Konformismen och klonsamhället

Problemet för de som inte passar in i skolnormen i Sverige idag är inte att hemskolning är olagligt i sig eller att skolorna inte är anpassade för de som faller utanför utan att det inte finns rum i den socialt acceptabla världsbilden för något annat än skolnormen som den är. Till detta kan det adderas att levnadsstandarden minskat i takt med att skatterna ökat så att företagare och andra fritänkande som göder det naturliga ekosystemets välstånd flyr landet.  Och den brist på anknytning och respekt för medmänniskor som man särskilt kan se hos de verklighetsfrånvända ungdomarna i storstäderna. Kulturkrocken är enorm mellan våra vistelser i Sverige och världen utanför.

I östeuropa rusar tonåringarna för att hjälpa till med barnvagnen på spårvagnen - i Stockholm spottar de mot våra barn eller tar på varandra på olämpliga ställen när de hånglar precis framför dem på tunnelbanan. Det är som olika världar. I resten av världen är barn och familj en självklarhet men i bubblan i Sverige upplever jag det som att barn upplevs som något problematiskt.

Barnen syns nästan inte förutom på förskolorna och skolorna. Mammor ammar inte i lika stor utsträckning ute på stan. Lekplatserna ekar tomma på dagarna. Barnen är inte alls en självklar del av livet när man går ut och äter tillsammans med andra. I de sydligare delarna av Europa leker barn ute sent på kvällarna. I Prag finns ofta lekhörnor på pubarna så att det ska vara enkelt för hela familjen att få vara med. Familjer umgås ofta över en god bit mat och några öl med barnen inkluderade. I Sverige skulle barnen ha legat nerbäddade i sina sängar för länge sen redo för nästa skoldag. Hemskolning och alternativa skolor är socialt acceptabla. Det finns till och med en IQ-skola med intagning på över 130. I Sverige skulle det inte ha varit möjligt att driva en sådan då skolan ska vara lika för alla.

Att barn inte går i skolan för att de kan lära sig och må bättre någon annanstans eller att man ens skulle kunna påpeka det omoraliska tvånget finns inte i den indoktrinerade klonens världsbild.

Problemet med Sverige är inte det socialdemokratiska korporativa hopkoket som tvingar oss på olika sätt som exempelvis att fullgöra skolplikten och som pressar på oärliga affärer och uppgörelser för de som har rätt kontakter med de som har tillgång till stöldgodset utan problemet är det att människor beter sig som kloner genom att handla utan att tänka. Alla ska göra sin medborgerliga samhällsplikt på ungefär samma sätt. Det är viktigt att man ska passa in. Den som följer samhällets normer från punkt till pricka ska rösta, tycker det är självklart att det är obligatoriskt att barnen ska gå i skolan, siktar mot att göra karriär, lever med tron att man ska "förverkliga sig själv", ha egentid, och att man ska absolut inte låta barnen ha huvudrollen i ens liv. Världsbilden för den välindoktrinerade blir helt enkelt riktigt snäv.

När jag var 17  begav jag mig ut i världen själv för första gången. Det var till Storbritannien, Belize och Guatemala ett sommarlov. Resan var surrealistisk - som en saga. Jag gjorde många sådana resor själv och tillsammans med andra. Vad jag inte visste då var att det var verkligheten jag såg och att det var livet där hemma som var en fantasi.

Jag ville alltid vara med på den tiden jag själv gick i skolan men jag har aldrig passat in. Det är klart att man inte vill vara utanför och vara den konstiga eller osynliga, eller den som blir retad. Jag var en bokmal, hade fula kläder, älskade naturen och ville lära mig allt om den samtidigt som de andra tjejerna i mellanstadieklassen ville bli popstjärnor och pratade om var de hade köpt sina snygga kläder. Jag gav till slut upp och blev en klon jag med men en motvillig sådan tills dess att jag sket i det under det sista gymnasie-året ungefär. Det var inte förrän då som jag förstod att det var okej att inte passa in. Mycket tack vare de många resorna med den riktiga kontakten med verkligheten och umgänget som jag fick med människor från alla världens hörn och de som fanns i min närhet som inte heller ville passa in. Det var då jag förstod att man inte behövde vara en klon.

Man behöver inte gilla samma saker. Man behövde inte göra som alla andra när det var uppenbart att man själv eller ens barn behöver något annat. Man behöver inte ens gilla staten. Det var detta som gjorde att alla bitarna föll på plats i mitt liv och att jag kunde vara den jag var då den eviga känslan under uppväxten att inte vara likadan försvann när jag samtidigt insåg att jag inte ville vara en klon.

