Varför inte välja ett liv utan mobbning?

Jag har kommit på varför problemet med mobbning i skolan aldrig kommer att kunna lösas. Det gjorde jag ganska länge sedan när jag upptäckte att det hela var en charad och träning i lydnad. Mobbning kommer finnas sålänge som skolan är en statlig institution som tränar dig i mobbningstekniker och att vänja sig vid mobbning.

Nu såhär i valtider ser man extra tydligt hur den ena gruppen människor ställs mot den andra genom löften som kanske inte ens infrias som påverkar den andra gruppen negativt. Precis som mobbningen i skolan där de tuffa bestämmer vad som gäller.

Denna välfärdscirkus som försämras vart fjärde år kostar (dina) pengar och begränsar dig ännu mer varje gång det är dags att välja den nya härskaren. Pengar är en begränsad vara som du personligen samlar ihop för att kunna använda när det behövs i framtiden. Man kan tänka sig det ungefär som ekorren som samlar ihop nötter inför den långa vintern. Ekorren planerar för sin framtid eftersom den vet att det inte går att hitta mat på vintern. Ekorren är alltså kapitalist.

Människorna i vårt svenska snäva-norm-samhälle gnetar även när det är vinter. Ibland mot sin vilja till och med, för att försörja kollektivet. Även åt de egoistiska översittarna som roffar åt sig och kompisarna till dem. De struntar i hur det går för de andra bara de får sina fallskärmar och miljoner i pension. Sådana som vill ha gratis saker utan att förtjäna det finns det gott om. Just nu pågår en kamp om vad som är viktigare i vårt accelererande degenererade samhälle. Det är snart dags för val-ceremoni där de trogna medborgarna bekräftar sin lojalitet till sina härskare och därmed mobbar de som inte håller med. I skolan får vi lära oss att det heter demokrati.

Demokrati är väldigt populärt. Såpass att det räcker med några få individer som bestämmer åt vilket håll stimmet ska simma. Alla följer efter utan en blinkning. Samma gäller i val såsom i skolan eller på dagis. Några bestämmer att det ska vara på ett visst sätt. Skocken följer efter och några stöts bort vare sig det är av fri vilja eller om de vill vara med men inte passar in. Under förra valet var det hela 85% som var med i denna mobbningslek. De mest socialistiska av socialisterna vann såklart. Vilket gjorde att det blev ännu sämre för de som tog eget ansvar genom att t.ex. försörja sig genom att driva eget företag, och för de som redan stack ut eller som var extra sårbara. Det är redan såpass illa att jag inte tror att det kan bli någon bättring under våra barns uppväxttid. Inte ens om de mest socialistiska mobbas ut ur spelet. Skadan är redan skedd. Särskilt min egen generation är orsaken till det.

I skolan finns det riktlinjer om hur man ska hantera mobbning men det finns inget incitament egentligen att lösa konflikterna. För det handlar om att rätta sig i ledet och passa in. Ettåringarna ska tuffa till sig, därför måste de gå på dagis var det någon som sa. De som inte passar in får gå igenom skolprocessen ändå trots att de skadas av det. Och går man till botten av problemet brukar det vara själva mobbarna som saknar god anknytning till sina föräldrar och som har lärt sig mobbningsbeteendet på dagis, samt de mobbade som ofta inte heller har en trygg anknytning med sina föräldrar eftersom de, som blir lätta byten, fungerar som en magnet för mobbarna att utöva sina aggressioner mot. Går man vidare i uppgiften att lösa mobbningen ser man att både förövare och offer har tvingats befinna sig på själva brottsplatsen och de har inte haft ett val att inte vara där. Det heter skolplikt och avsaknad av ansvarstagande från familjernas sida. Vi lär oss att det är okej att skaffa barn efter att man har gjort karriär helst men inte hur man ska vara med dem och hur viktigt det är med ett ansvarsfullt föräldraskap för vår civilisation och för våra barns välbefinnande.

Just nu har du möjlighet att delta i denna kulthandling men det är faktiskt inte tvång att rösta till skillnad från tvånget att gå i skolan. Så där finns en möjlighet att göra skillnad iallafall. Jag hoppas innerligt att folk börjar förstå att man godkänner systemet som det är genom att vara med i spelet och att din röst påverkar de som inte håller med dig negativt. Detta är den mest själviska och världsfrånvända akt man kan göra, särskilt om man är intresserad av frihet och vill kunna välja en utbildning fri från statlig inblandning för sina barn. Lev livet utan mobbning. Låt andra leva som de vill ifred.

Ta reda på mer:

Politik är en destruktiv kraft som inte kan lösa våra problem

Den som ger sig in i leken får leken tåla

Genom att man röstar ger man samtycke - fantastiskt bra podcast-avsnitt av The voluntary life.

Rant om svensk sjukvårds-roulette och ett snabbt avslut på resan

Efter vistelsen i Estland tog vi oss över Östersjön med Tallink-bilfärja. Vi hade en hytt med välkomnande informationslappar á la svensk kundservice som berättade att vi var tvungna att överge den dyra hyttan en timme innan vi kom fram på grund av städning. Men vi hade iallafall ett fönster och en vacker utsikt över skärgårdsöarna.

Så här såg det ut i hytten på Tallink-färjan!

På andra sidan skyndade vi oss från ostkusten för att träffa vännerna på andra sidan. Resan bestod av många stopp, till exempel vid en slumpmässig trevlig badsjö där vi grillade och ett polkagris-stopp i Gränna.

Vi testade "wild camping" vid några andra slumpmässigt utvalda sjöar. Med vännerna och med familjen i ensamhet. Det här är vad jag älskar och saknar med Sverige. Jag och suset mellan träden ackompanjerat till fågelkvitter och de långa kvällarna med solen som vägrar gå ner. Då känner jag att jag är i mitt esse på riktigt. Det här är jag. Och jag kommer i all evighet vara förbannad på att de konfirmistiska stats-slavarna förstör det. För oss som är fria i tanken. Och de som inte är det som inte vet om det.

I Lettland, kanske efter incidenten med den äckliga saken som Edward slickade på i Kaunas, upptäckte jag att det växte något konstigt köttigt rosa på hans ögon mellan insidan av ögonvrån och iris. Då det var helg i Baltikum och han inte verkade ha ont just då väntade vi med att gå till läkare tills på måndagen då vi kommit fram till Rävlanda.

Vi fick svaret att det var Ptegyrium, en ögonsjukdom som 40-åringar runt ekvatorn kan få som kanske kan bero på för mycket solljus. Det är bindväv som växer på ögat som är ett permanent tillstånd som man kan operera om det skulle täcka synfältet. Jag tyckte diagnosen var ganska skrämmande då Edward bara var 10 månader och var orolig då jag som Edwards mamma inte vill att han ska få besvär med synen eller känna att det är obekvämt så jag frågade om vi kunde få träffa en specialist och få det åtgärdat och fick svaret att det kunde vänta tills vi kom tillbaka till Prag efter en vecka och att de inte tyckte att han verkade vara besvärad av det.

