifrån normer och ser utanför det som någon annan har bestämt. Vi utforskar mer än det vi kan se fysiskt. Vi ifrågasätter.

Varför lever vi på det sättet vi gör?
Är det värt det? Gå på dagis, skola, jobba heltid, samma sak varje dag, samma rutiner, allt är så förutsägbart. Till vilket pris?

Nu har vi ställts inför ett ultimatum -fått oss en rejäl klackspark att göra det vi drömt om - då vi ifrågasatt något som är så heligt i detta land - som skolan.

Skolan är något som jag tycker alla föräldrar bör ifrågasätta. Uppenbarligen passar den inte alla. Det finns en mall för att göra alla lika (dåliga). Det finns en skolplan som är så detaljerad att det knappt finns något utrymme för alternativa skolor att göra något alternativt. Det finns också ett löfte som jag tyvärr upptäckt bryts alltför ofta - att varje elev ska bli mötas på deras egen nivå. Tyvärr är det INGEN skola av de som vi har besökt som lovat att de kan anpassa skolgången efter vår äldsta son  som är 4 år som vi lärde läsa när han var 1, och som just nu är intresserad av programmering och älskar att hålla på med multiplikationstabellen. Montessoriskolorna vi har besökt måste ju följa skolplanen så det som är själva kärnan i montessori och sudburyskolorna som vi vill att våra barn ska få gå på OM de ska gå i skolan - att få nörda in sig totalt i det de är intresserade av - det efterföljs inte i den svenska skolan eftersom det är schemalagda ämnen..suck.

I en svensk skola kommer han att skolas in till att bli likformig, till att bli stökig eftersom han kommer bli så fundamentalt uttråkad, där kommer han att indoktrineras i en del saker vi tycker är föråldrat eller rentav olämpligt, där finns det en risk att de som inte är som alla andra kan utsättas för mobbing för att han inte har rätt telefon eller kalsonger eller vad det nu är, där kommer han att TVINGAS gå i skolan även om han inte vill eftersom vi annars bryter mot skolplikten. Påföljden av att bryta mot skolplikten blir att få böta mer än vad man tjänar, så om man tjänar 100000 i månaden måste man betala 100001 kr. Kommunen har bekräftat att tingsrätten bestämmer att man ska tvingas betala såhär mycket. Om man inte skickar sitt barn till skolan kan socialen bli inkopplad och vem vet om de gör en Dominic Johansson style kidnappning då?

Om man ska tvingas till något måste det verkligen vara något man inte vill gå till, eller? Konstigt resonemang tänker jag. 2011 ändrades skollagen så att de få fritänkande föräldrar som ifrågasatte skolan antingen tvingades flytta utomlands eller böja sig och acceptera skolan som den är.

Flytta utomlands eller gå i den svenska skolan? Valet var lätt. Vägen dit lite svårare.

Men nu har vi äntligen sålt vårt hus, sålt nästan alla våra saker och ordnat så att vi är mobila i vårt företag och kan jobba varifrån vi vill bara det finns pålitligt internet. Något som vi har funderat på hur vi ska göra i många år men inte riktigt listat ut hur förrän vi ställts inför detta ultimatum.

Så nu finns det folk som gör de uppgifter som binder fast oss i kontoret, nu har vi inget hus att oroa oss över, nu har vi friheten att bo var vi vill.

"Vart ska ni flytta" frågan får vi flera gånger varje dag.

"överallt" är svaret.

Kanske lite radikalt för vår kultur i Sverige. Det är så inrotat i vår kultur att man ska bo och gå i skolan här och gå till ett 9-5 jobb. Men jag känner inte att det är radikalt, jag känner att vi tillhör en annan grupp av familjer, en slags världsnomader, som är entreprenörer som kan försörja sig var som helst, som hemskolar sin barn.. förlåt världsskolar. Som ifrågasätter ekorrhjulet.

"Var ska ni åka först?" blir frågan sen.

"vet inte" blir svaret då. Vi flyttar ju nästa helg och har inte bokat någon biljett. Finns en vag plan att åka till Indien för att kolla våra tillverkningar för www.mattor-online.se och www.hamaca.se och i Nepal för www.mypashmina.se eftersom vi skickat in passen för att få indiska visum. Men innan måste vi fotografera de nya hängmattorna från Colombia.. och då krävs det svajande palmer med rätt avstånd emellan som hänger över turkost vatten för att få bättre bilder än konkurrenterna.. då "måste" vi åka till typ Maldiverna eller Seychellerna eftersom det är påväg till Indien :)

Vad som händer sen är obestämt mestadels.. 3 månader ska vi bo i England för att kunna folkbokföra oss där, men annars har vi inga speciella planer.. Jo Bali! Bali verkar vara en världshub för hemskolande företagande expats! Vi får se!