Det snäva sättet att leva och vara i Sverige är oerhört svårt för den som inte är svensk eller som varken är det eller ej. Jag har sett båda sidor av det då jag bott i olika länder och de som stått närmast mig under de mest formande åren inte har varit svenskar. Jag är inte ens helt svensk själv. Jag är 50% svensk och 50% polsk och har växt upp i Sverige och befunnit mig en stor del av det vuxna livet i världen utanför så jag är antingen en global medborgare eller något annat men absolut inte svensk eller klonisk i min själ. Det är när man inte är som de andra men beslutar sig för att försöka ändå för att man vill bli inkluderad som det krockar. Negativiteten sprider sig som ringar på vattnet inte bara i det sociala utan i alla aspekter av livet. Det är svårt att få jobb, hitta bostad och att vara med överhuvudtaget. Det är oerhört svårt för en som inte är med att vara med helt enkelt.

Det värsta är inte bara det med den sociala pressen att tycka och göra som de andra så som vi ser att folk gör med t.ex. för tidigt amningsavslut och för tidig vistelse på dagis när deras barn visar att de inte vill sluta eller inte vill gå dit. Det absolut värsta är de tvingar sina barn till det. Ett djur i fångenskap får inte lika många ungar som ett vilt och beter sig inte på samma sätt. Detsamma gäller för barn som tvingas göra annat än vad hon eller han egentligen behöver. För att utvecklas och må bra behöver man vara fri och sig själv.

Det är inga konstigheter att många är deprimerade när de först inte får den anknytning de behöver genom för tidig separation på grund av dagis vid 1 års ålder eller när de mår dåligt av att inte passa in eller att barn diagnosticeras med diverse bokstavs-diagnoser för att de helt enkelt är barn och beter sig som sådana. I synnerhet pojkar som behöver röra på sig mer än flickor då skolan dessutom försöker sudda ut skillnaden mellan könen. Pojkar är mer fysiska. Evolutionen har bestämt att det ska vara så eftersom männen behöver skydda kvinnorna då de är mer sårbara när de tar hand om små barn. Flickor och pojkar är och beter sig på olika sätt. Det är inget dåligt då män och kvinnors olika egenskaper kompletterar varann.

Vad jag får höra nu av vänner och bekanta om vad har på läroplanen och vad de gör för att "likabehandla" är rentav fruktansvärt. Det verkar som om landets styrande helt har ballat ut och att medborgare slår till dövörat av avsaknaden av anknytning och förståelse för sina barn.

Pojkar och flickor är inte likadana och kommer aldrig vara det. Det som prackas på producerar freaks i värsta fall men förhoppningsvis lyssnar inte barnen på tokigheterna. Vi är biologiskt olika precis som de flesta andra djur. Ta till exempel gräsanden i dammen där hannen har grönt huvud och honan är brun. Vi ser olika ut, vi tänker olika, vi är olika. Vi behöver vara olika för att kunna reproducera och leva ihop. Det är vetenskaplig fakta som inte går att ändra på då män har XY-kromosomer och kvinnor XX. Vi är programmerade så precis som matematiken är sann. Genom att försöka ändra på det och göra pojkar och flickor likadana och till om med skapa osäkerhet om vilket kön de ens är får vi alla problem som vi ser symptomen på idag. Det är inget fel på att ha annan läggning eller att vara förvirrad i unga år, men man ska inte spä på det eller uppmuntra det då det kan skapa konsekvenser som inte är reverserbara i värsta fall. Det finns inget annat sätt än att se det uppenbara och att säga ifrån. Protestera mot och uppmärksamma det. Följa sina instinkter även om det innebär att gå mot strömmen för att skydda sina barn. Bara för att "alla andra" gör så betyder det inte att det är rätt.

Vår amningsresa 3.0 samt lite amnings-filosoferande

Snart har vi en 1,5 åring här. Han har växt till sig och utvecklats enorm de senaste veckorna. Han är inte bara bebis utan något mittemellan med mer spring i benen än vad jag orkar med. Det handlar inte bara om att "tas om hand" längre utan allt ska utforskas och prövas vare sig man är redo med motoriken eller ej. Olyckorna avlöser varandra då det klättras på allt, springs iväg och snubblas i klumpiga overaller och varje dag känns som en kamp om att hinna förhindra olyckor eller baby-proofa de moderna och naturliga faror som lurar runt hörnet i tid.