Så jag bet ihop och försökte att inte tänka på det men det var väldigt svårt då det var så uppenbart med utväxten varje gång jag ammade honom. Två dagar till gick och det hade blivit mer rött och börjat växa på det andra ögat också. Jag sov dåligt då jag hela tiden hade utväxterna på Edwards ögon på min näthinna också, eftersom jag inte kunde titta på honom utan att se dem. Vi gick tillbaka till vårdcentralen. Åtminstone måste jag faktiskt berömma denna vårdcentral i Rävlanda för att det faktiskt går att få tider samma dag och att de har nya fräscha lokaler med en trevlig terass att vänta på. Receptionisten hade gått på fika-rast (som man gör i Sverige) men jag lyckades fånga upp läkaren som vi mötte i korridoren som kunde kasta ett snabbt öga på Edward. Vi fick höra igen, att Ptegyriumet såg okej ut och att det kunde vänta tills att vi skulle åka tillbaka till Prag, för de kunde ändå inte hjälpa oss eftersom man bara opererar om det täcker synfältet.

Senare såg jag att Edward faktiskt verkade vara besvärad av ögonen. Jag hade trott att det var tänder på gång men det var väldigt rött på ögonen och nu verkade han gnugga mer på dem än när han bara var trött. Min vän såg att jag höll på att bryta ihop och ringde en ögonspecialist-mottagning som svarade "det kan jag inte svara på" på varje fråga jag ställde som t.ex. om vi borde åka in eller om vi skulle tillbaka till Prag när det hördes att hon faktiskt visste svaret. Vi ringde några samtal till vilket var bortkastad tid.

Efter ytterligare två dagar var det vänstra ögat illrött och det högra såg likadant ut som det vänstra när vi först sökte vård. Edward var otröstlig på natten. Vi föräldrar konsulterade på IKEA medan pojkarna lekte i lekhörnan och beslutade oss för att vi inte kunde ta några risker. Vi var helt enkelt tvungna att ta oss tillbaka till Prag med en gång. Vi bokade en färja samma dag eftersom Edward var så lättretlig då han hade ont och inte ville sitta fastspänd, så det skulle bli en så kort bilresa som möjligt för att vara enkelt för honom. 5000 kr extra kostade kalaset för att vi skulle kunna skynda oss tillbaka samt att vi inte hann träffa vänner som vi skulle träffa.

Följande dag, en söndag, körde vi genom Tyskland i ett sträck. På måndag morgon fick jag tid direkt på vår privata klinik där läkaren konstaterade att det INTE var Ptegyrium utan en ögoninflammation som orsakats av bakterier. På tjeckiska hette det "Otok Spojivky" vilket jag tror översätts till conjunctivis edema. Hon visade bilder på datorn på detta och på Ptegyrium där det tydligt gick att se att Ptegyrium växte mycket mer på ögat medan detta var liksom i ögat. Jag ville få träffa en ögonspecialist för att få det bekräftat då det var en liten överraskning att två olika läkare i Sverige ställt fel diagnos. Vi åt frukost och blev uppringda av vår klinik som berättat att vi kunde gå till ögonspecialisten på det statliga sjukhuset. Det ser ut som en liten ministad med kommunistiska ovårdade byggnader men skenet bedrar med de moderna maskinerna och kunskapen inuti.

Vi fick vänta en kvart på att träffa opthamologen som tittade i slags mikroskop på Edwards ögon. Han konstaterade att det var just en inflammation som inte skulle ge några permanenta skador och vi fick ögondroppar med antibiotika utskrivna. 45 minuter hade det tagit att åka fram och tillbaka inklusive undersökning och väntetid. Besöket täcktes av den statliga sjukvårdsförsäkringen som är "gratis" för barn och de subventionerade ögondropparna kostade 15 svenska kronor. Sjukvården ingår inte i skatten utan man betalar som vuxen separat försäkring. Jag betalar 1500 czk i månaden för detta. Efter en dag var det röda och de läskiga utväxterna borta och Edward var sitt vanliga glada jag igen. Så på grund av att vi inte fick hjälp i Sverige och dessutom fick fel diagnos fick vi åka tillbaka till Prag och avbryta resan. Jag är så glad att jag lyssnade på mina moderliga instinkter och inte på svenska staten.

Sverige är världens paradis när det är varmt på sommaren. Det finns verkligen inget som kan slå det. Men paradiset har en baksida också. De kanske ovetandes onda människorna som långsamt sliter sönder det i stycken.

Lite bilder från vår resa, som var fantastiskt fin förutom ögon-incidenten!

Regnbågs-polkagrisar i Gränna som jag provsmakade. De var goda. Faktiskt de godaste av de vi smakade på. Synd dock att regnbågsgodis inte bara kan få vara just regnbågsgodis utan att hijackas av något budskap.

Den lyxiga nya vårdcentralen i Rävlanda. Fina lokaler och trevligt bemötande fick vi men inte just vad vi kom dit för att få.

Den långgrunda stranden i Sätila som jag tycker är världens paradis när det är sommarväder. 

Vattnet är så klart och sanden är så len mot fötterna!

Vi tältade i naturen någonstans i Svenljunga kommun. Det fanns en grillplats där. Pojkarna gjorde experiment som vi inte riktigt höll med om och höll på med olika busstreck.

Finaste frukost-utsikten!

På en ensam-promenad i typisk svensk somrighet.

Så kom åskan och ösregnet. Vi fick springa med den nylagande lunchen till ett litet vindskydd. Nästan alla våra saker blev blöta! Men det var mysigt att få tak över huvudet.

Det klarnade upp igen och var alldeles tyst och vindstilla.

Sista natten tältade vi vid den "hemliga" stranden nära Sätila där det nästan inte fanns något folk. Den är ungefär likadan fast vildare och utan brygga.

Utsikt över Lygnern.

Innan färjan hälsade vi på en vän, Frida, som vi inte träffat på flera år. Hon hade roliga peruker och hattar.

Stena Germanica lämnade kajen till tonerna av Tina Turners "whats love got to do with it".

Vi ses igen snart, Sverige!

Reflektioner om det naturliga, skolan och staten

Jag befinner mig långt bort ifrån den verklighet som jag växt upp med och det gör jag för sedan jag själv fick mitt första barn. Jag vaknade ur en dvala där jag befunnit mig i princip hela mitt liv. Det jag såg stämde inte alls överens med det jag lärt mig i skolan och i samhället jag växt upp i.

När jag upptäckte det var det som att leva i en fantasivärld där nästan alla andra går i tät dimma och inte ser förödelsen från låtsas-världen. Denna låtsas-värld är byggd på hot och tvång. Med osynliga gränser och regler. Det finns "måsten" som inte alls är naturliga.  Som till exempel att gå i skolan och betala skatt. Som är så heliga att de i princip är oacceptabla att ifrågasätta.

Det kan tyckas normalt att vi lär oss att man måste gå i skolan för att att kunna läsa på universitetet och sedan få ett bra jobb. Så som det "ska" vara. Men det behöver det inte alls vara så. I alla tider har människan klarat sig utmärkt utan skola och nu finns det så många möjligheter till utbildning, mycket tack vare internet, att den inte behövs för det ändamålet. Ändamålet idag skulle en utomjording kanske se som förvaring av barn? Som en kakform där alla ska bakas likadana för att passa in i den rådande regimen.