Men en sak som finns kvar som ger båda trygghet och lugn är amningen. (Mestadels iallafall, när det inte klättras på ansiktet eller den andra bröstvårtan skruvas runt ett varv eller ena armen oavsiktligt vevar en smocka rakt på ögat. Jo det har hänt.)

Precis som med de två andra barnen ska tillvänjningen av mat och amningsavslut med denna krabat ske på det mest naturliga sättet genom "självavvänjning". Det är när både barnet och mamman är redo för det på det biologiskt menade sättet, när barnet har fått sin fulla dos av denna IQ-boostande, nyttighetsexploderande, medicinerande all-in-one-cocktail.

Häftig förstoring av bröstmjölk och ersättning i mikroskop som visar att bröstmjölken är levande celler som är designade för att ge ditt barn exakt vad hon eller han behöver.

Det finns ingen speciell ålder för ett amningsavslut eftersom det är upp till varje mamma-barn-par men det naturliga är om amningen slipper störas av prematur mat-introducering eller diverse plast-grunkor och får ske på barnets villkor. Den biologiska åldern för självavvänjning ligger på ca 2-7 års ålder. Tyvärr vet inte de flesta föräldrar om den naturliga åldern eftersom den barnfrånvända jämlikhetstvingande statsdyrkande kulturen som förespråkar den allt för korta amningsnormen som de flesta går efter.

Den naturliga amningslängden är tyvärr hotad av starka chrony-kapitalistiska krafter och försäkran om att skatteboskapen tillför sin andel så som de ska. På BVC och i diverse mainstream-informationskällor matas osäkra föräldrar av råd som är biologiskt sett helt felaktiga angående sömnvanor och för tidigt amningsavslut då bröstmjölk är levande och inte går att replikera. Om det hade varit för barnens och mammornas bästa hade det pushats för den naturliga amningslängden.

Spädbarn som inte kan föra sin talan prackas på välling som en slags billig "sämre än ersättning"-ersättning och napp som ersätter sugandet som hade producerat mer mjölk enligt barnets beställning (då sugandet ökar produktionen). Välling är inte ens en biologiskt riktig föda och den finns bara i Sverige vad jag vet. Utomlands ammas det eller ges ersättning. Ingen av våra utländska vänner vet ens vad välling är så jag har berättat det. Människor har enbart odlat vete under drygt 10000 års tid sedan de blev bofasta. Innan dess har födan bestått av det som jagats och hittats. Det är inga konstigheter att det finns en så pass hög andel glutenintoleranta och diverse matsmältningsproblem med en normalkost som till så stor del består av kolhydrater och gluten.

Innehållsförteckning över bröstmjölk och ersättning - en jämförelse. Klicka på bilden på att förstora.

Den för tidiga matintroduktionen som rekommenderas (från 3 månader är det värsta jag hört personligen från en BVC-tant) saboterar inte bara den naturliga amningslängden då varje kalori från "maten" innebär en minskad kalori från amningen och därmed minskad produktion utan kan också ge upphov till diverse matsmältningsproblem då magen inte är redo. Det innebär såklart inte att alla BVC-tanter ger de råden, Det finns de som verkligen är intresserade och som vidareutbildar sig istället med de senaste kunskaperna. De tidigare råden på 6 månader var mer riktiga, men absolut inget som innebär att man ska övergå till mat vid 6 månaders ålder. Det naturliga är att provsmaka och undersöka maten utan tvång med skedmatning. Det kallas för "Baby-led-weaning". I början runt 6-9 månaders ålder är maten en lek. Därefter blir den mer och mer en del av kosten för att tillslut ersätta amningen. Jag har skrivit lite grann om när vi påbörjade vår baby-led-weaning-resa här.

Mycket bra sammanfattat om när barnet är redo för matintroduktion! Klicka på bilden för att förstora.

När barnet kan greppa maten och föra den själv till munnen är barnet redo för mat. När vi har introducerat mat har det skett i form av bitar som barnet enkelt kan greppa själv, som diverse grönsaksstavar och ugnsrostad sötpotatis. Därefter har mindre köttbitar och grönsaksbitar lagts till, och sedan ungefär 9 månaders ålder har samma mat som vi ätit erbjudits. Anledningen till detta är att barnet ska lära sig hantera mat i munnen för att minska risken för att sätta i halsen. Den naturliga instinkten är att kvälja och spotta ut när det är för stora bitar. Ingen av våra 3 har hittills satt i halsen med denna metod.

Edward 1,5 år vägrar antilop-stolen och äter själv vid bordet sittandes på bänken tillsammans med storebrorsorna.

Det naturliga sättet är en lång process som sker helt i barnets takt. Hur människor gör med sina barn i olika kulturer och genom tiderna faschinerar mig enormt. Av våra indiska vänner har jag fått frågande blickar när jag berättat att barnet har fått mat sedan 6 månaders ålder. Hos dem är det naturligt att introducera mat runt 1 års ålder - inte 6 månader. Det låter vettigt då babyledweaning i början är rätt kletigt - de första 6 månaderna med alla 3 barn kan nog räknas som ett enda långt kletigt experimenterande. Bland våra vänner från Indien och Nepal ges till exempel inte egen tallrik till barnet i början utan föräldrarna ger små bitar av sin egen mat istället. Då blir det inte så mycket som slösas och som ska städas. Liknande har jag stött på i andra kulturer också där det inte ges "baby-burkmat" eller ersättning.

Nu för tiden när vi äter har Edward iallafall fått lite bättre bordsskick. Maten kastas inte alls omkring i samma utsträckning. Att amma en 1,5 åring är inga konstigheter även om jag vet att den tjeckiska "amningsnormen" är 1 år och vi för längesen har passerat den. I subkulturer som hemskolningskretsar är detta bara en början. Det är rätt vanligt att någon ammar ett minst dubbelt så gammalt barn på hemskolningsträffar här. 1.5 år är mitt i den beräknade ungefärliga amningslängden som jag gissar för oss denna gången. Men inte i närheten av den totala amningen på 7,5 år under 9 år (inräknat både tandemamning och pauser med 3 barn). Vi får se hur det blir.

Amningen ser ut på så olika sätt med varje barn och i varje ålder. Att amma en nyfödd är inte alls samma som att amma en 1-åring, 2-åring eller 3-åring. Det har tuttats på ordentligt med de två äldsta till ungefär 2.5 års ålder, därefter har amningen varit sövning eller en behändig tröst vid olyckshändelser - ett slags omedelbart sömnpiller eller bedövningsmedel som alltid funnits till hands. Och till slut har vi, när den här mamman fått nog, kunnat diskutera och ta beslut gemensamt om ett avslut när barnet har varit redo för det.

Så vi fortsätter obesvärat att amma på. I en tid som denna där våra biologiska kunskaper nästan har gått förlorade är det extra viktigt att upplysa om krafterna som vill profitera på det som borde vara status quo. Amningen och att bära och föda barn är en av de få sakerna som vi har som staten inte tafsar (helt och hållet på). Och att odla sin egen mat. Frågan är inte "om" utan "när" ifall det spinns vidare på galenskaperna idag. Bli inte förvånad när även bröstmjölk och dina egna odlingar beskattas.

De viktigaste sakerna för att få frihet från staten (enligt mig) är:

1) Den monetära friheten och egen kontroll av tillgångar (bitcoin)
2) Utbildningsfrihet och möjligheten till självstyrd inlärning
3) Familjens frihet (att inte med tvång behöva lämna ifrån sig sina barn till institution)
4) Friheten att föda och amma sitt eget barn på ett biologiskt riktigt sätt.

Det sista är det mest fundamentala för mig - det som öppnade ögonen för anarko-kapitalismen (att vara fri från härskare och leva fredligt med frivilliga överenskommelser och att leva enligt icke-aggressionsprincipen), för det var själva amningen som fick mig att inse vad det faktiskt var.

Ett enda djupt kaninhål med så mycket kvar att utforska trots det var hela 9 år sedan jag började amma. Jag var med i en podcast som tyvärr är borttagen sedan den lades ner men där förklarade jag under ungefär 2 timmars tid anarko-kapitalismens relation till amning och hur viktig amningen är för anknytningen samt äganderätt kring barn - vem som barnet egentligen tillhör.

Vad jag har fått höra (från staten) och hur verkligheten var (för mig) stämde nämligen inte alls överens. Det var en chockerande kalldusch. Det var tydligt att amningen och naturliga företeelser stod i vägen för statens plan - att barnen ska vara på förskola vid 1 års ålder och påbörja sin indoktrinering medan föräldrarna går tillbaka till det tidigare livet och betalar skatt. Det är en sådan självklarhet i vår kultur.