Aldrig har jag känt mig så naturlig som när jag fött och tagit hand om ett litet barn. Att ha känt det lilla barnet inom och utanför sig. Att vid födelsen ha blundat för att sedan öppna ögonen och upptäcka en ny liten varelse som fortfarande sitter fast i mig. Att se hur tryggt det lilla barnet är när han får amma och känna mig tätt mot sin kropp när vi sover. Att lyssna på det välmående gnyet i sjalen när jag bär honom tätt mot mitt bröst. Det är verkligen magiskt. Det finns ingenting som kan ersätta det. Vi är djur och det här är känslan av att vara ett djur. På riktigt. Inte i vår värld av sociala konstruktioner och låtsas-gränser. Detta är livets cykel. Det är det nya som kommer som byter ut det gamla i sin tur.

Den här lilla ungen kämpar varje dag med att överleva genom att suga hårt på bröstet och göra sig hörd när han behöver något som vi inte har uppmärksammat. Hans lilla värld består av mig och de runtomkring. Egentligen vill han stanna i livmodern lite längre. Ungefär ett år till. Våra hjärnor och kroppar skulle vara för stora för att passa i livets utgång om de hade fått utveckla sig till samma stadium som bland många andra däggdjur vars nyfödda kvickt står upp på egna ben.

Den här lilla ungen skulle bli skräckslagen om han skulle lämnas ensam. Denna situation långt långt tillbaka i tiden skulle ha inneburit döden. Skräcken är som programmerad i generna och utan den hade vi inte levt. Den är nödvändig. Idag lämnar vi inte våra barn ensamma åt vargarna men eftersom instinkten finns kvar är det helt onödigt att utsätta sitt barn med denna skräck som skapar stress vilket i sin tur faktiskt är skadlig. Instinkten talar om för oss att möta våra barns behov och ge dem den kärlek de behöver. Istället för att kämpa emot så som sociala normer ibland förespråkar bör vi möta barn med kärlek och respekt för deras behov.

I vår "konstgjorda" värld med stater och sociala konstruktioner ignoreras de ursprungliga behoven och ingredienserna för att skapa starka empatiska familjer. Jag är kanske cyniker men jag är rätt säker på att individer i vår anonyma samhällsflock är lättare att kontrollera om de inte har starka familjeband. Därför förs en sådan politik där målet i smyg faktiskt är att krossa just familjerna.

Här finns det snäva regler för hur man ska bete sig för att man ska få status i flocken. Det är en värld som karaktäriseras av anpassning till den och dess härskare. Där man om man avviker från den bestämda normen stöts bort. Vi lär oss om det här i skolan. Har du funderat på varför det fortfarande finns mobbing trots decennier av "insatser" mot den?

I skolan finns ett utsållnings-system där det till exempel är status att ha en viss smartphone eller klädmärke. Den som sticker ut stöts bort och förstörs inifrån genom att känna sig värdelös och får därmed svårare att få kraft till att lyckas i flocken. Precis som en skata som blir pickad i huvudet av de andra skatorna. På samma vis fortsätter denna typ av mobbing på arbetsplatserna.

I skolan som den har sett ut de senaste decennierna lär vi oss att bidra till att denna onda cykel som fortsätter generation efter generation. Skolan tillhör det socialistiska etablissemanget där det bästa sättet att försvara den är att tvinga personer till att gilla den. Genom "värdegrunden" och så snäva normer och regleringar att det inte finns utrymme för oliktänkande. I Sverige är den statliga skolan (även den som är en "friskola" obligatorisk (skolplikt) och då måste man gå i denna skola med hårda bestraffningar som följd i form av stöld av egendom och i värsta fall kanske barnen också om man inte lyder.

När jag tänker efter vad meningen är med att vara vuxen har jag svårt att tänka mig någon viktigare mening än familjen och qtt skydda medlemmarna i den egna flocken. Jag är 36 år och jag har trots en tuff start rätt starkt psyke och klarat mig igenom denna hjärntvätt, blivit egenföretagare, rest och upptäckt världen och skaffat mig familj. Det här är livets cirkel och jag blir nöjd först när jag får se resultaten av mitt jobb som förälder och att livet går vidare. Jag har ändrat fokus och vill inte jobba längre. Jag har jobbat för andra och för oss själva. Nu vill jag koncentrera mig på det som faktiskt är viktigt: Säkerställa att våra barn får den bästa möjliga starten under våra förutsättningar. Fortsätta att leva och utveckla mig själv fysiskt och mentalt. Ta hand om min egen och familjens psykiska och fysiska hälsa. Det är MITT ansvar. I skolan lär vi oss inte det här. Vi lär oss ingenting om den biologiska chocken man kan få när man skapar sina egna små varelser. Vi lär oss inte om hur man tar hand om dem utan att skada dem. Vi lär oss inte om varför man skaffar man barn. Det kommer en tid när ens biologiska klocka ringer. Plötsligt är man gravid och vet ingenting.

Tvärtom bestraffas vi om vi om vi tar ansvar när vi väl får barn. Genom kontakter med olika statliga institutioner som tex BVC och hos tandläkaren där man får felaktiga råd om att sluta amma och sova tillsammans (om man ska se till barnets bästa).

Sedan kommer den ekonomiska bestraffningen. Vi "betalar" stora mängder skatt och utgifter till staten som de allra flesta inte är medvetna om. Många tror att man bara skattar 30% och nöjer sig med den nivån helt omedvetna att det är mer än det dubbla för gemene man och där de snuskigt rika betalar ännu mer. Denna skatt ska täcka "bekvämligheter" som sjukvård, skolor och förskolor.

Kostnaden för en förskoleplats ligger på ungefär 120000 kr per år men de som använder platsen betalar bara en liten del av det för det allra mesta av kostnaden är subventionerad. Om man inte nyttjar platsen får man betala för den ändå (genom att man betalar skatt) och till på köpet blir man dessutom bestraffad genom att man förlorar sin SGI och hotas med att inte få någon bra pension. Pensionen är meningslös ändå. Tro inte att det finns något kvar när du blir gammal.

Staten styr alltså föräldrarna till att separera barnen (förskola) från familjen genom ekonomisk bestraffning. Och på det kan vi lägga den psykologiska bestraffningen om man står fast vid att umgås med sitt barn. Att vara hemmafru är skamligt i Sverige trots att både instinkter och aktuell forskning talar för att små barn, ungefär upp till 3 år gamla, behöver vara med sina föräldrar och inte i förvaring i någon förskola. De starka band som knyts genom samsovning, fri amning eller fri nära flaskmatning, närhet och att vara lyhörd för behoven gör att dessa barn får ännu svårare för separation. Så föräldrarna skuldbeläggs också i förskolans korridor där de motvilligt lämnar det gråtande lilla barnet med en främmande person som måste fördela sin uppmärksamhet på många andra.

Jag tror inte att det är något dåligt att lämna bort sina barn till andra personer som de känner sig trygga med i kortare perioder. Tvärtom tror jag att föräldrarna kan få mer ork till att ta hand om dem och att det är bra att få vara med olika personer som man har en konsistent relation med. När de är tillräckligt mogna för att kunna leka MED alltså inte bredvid andra barn. Men hur ska de kunna känna sig trygga med de nya personerna under de korta inskolningstider som finns? Vi har varit de där jobbiga föräldrarna som vägrat lämna ett gråtande barn och istället åkt hem vid såna dagar trots personalens invändningar.

Vi lär oss tidigt att pengar och kapitalister än onda istället för att lära oss om hur världen fungerar och att ekonomin är en viktig del av den.

Att de allra flesta tycker det är acceptabelt att "betala" ofantliga mängder skatt har att göra med att man inte lär sig om betalningsmedlenas historia och riktig ekonomi (österrikisk inte keynesiansk) i skolan. För då kan man rätt fort räkna ut att de höga kostnader vi har inte täcks av de inkomster som staten får. De lånar pengar från framtiden som ska vara till kommande generationer och som har sparats till pensioner. Inte ens de räcker till. Därför kan man också se en gradvis försämring av service från staten trots allt mer kreativa sätt att få in pengar genom andra skatter och avgifter som många inte uppmärksammar.

Därför reageras det inte på att staten trycker pengar för att stimulera ekonomin vilket ju gör att de blir mindre värda. Det är som att dela en kaka i ännu fler bitar. Bitarna blir mindre men det är fortfarande samma kaka. Alltså måste saker vi köper bli dyrare för att ha samma värde som förut. Vi som är företagare måste höja priserna annars går det inte runt. Det betyder inte alls att vi får mer pengar. Tvärtom får vi mindre för att vi inte hinner höja tillräckligt ofta.

I skolan lär vi oss Keynesiansk ekonomi som är centralplanerad av staten och som innebär att man ska låna och spendera till skillnad från läran om den Österrikiska ekonomin som är fri och där man själv tar ansvar och sparar. Det senare har jag lärt mig om eftersom det är så här jag själv har upptäckte att ekonomi fungerar genom att driva företag. I skolan lär vi oss inte att ta eget ansvar så som man gör när man planerar för framtiden genom att spara. Att lära sig om den österrikiska ekonomin är ett hot mot staten. Det är sorgligt att se att så många inte förstår hur det hänger ihop och bara accepterar det. Jag hoppas innerligt att fler och fler kommer att ta reda på mer och utbilda sig själva och andra runtomkring.

Vi lär oss i skolan är att demokrati är något gott istället för vad det verkligen är: massmobbing. Det är majoriteten som har bestämt att vårt land ska se ut såhär med skolplikt, olika slags tvång och sönderfall. Genom att rösta stödjer man det och det är därför vi lär oss om hur viktigt det är att just rösta i skolan. Denna podcast förklarar den andra sidan av demokrati väl. Det borde finnas i varje persons intresse, som vill kunna ha friheten att välja utbildning för sina barn att ta reda på mer om det. Demokrati fungerar i liten skala när alla vill tror jag men omöjligtvis i en stor befolkning där man inte kan göra sin röst hörd och där man om man inte tycker som alla andra blir tvungen att göra som de vill.

Vi lär oss inte om att det finns andra sätt. Fred kan inte komma från demokrati eller andra sätt att kontrollera en stor befolkning. Men i en värld där alla barn skulle bli sedda och få den anknytning och kärlek som han eller hon (inte hen!) behöver tror jag det skulle gå att leva fredligt. Empati och ansvar kommer naturligt med en god anknytning. Vi behöver gå tillbaka till det naturliga. Leva naturligt med eller utan familj och ta ANSVAR för våra liv. Den värsta lögnen är att någon annan (staten) gör det åt oss.

Vad tycker du? Känner du igen dig eller tycker du inte alls så? Kommentera isåfall (i god ton och sakligt) i fältet nedanför!

En berättelse om att föda hemma på resande fot - Del 4

Om att få papper på att man existerar - den kafkaeska resan dit genom den snåriga stämpel-byråkratin

Vi hade hört att vi skulle ta en sak i taget. Först föda barn. Sen fixar sig resten. När vi fött skulle barnmorskan registrera oss så att vi skulle få födelsebevis (birth certificate) och sen skulle vi bara promenera till ambassaden och få ut ett pass. Not!!

Vi fick reda på att vi måste registrera på sjukhuset varpå vi blev skickade därifrån utan resultat då vi tydligen inte tillhörde det eftersom vi fött hemma. Vi skulle kontakta "městské části" istället - ett slags stadskontor i vår del av stan - som skulle registrera oss. Kliniken som av misstag skickat oss till Podoli-sjukhuset på andra sidan stan två gånger utan resultat lovade att de skulle gottgöra oss genom att undersöka hur vi skulle gå tillväga med ansökan så koordinatorn där satt i ett långt samtal och skrev ner en punktlista vad vi behövde göra och när. För om vi inte snabbt ordnade vad de ville ha skulle stadskontoret skicka ärendet till domstolen! Det sägs att man har 3 dagar på sig att skaffa födelsebeviset.

Vi fick en till synes helt omöjlig lista då de ville ha en del saker som vi bara inte har i Sverige eller som kommer ta tid att ordna. Vaddå födelsebevis för alla familjemedlemmar? Vi har ju personnummer! De vet ju allt om oss så det är klart att det inte finns någon anledning att ha ett födelsebevis! Och marriage certificate? Varför spelar det roll om vi är gifta? Och det där vigselbeviset kanske ligger i nån låda i lagret i Storbritannien. Vad ska man med det till? Det är inte direkt så att jag behöver bevisa att jag är gift? Vi vet ju redan det och de enda andra som skulle bry sig om det är de svenska eller engelska myndigheterna som kan se det på folkbokföringen.

Så detta var listan som behövdes för att få ett födelsebevis för Edward:

- Läkarintyg för doktorn (eftersom han var född hemma och inte på sjukhus)
- Intyg från doulan att hon var med vid födseln
- Alla familjemedlemmars pass
- Bevis på bostad i Prag
- Korrekt ifylld namnblankett på tjeckiska
- Korrekt ifylld ansökan för födelsebeviset
- Födelsebevis för mig och Paul (i slutändan sa de att de kunde strunta i barnens födelsebevis om vi hade pass för dem)
- Marriage certificate med datum och namn på

Båda dessa behövde stämplas med "Apostille" vilket är ett hittepå från EU för att ge en extra inkomst till "godkända" advokater för att sätta denna stämpeln. Det kostar 500 kr och måste göras i respektive länder vi kommer från. Alla dokument måste översättas till tjeckiska med auktoriserad översättares stämpel på och en översättare måste komma med på besöket. (trots att handläggaren pratade utmärkt engelska enligt klinikens koordinator. Tjeckisk byråkrati-logik i ett nötskal: De är "tvungna" att konversera på tjeckiska fast de kan engelska. Och trots att jag kan lite tjeckiska räcker det inte heller utan man måste kunna flytande med!