Det finns i Sverige enbart en organisation (Amningshjälpen) som försvarar amningen och som ger "rätt" råd  - något som borde ha varit kunskaper som går i arv från mödrar till döttrar men som tyvärr har tagits hand av staten i kombination med avsaknaden av anknytning och sättet vi bor och lever på. Det enda som faktiskt kan försvara amningen i slutändan är mammorna själva genom att prata om den och inte vara rädd för att amma varsomhelst och hur länge som helst som man vill och behöver.

Det finns ingen statlig institution eller företag som skyddar amningen till den grad som behövs eftersom de ekonomiska incitamenten är starka för kort eller utebliven amning. Inte nog med de enorma mängder pengar som tjänas av ersättnings -och bebismat-bolagen så finns det stora pengar att tjäna på sjukvården för de möjliga framtida hälsoproblemen för både mamma och barn. National Center for Biotechnology Information nämner att:

"For infants, not being breastfed is associated with an increased incidence of infectious morbidity, as well as elevated risks of childhood obesity, type 1 and type 2 diabetes, leukemia, and sudden infant death syndrome. For mothers, failure to breastfeed is associated with an increased incidence of premenopausal breast cancer, ovarian cancer, retained gestational weight gain, type 2 diabetes, myocardial infarction, and the metabolic syndrome."

Amningen är en no-brainer för oss. Det är en viktig del av vår vardag sedan vi först blev med familj. Vi pratade om amningen senast idag i familjen. Ögonen lyste upp när Winston påminde om hur busiga de var när han och Henry hoppade på mig och ammade när de var små.

Hängmatte-mys. Man får titta nog för att se att det är tuttning på g.

Inspiration och rekommenderade länkar:

-------------------------------------------------

Om avvänjning - Weaning

Introduktion av mat - Starting solids

Utmärkt amningsrelaterad läsning från erfaren amningskonsult - Breastfeeding basics 

Bra amningsinformation - Kellymom 

Amningsfakta - från Amningshjälpen

Blogg om amning - Sagogrynet

Amningen - som medium för starka familjeband och god hälsa vs staten

Det finns inget ekonomiskt intresse att försvara amningen då vårt välfärdssystem ser ut så att det finns ett incitament att tjäna pengar på folk som är sjuka och starka familjeband är ett hot mot staten. Ju fler sjuka desto mer (stulna) resurser skjuts till till vården. Ju längre väntetider desto mer accelererande sjukdomar och desto mer resurser till de dyrbara maskinerna och ingreppen.

Hur man gör med hjälplösa små bebisar i olika kulturer är något som faschinerar mig. Jag brukar passa på att fråga mammor från olika länder och de svaren jag får från de ammande mammorna  brukar vara i stil med att man ammar helt tills att barnet är 1 och sen när barnet kan föra mat till munnen själv så äter man det som finns serverat. Inga konstigheter. Ingen pulvergröt eller välling så som det rekommenderas av livsmedelsverket i Sverige - vilket är precis den kosten som man ska äta om man vill riskera dålig hälsa i form av diabetes typ 2 och ökad cancerrisk senare i livet. Spannmål är inte evolutionärt sett naturligt för människor och inte något som är bra för oss i större mängder. 

Att göra det som är naturligt - alltså att amma tills att barnet är tillräckligt stort att han eller hon äter mat och mamman tröttnar på att amma på ett naturligt sätt motarbetas trots att barnet egentligen är för litet för att kunna äta vanlig mat. Det är detta som är den sociala normen i den svenska kulturen idag. Förutom social press på allt för tidigt amningsavslut är det också press i form av felaktiga statliga kostråd, barnläkares råd och för tidig förskola.

Denna barnsyn utgår från samhällets bästas behov, inte från vad som faktiskt är bra för barnen. Det finns ingen hänsyn till vad som är biologiskt riktigt, och ännu mindre med den sociala förvirringen som prackas på idag där vissa små barn inte ens vet vilket kön de är. I jämställdhetens namn spelar det ingen roll att pojkar och flickor fungerar olika för att de är genetiskt programmerade att vara olika.

I jämställdhetens namn spelar det inte heller någon roll att små spädbarn inte får alla sina biologiska behov tillgodosedda till den grad de behöver då de inte har någon som företräder just deras behov förutom familjen, där familjen kanske inte ens gör det till så stor del de behöver pga jämställdshetsen och den social pressen från omgivningen där man lär sig att inte svara på instinkter.