Om vi skulle behöva översättning från svenska till tjeckiska skulle det vara rätt krångligt då det inte finns så många sådana översättare här. Så det var tur att de svenska myndigheterna var lite mer flexibla och kunde ordna mina dokument på engelska.

Efter att ha ringt och mailat ambassaden för att fråga om hjälp men ha blivit avvisad flera gånger med hänvisning till att be någon familjemedlem i Sverige om hjälp (vad har de med det att göra?) och i samband med att Edward och jag hade skickats till sjukhuset för observation pga låg syresättning och snabba hjärtslag och med oron att något skulle vara fel på mitt barn gick jag rakt in i väggen och bara storgrät i hängstolen med lille Edward i famnen. Det kändes helt omöjligt. Jag hade ordinerats vila efter förlossningen men var tvungen att ta itu med den här skiten. De hade tvingat oss att ordna papper som inte finns i Sverige och som ambassaden inte hade någon aaaaning om vad motsvarigheten kunde vara. Ambassaden skrev tillslut ut ett utdrag från migrationsverket på svenska som Paul körde dit för att hämta ut med mitt pass men där det inte stod något användbart alls.

Efter ett tags snyftande ringde Paul skatteverket och frågade efter en halvtimmes kö om han kunde få ett marriage certificate varpå de sa att de inte var något problem och skickade iväg det. What? För en gångs skull var vi faktiskt glada över en sak som skatteverket faktiskt hjälpt till med. Min far ordnade ett utdrag åt mig ur folkbokföringen som tydligen skulle vara motsvarigheten till vad de ville ha här som kom fram efter en vecka. Och på engelska!

Paul fick sitt födelsebevis från England, skickade tillbaka det dit för apostille-stämpel, och tillbaka igen med stämpeln och vidare till översättaren. Papper skickades hit och dit under månads tid och översattes av en av oskolarna här (mot betalning i bitcoin!) Hon hjälpte oss också med besöken och som tolk. Efter mycket bök fick vi det här tjusiga dokumentet igår med guldbokstäver på.

Det är så att man nästan blir lite stolt och beundrar omslaget och pappret med stämpeln på som krävde mycket svett och många tårar. När Paul åkt dit för att hämta ut detta utan tolkens närvaro talade handläggaren plötsligt perfekt engelska. Hmm.

Tack vare att vi är utlänningar har vi iallafall lite friheter. Vi kommer undan med namn som skulle vara svåra att få godkända för gemene tjeck.

Efter detta kommer nästa utmaning - att ansöka om medborgarskap i våra länder nu när vi har bevis på att ungen finns! Här hittar du de andra delarna i födelse-berättelsen:

Del 1 - Om graviditet och planering av hemfödsel i ett land där hemfödsel-barnmorskor är rebeller.

Del 2 - En hemlig födsel i vatten hemma 

Del 3 - Bröstmjölksdonation i Tjeckien

Läs vidare om "home birth punishment"

Hur jag blev anarko-kapitalist

Min kropp är min och ingen annans. Mitt barn äger likaså sig självt och det gör ingen annan.

Ordet anarko-kapitalist klingar tyvärr fult i de flestas öron och idag har jag lust att ranta så jag kommer att beskriva det och varför jag sätter denna etikett närmare här. Det låter nog fult för att man lär sig att det låter fult i skolan. Om man tänker sig ordet anarkist kanske de flesta tänker sig stökiga ungdomar som slår sönder saker och som vill göra revolt. Ordet anarki som är grekiskt betyder faktiskt "utan härskare". Dvs det är frihetsord som är positivt laddat. Marxister kan dock beteckna ordet som "okontrollerat kaos" vilket är fel. Anarki har ingenting med stökighet och oordning att göra och absolut inget att göra med våld.

Ordet "kapitalist" är ännu värre. När de flesta tänker sig kapitalister tänker man sig stora företag som härskar över världen och suger ut fattiga kanske. Det här är den syn jag har växt upp med och som jag har fått under skoltiden. Det tog mig ungefär 30 år att inse att ordet kapitalism faktiskt bara betyder fredlig frivillig handel utan inblandning av någon annan part. Dvs om du köper bullar av ett barn som plingar på dörren (som har bakat bullarna alldeles själv och som kommer behålla hela vinsten och du betalar vad barnet ber om att få) - då är det kapitalism. Båda parter blir nöjda. Barnet får pengarna och du får äta goda bullar. Win win alltså - denna är den sanna betydelsen av kapitalism.

Vad vi får lära oss i skolan om kapitalism är nämligen inte samma sak alls. Stora företag som inte tar någon hänsyn till miljö eller människor får du fråga dig om hur de har lyckats få sådan makt? Jag kan inte se på något sätt hur en småföretagare som driver en hederlig verksamhet skulle kunna tävla med nestle till exempel - om man inte nätverkar med de som har makten förstås.

Har du funderat på vem som bygger vägarna? Inte är det staten iallafall men det är staten som betalar med dina pengar! Säkert någon kompis med byggföretag som köper till sig rätten att få bygga dem eller? Är det inte orättvist? Små entreprenörer har ingen chans! Så fungerar politiken till stor del och därför vill jag inte befatta mig med politik. (i anarkokapitalism tar man avstånd från all slags politik). Lobbyism och nepotism är precis det som sker när storföretagen har att göra med staten och politiken - det här kallas faktiskt för marknadskapitalism (eller engelskans chrony capitalism).

Men hur hänger det ihop med att sätta en etikett på sig själv som anarko-kapitalist?

Det har ganska mycket med min bakgrund att göra. Och hur jag ser på äganderätten. Jag anser att min kropp tillhör mig själv, liksom att frukten av mitt arbete är min och ingen annans. Det borde inte låta som några konstigheter, men tyvärr är man så pass begränsad i dagens stat att man kan fråga sig om man verkligen äger sig själv? När merparten av ens uppväxt går åt till att formas till att bli en statslydig medborgare i skolan och när merparten av ens inkomst beslagtas i form av skatt. Om du faktiskt tar reda på hur mycket som du betalar i skatt som vanlig medborgare kommer du upptäcka att en stor del maskeras för att verka mindre än det är för att skapa en illusion. Annars borde varenda vettig människa ha gjort uppror? En del anser att detta är ok i den falska tron att de är medmänskliga. Det finns inget som är medmänskligt med att tvingas betala skatt. Dels själva grejen att det är fel att stjäla och dels vad pengarna går till, hur de slösas och att det förstör det naturliga mänskliga att ta hand om varann. Tyvärr har också min egen långvariga erfarenhet av hycklandet från miljömuppar, vänstermänniskor, sk social justice warriors lett till att jag har sett igenom denna illusion med. Man kan skrika och gapa över mycket men gör nåt då!! De mest ärliga, generösa och hjälpsamma människor som jag har stött på har inte varit de som sagt att de är det utan de som har dessa anarko-kapitalistiska icke-pk raktpåsak-värderingar!

Samhället som det ser ut i Sverige är absurt. De mest sårbara som de gamla dör ensamma och barn tas inte om hand optimalt på dagis, blir man sjuk kanske man får söka vård utomlands för att vården är så kass. Det är ett ekorrhjuls-samhälle där egot uppmuntras och det nära och det naturliga tas avstånd från. Mer om det kommer jag skriva en annan gång.

Jag har varit bra på att bli statslydig ungefär till dess att jag blev egenföretagare och förälder. Det var då jag upptäckte att allt jag lärt mig om hur staten och samhället skulle fungera var en illusion.

Jag har knappt haft några jobb där jag jobbat för någon annan. Bara kortare perioder som extrajobb under studietiden eller som till exempel konduktör under 4 månader där jag har fått OB-tillägg och semesterersättning på lönespecifikationen men inte riktigt förstått vad det var förrän vi gjorde våra egna lönespecifikationer till våra anställda. Lönen du ser på specifikationen är 30% högre egentligen vilket inte står med. Har fina namn som sociala avgifter och arbetsgivaravgift. Man straffas alltså för att man ger någon ett arbete. Och du betalar ungefär 30-33% i inkomstskatt på detta. Alltså kan man tro att man faktiskt bara betalar vad det står på specifikationen när det i själva verket är en bra bit mer. Semester och sjukersättning får man också. Som småföretagare utan skyddsnät har man inga av dessa bonusar. Ta reda på din skatt HÄR.

Det upptäckte jag särskilt när jag blev med barn. Då fick jag reda på att jag enbart kvalificerar till lägstanivån från försäkringskassan för att jag inte tog ut lön. Och om jag skulle ta ut lön skulle jag betala så pass mycket extra skatt att det inte skulle vara värt att ta ut någon föräldrapenning alls. Det är ett hån mot alla egenföretagare. Man tänker sig att om man skapar sin egen inkomst och ger jobb till andra borde man väl uppmuntras till att göra det? Staten fungerar tvärtom. De som styr har ingen koll på hur ekonomi funkar. Det finns ingen som helst anledning till att bli egenföretagare i Sverige för en normal person som vill driva ett normalt företag om man inte vill slava och betala fruktansvärda mängder skatt. Om någon av våra anställda var sjuka var en av oss tvungen att göra deras jobb, och vårt eget, även om vi var sjuka själva och våra barn kanske också var det utan att få något från staten för det. Någon måste ju göra jobbet! Samma med föräldraledigheten. Jag jobbade tills jag födde nästan och sedan hade jag Winston i bärsjal på mig och jobbade rätt mycket de första 6 månaderna. Sedan fick vi minska på verksamheten, för det gick inte helt enkelt. Ingen chans att jag skulle kunna anställa någon annan för det skrattretande lilla beloppet jag fick från FK för min egen föräldraledighet. Detta ledde i sin tur att vi fick minska personal för att sedan flytta företaget utomlands för att på så vis få ner kostnaderna annars skulle det inte gå.

Det här var några av sakerna som drev mig bort från statslydigheten och mot friheten. Det som faktiskt satte stopp på tron på staten överhuvudtaget var de första månaderna med mitt första barn. Jag följde mina instinkter istället för att göra som de andra runt omkring mig som hade barn. Jag ammade hela den naturliga amningslängden (faktiskt 4 år per barn), det skar i mig när någon av mina barn skrek (eller någon annans för den delen), det såg jag till att det blev så lite som möjligt av genom att amma, samsova, bära i sjal, vara nära och faktiskt hjälpa dem med deras toalettbehov som bebisar (EC) etc.

Även om jag skrivit in mitt första barn på dagis strax efter han var 1, så som "alla andra" gjorde, kom jag på när vi var där på inskolningen att det inte var OK att lämna honom ifrån oss. På något sätt hade vi trott att han skulle tycka det var OK att vara ifrån oss 15 timmar i veckan, för det är ju så man gör och de flesta är ju där en bra bit längre ändå i den åldern? Fröknarna försäkrade oss att han skulle sluta gråta snart, men vi klarade inte det så vi tog hem honom direkt. Båda av våra två barn har varit inskrivna på dagis i korta perioder när vi har tyckt att det var OK men vi har inte lämnat dem gråtandes och vi har varit de där jobbiga föräldrarna som har hängt kvar betydligt längre än personalen velat.

Efter att ha läst oändligt med amnings och näraföräldraskaps-bloggar samtidigt som jag har haft en bebis fast på tutten hittade jag till unschooling. Det gjorde min man ungefär samtidigt men inte genom nära föräldraskap utan genom ekonomi. Att det är fel med tvång. Så kom vi till insikten båda två att det är absurt att skolan inte är frivillig och ett val som familjen gör. Varför har staten den rättigheten? frågade vi oss.

Ju mer vi snöade in oss på unschooling, ekonomi och nära föräldraskap ju mer kom vi till insikt om hur fel vår syn på världen hade varit för att vi hade lärt oss att se den så. Jag kom till insikt att vi inte skulle kunna leva i ett samhälle där man som familj inte får ta de beslut som behövs för familjen, där man inte äger sitt barn, eller snarare där barnet inte äger sig självt. Barnet i Sverige blir en tillhörighet till den kollektiva staten där det är staten som tar de beslut som krävs. Som en slags överhet för att familjen inte har förmågan att göra det själv?

Jag insåg också hur absurd hela min uppväxt hade varit. Och att majoriteten av föräldrarna agerar på ett sätt som om de inte hade full kontroll över sin familjesituation och som om de förväntade sig att någon annan ska ta hand om dem? Det är automatiskt nästan. Bebis kommer ut på BB, där får familjen information och genom BVC hur de ska göra, nästan alla ammar till 6-9 månaders ålder och ger välling, inskolning på dagis ungefär vid 1-1-5 års ålder, skola, fritids, universitet, ekorrhjulsliv, pension (om det nu blir något för våran generation), och en förmodligen ganska ensam död. Visst kan man ha en nära relation till sin familj ändå men vad är chansen? Enligt min egen observation är svenskar de mest familjefrånvända i hela världen i de länder som jag varit i. Det är inte konstigt att det är så många skilsmässor, konstiga familjekonstellationer och att fokus tas bort från det viktigaste för att ge rum för små petitesser istället. Som alla moderna kön som finns nuförtiden, jämställdhetsillusionen och satsningar som staten gör på skitsaker istället för det som faktiskt är det viktigaste.

Jag vill inte vara en del av det här. För 3 år sedan bestämde vi oss för att vi inte kommer vara det någonsin mer. Det är fel att en grupp människor ska kunna bestämma över andra genom mobbing (förlåt demokrati). Jag vill inte att mina barn ska ses som någon annans ägodel. De ska ha de bästa förutsättningar vi kan ge dem enligt vårt recept speciellt för dem eftersom vi förvaltar dem tills att de blir vuxna. Det gör inte staten. Min kropp är min och ingen annans. Likaså är frukten av mitt arbete. Jag vill inte tvinga någon annan att agera på ett visst sätt om det inte är så att personen utsätter mig för våld såklart. Jag vill inte att någon annan ska göra det mot mig heller.

Därför ger jag mig själv etiketten anarko-kapitalist. Det låter fult och provocerande.

Men anarko-kapitalism borde vara det vackraste ordet då det handlar om fred, kärlek och frihet.

Ta reda på mer

Var är anarkokapitalism?

Vänners blogg - jag är 100% kapitalist!

Is capitalism moral? Dvs är kapitalism dåligt för de fattiga.

Socialism makes people selfish

Why capitalism works

You can always leave (därför är skatt stöld)

George ought to help

Artikel från Mises.se om femminutersmetoden. Lita på dina föräldrainstinkter!

The road to serfdom

The story of your enslavement

Läs mer om icke-aggressionsprincipen

En outsiders observationer av Egyptisk kultur

Såhär åker barnen bil i Giza!

Vi lämnar Egypten bakom oss för tillfället men med ett sexmånaders visum tillhands om vi ångrar oss senare. För tre dagar sedan tog vi det slumpmässiga beslutet att checka in på ett femstjärnigt hotell nära flygplatsen. Nja, så slumpmässigt var det nog inte. Att det blev just där var bestämt av priset och recensionerna på booking.com. Att det blev en utcheckning från en plats i den lägre delen till en incheckning i den högre smärtgränsen av vår ekonomi bestämdes av förföljelsen av lopporna, jagande krimskramsförsäljare som såg oss som deras byten som inte förstod ett “nej” som upprepats ett dussintal gånger samt diverse andra slags parasiter.

Valet stod mellan att köpa en ny dyr reseförsäkring och tågbiljetter till Luxor med rasistiskt premiumpris för icke-egyptiska medborgare såsom vi hade tänkt innan eller det enkla alternativet som undermedvetet lockade oss till den loppfria och irritationsfria världen vi var bekanta med i England. Om man är fri kan man snabbt ta beslut som passar stunden. Visst går det att komma ifrån det som besvärade oss i Egypten. Ett praktexempel är den lilla bubblan Mövenpick i Taba där vi spenderade halva vår tid i Egypten. Nästan helt frikopplad från sin omvärld. En liten bit av perfektion där omgivningen utanför består av samma besvärande parasiter samt de otaliga check points med en blandad kompott av soldater med alla slags gevär och stridsvagnar man kan tänka sig. Här är de dock inte militärgröna utan gula för att matcha bakgrunden.

Att hitta balansen mellan spänning och avslappning under resandets gång är en konst där man ibland får tweeka lite för att få till det. Om man inte hade Air miles.. Vad hade man gjort då utan att bli ruinerad? Troligtvis suttit på en buss påväg mot Luxor som körs av en spritt språngande galen busschaufför som kör om fordon när det kommer mötande trafik i samma fil.. På samma sätt som ALLA vi såg körde på vägen mellan Sharm el sheikh och Giza för det är väl det som är standarden här.

En tripp till Israel och Palestina

Det tillhör väl inte till det allra vanligaste att åka på semester med småbarn till ett av världens mest kända konflikt-områden. Hursomhelst tycker vi (att man som alltid) inte ska låta sig begränsas av vad media (som gillar att förstora fel saker) väljer att skriva om. Dagen efter att vi landat fick vi höra via den svenska tabloiden Aftonbladet om att det fanns ett hot om en ISIS-terror-attack i Tel Aviv och att det tydligen var en nyhet samtidigt som det pågår saker precis överallt. För det gör det. Till och med i Sverige. Visst går det att resa med småbarn till ett konflikt-område - man får liksom vilket resmål som helst ta reda på om det innan och anpassa sig därefter. Det är inte svårare än så: Gör som de som bor där och var som vanligt. 

Vi hittade ett fantastiskt Airbnb-boende hos en Israelisk familj i ett litet samhälle 40 minuter från Jerusalem. Det låg i bergen och till skillnad från min tidigare bild av Israel som ett kargt, stenigt landskap möttes vi av stora skogar och vilda djur. Enligt vår airbnb-värd Yossi hade skogen planterats av judar för 50 år sedan som flyttade dit, som saknade skogen och helt enkelt gjorde något åt det genom att sätta igång och plantera. Fantastiskt! tyckte vi. Vilket otroligt jobb för det var verkligen en stor skog - som sträckte sig från flygplatsen i Tel Aviv ända till Jerusalem.

Vår entusiastiske värd berättade även en hel del om judendomen, om "hemliga" judar i Spanien som hade tvingats flytta därifrån för 500 år sedan, eller tvingats att döpas och bli katoliker eller välja döden. Hans familj var en av de som valde att lämna Spanien men som återvände 500 år senare och hittade en gemenskap bland spanjorer som hade överlevt detta i Spanien genom att konvertera till kristendomen fast bibehållt en del traditioner (tillräckligt få för att inte bli upptäckta) som de hade fört vidare i 25 generationer till nutiden. Dessa personer kände nu en samhörighet med Yossi. Några kommer nog att flytta till Israel - som ju är den enda judiska staten i världen. 

Lyssna på en intervju om anarkistiskt föräldraskap

Jag blev uppringd och intervjuad av Kristian och Hanna från den anarkokapitalistiska radiokanalen "Frihetsfaxen.se" häromdagen.  Det blev en mycket intressant diskussion om nära föräldraskap som helt går i linje med äkta anarkism.

Henry - Här ungefär 6 månader gammal. Ammar i bärsjal i skogen medan jag plockar blåbär!

Vi pratar om "unschooling"  som översätts till oskolning på svenska.  Med unschooling menas att barnet styr inlärningen utan någon skolplan.  Föräldrarna har stort ansvar för att stötta barnet som dess mentor.  Genom att lära sig för att man vill lära dödar man inte lusten att lära sig så som skolan gör genom tvång vilket gör att barnet om det har en bra med mentor-förälder får passion och brinner för det han eller hon är intresserad av.

Vi pratar om fredligt föräldraskap där "ickeaggressionsprincipen"  praktiseras där man alltså inte tvingar sitt barn eller använder våld. Om hur anarkism och amning hör ihop.  Det omoraliska med landgränser och att stater bestämmer vem som får bo var.  Och hur man i största utsträckning kan bli fri från det genom att vara "digital nomad".

Lyssna här!

Vad jag inte visste om minornas land Laos

Vi befinner oss i Laos – det lilla landet som ligger inklämt mellan Thailand, Kina, Vietnam och Kambodia som inte har någon kustlinje. Här bor ungefär 6.5 miljoner människor. Det finns mycket orörd natur här. Anledningen till detta är nog delvis att det ligger rätt mycket minor här och var. Jag visste inte att det fanns minor innan vi kom hit. Vi besökte COPE i huvudstaden Vientiane, som är en organisation som jobbar med att förbättra livet för människor som har trampat på minor. De har en mycket intressant utställning med proteser och bra informationskällor till vad som egentligen hände i Laos under Vietnam-kriget. 

Det här var första gången jag fick höra om det hemliga kriget i Laos. Över 580000 flygplansstarter hade skett från USAs baser med intentionen att släppa över 270 miljoner klusterbomber över Laos för att stötta den royalistiska regeringen där mot Pathet Lao och hindra att vietnameserna gick över gränsen. Under 9 års tid hade ett flygplan lyft var 8:e minut. Klusterbomber täc­ker ett stort område mycket effektivt. 1/3 av bomberna exploderade dock inte utan ligger kvar som minor och väntar på att någon ska trampa på dem. De kallas UXO = unexploded ordinance.

Do I have the right to interfere in how other people raise their children?

The child has not chosen to come to the world. It is the parents who have chosen to create the child. The baby can not take care of itself because the parents have the responsibility to take care of their children in a way that enables it to cope when it is fully grown. Children are the next generation of adults who will live together on this planet, and in their turn they will create another generation and carry on the human species because it is our natural instinct to do so.

SOURCE

The non-aggression principle and the responsibility for the child

The non-aggression principle means that none has the right to harm or force anyone to anything. Since you do not own the child and the child owns itself this principle also apply for children. 

This approach does not seem to be any obvious when violence and coercion against children is taking place both visible and hidden in all societies. This doesn't include only physical violence but also psychological violence such as coercion, abuse, shame and punishment, and the lack of meeting the mental and physical needs and necessities.

The non-aggression principle also means that you have the right to defend yourself against other people that is using violence against you. A parent that expose their children to violence in the forms I have mentioned above not only violates the non-aggression principle but also commit a crime as the child can't defend him or herself in the same way as an adult. New borns can for example only express that something is wrong by screaming and crying.

Do you own your children?

I wanted to write about the violence that occurs everywhere against children since it is more or less universally accepted and discuss what I see is the cause of this. It is popular with writings about the flaws in how to look after the children in schools and kindergartens as well as children who are abused at home where the responsibility in principle always is with someone else. So far I can´t remember having seen any article that addresses the issue that highlights the fundamental essence behind the deficiencies. To find out where the flaws really come from we have to find out who it is who owns the child and who is responsible for the child and why they are responsible.

Därför är skolplikten omoralisk

Om du inte har redan har läst mina artiklar "Vem som äger barnet", och om "icke-aggressionsprincipen" så kan det vara en god idé att läsa dem först.

Man kan ana oråd redan av att bara tänka på själva ordet "skolplikt" då stater ofta maskerar omoraliska handlingar med påhittade ord. Ett praktexempel på tvång mot barn är just skolplikten.

BILDKÄLLA

Har jag rätt att bry mig hur andra uppfostrar sina barn?

Om du inte har redan har läst mina artiklar "Vem som äger barnet", och om "icke-aggressionsprincipen" så kan det vara en god idé att läsa dem först.

Barnet har inte valt att komma till världen utan det är föräldrarna som har valt att skaffa barnet. Barnet kan inte ta hand om sig självt, därför har föräldrarna ansvar för att ta hand om sitt barn på ett sätt som gör att det kan klara sig självt när det är fullvuxet. Barnen blir nästa generation vuxna människor som ska leva tillsammans på vår planet, och som i sin tur förmodligen kommer reproducera sig eftersom det är vår naturliga instinkt.  

BILDKÄLLA

Icke-aggressionsprincipen och det egna ansvaret för barnet

Om du inte har redan har läst min artikel "Vem som äger barnet" så kan det vara en god idé att läsa den först.

Icke-aggressionsprincipen innebär att ingen har rätt att skada eller tvinga någon annan till något. Eftersom man inte äger barnet och barnet äger sig självt så gäller denna princip även i förhållande till barnet. Detta synsätt verkar inte vara någon självklarhet då våld och tvång mot barn pågår både synligt och dolt i alla samhällen. Här ingår förutom fysiskt våld även psykiskt våld så som tvång, kränkningar, skam, och bestraffningar, samt brist på att tillgodose psykiska och fysiska behov och nödvändigheter, så som att inte tillgodose barnets behov av närhet och ignorera barnet.

Icke-aggressionsprincipen innebär också att man har rätt att försvara sig mot andra människor som använder våld mot en. En förälder som utsätter sitt barn för våld i form av det jag har nämnt ovan bryter därför mot icke-aggressionsprincipen. Ett barn har dessutom inte möjlighet att försvara sig som en vuxen person, särskilt inte ett spädbarn som inte kan göra något annat än att uttrycka att något är fel genom skrik och gråt.

Vem äger barnet?

Jag vill skriva om det våld som sker överallt mot barn och som är mer eller mindre allmänt accepterat samt diskutera vad jag ser som orsaken till detta. Det är populärt med skriverier om brister i hur man ser efter barn i skolor och förskolor, samt barn som far illa hemma där ansvarstagandet i princip alltid skylls ifrån på andra. Hittills har jag dock aldrig sett någon artikel som tar upp frågan som belyser det mest fundamentala bakom bristerna. För att reda ut var bristerna egentligen kommer ifrån måste vi ta reda på vem det är som äger barnet och vem som är ansvarig för barnet och varför de är det.

Viktig läsning om statistik om aga i världen

43 länder av ungefär 196 länder har förbjudit aga
http://www.vox.com/2014/12/16/7397417/spanking-illegal-map

I många länder får lärarna slå eleverna med käppar och olika verktyg. Om eleverna ställer en fråga behåller läraren hellre hedern och slår eleven (!)

I 19 av USAs 50 stater får lärarna ge eleverna kropplig bestraffning
http://www.businessinsider.com/19-states-still-allow-corporal-punishment-2014-3?IR=T

Väldigt intressant studie om en studie som varit ganska nyligen om aga i USA, där föräldrarna avlyssnades. Föräldrarna både slog barnet mer än vad de trodde.  http://www.fdrpodcasts.com/#/2675/the-first-realtime-study-of-parents-spanking-their-kids

En bra jämförelse mellan olika länder: http://scholarship.law.duke.edu/cgi/viewcontent.cgi?article=1564&context=lcp


http://healthland.time.com/2011/06/28/would-you-record-yourself-spanking-your-kids/
Diagrammet på sidan 3, visar en studie av 1000 föräldrar över hela USA, och cirka 94% av föräldrarna slog 4 och 5 åringar, men slog de yngre barnen något mindre.

Det finns mer statistik från andra studier som visar en lägre förekomst och även från andra länder längre bort.

I en nyligen liten studie där föräldrar bar inspelningsenheter (där man normalt hade förväntat sig att föräldern betedde sig bra eftersom den visste att det spelades in!) Antalet föräldrar som slog barnen var omkring 50% i en 6 dagars period och de slog med en hög frekvens.

I Sverige är det ungefär 8% (enligt den statistik som finns) som inte tar avstånd från barnaga trots att det är olagligt här. http://www.raddabarnen.se/Documents/vad-vi-gor/sverige/vald-och-overgrepp/detta-borde-alla-veta-om-barnmisshandel.pdf

De som använder fysiskt och psykiskt våld kanske inte tänker på konsekvenserna av deras handlingar. Kanske förs beteendet vidare i nästa generation. Kanske är personen som utsatts skadad fysiskt eller psykiskt, något spår lämnar det ju! Enda sättet att bryta den onda cirkeln är att informera och sluta upp, så SPRID

Lånad bild från seykota.com