Där det gråtande barnet inte blir tröstat utan lämnas, tvingas, härdas för att bli en självständig del av kollektivet. För allas bästa. För man måste vara tillsammans i en stor grupp. Samtidigt som föräldrarna inte ska förlora sitt SGI.

Det är galenskap att fokus sätts på helt andra saker som är konstruerade istället för att låta saker vara naturligt. Vi är ju däggdjur. Vi har biologiska behov. Våra gener är programmerade för att vi ska göra saker på vissa sätt och vara på vissa sätt. Inte försöka tvinga och forma de vi kan till det vi vill.

Vi har ett ansvar i och med att vi sätter ett barn till jorden. Det är inte bara att göra det och förvänta sig att någon annan tar hand om det och att man gör som de i ens omgivning utan att tänka till. Vi måste reagera och tänka till varför vi är som vi är och framförallt förstå att ett barn som föds är helt hjälplöst. Det är inte färdigt. Många andra däggdjur har ungar som kan stå och gå nästan omedelbart efter födseln. Våra ungar tar ungefär ett år att nå dit! 

Anledningen till detta är att vi är för smarta helt enkelt för våra kroppars eget bästa. Vi har för stora hjärnor så våra barn kan inte komma ut om de inte föds "för tidigt".  Istället för navelsträng har vi ett annat smart sätt för barnet att vara kopplat till modern och näringen - nämligen amning.

Detta system är så pass smart att det är en "allt i ett lösning" för nästan allting. För att få mat och vätska, trygghet, medicin (i form av antikroppar), bifidusbakterier till tarmfloran. Denna oslagbara lösning är helt gratis och går inte att replikera eftersom mjölken är levande, den innehåller stamceller, och är helt anpassad för just det barnets behov. Det finns oerhört mycket mer som är bra med amning - tex minskad risk för olika sjukdomar. Ju längre man ammar desto mindre risk för olika cancerformer för mamman tex.

Det finns otroligt mycket pengar att tjäna på de som misslyckas. Amning är riktigt svårt för den som är förstagångsmamma. Man har ju aldrig gjort det förut. Så i en kultur där amningen ses som ojämställd och det inte går att tjäna pengar på den blir det givetvis nedprioriterat och amningen förlorar den status den förtjänar. Amning rekommenderas av livsmedelsverket den första tiden och det finns hjälp att få i form av amningskonsulter på sjukhus och voluntär-organisationer som Amningshjälpen men det finns alltså en utbredd kognitiv dissonans. Vi lär oss att det är viktigt att ta hand om oss. Att äta rätt och motionera. Men inte hur man gör det och vad som faktiskt är viktigt. För då skulle kostråden se helt annorlunda ut.

Låt oss ta både diabetes typ 2 och cancer som exempel. Gemene man kanske inte vet att det är kolhydraterna i kosten som gör att man får diabetes och inte fettet. Och att cancer livnär sig på socker. Sockret finns överallt - man tänker kanske inte på att kolhydraterna i pastan och brödet omvandlas till socker i kroppen. Vi behöver ta livsmedelsverkets kostråd och nästan göra tvärtom för att äta rätt. Alltså äta saker som innehåller minst kolhydrater och mest fett. Då förstår man hur grundlurad man är. 

Kostcirkel från Livsmedelsverket.

Bland den väl-indoktrinerade svenska befolkningen verkar det som att en klar majoritet följer statens rekommendationer från punkt till pricka. De har lärt sig att göra så sedan dagis-åldern. Särskilt när det gäller spädbarn eftersom små barn inte till lika stor del är en naturlig del av vår vardag som de är i länder där det inte finns någon dagiskult. Man ser helt enkelt inte barnen så mycket och därför vet man inte hur man gör och det råder stor osäkerhet, tror jag. Så det finns en väldigt snäv norm över hur man ska göra. Och rekommendationerna där är tex dessa: "Så småningom, när barnet är tio till tolv månader, behöver det två huvudmål om dagen och några mellanmål däremellan," medan de i "kulturer med många barn" skulle vara att amma tills att barnet äter själv. 

Hela vår svenska kultur genomsyras av anti-amning där man sällan ser mammor som ammar offentligt i storstäderna och ännu mer sällan ett småbarn som ammas. Marknaden är full av produkter som i längden försvårar en lyckad "fulltids-amning", det vill säga att barnet ammas biologiskt riktigt, vilket  ligger på långt över 2 år. Det finns stöd för att en naturlig amningslängd kan vara upp till 7 år. Ja det är väl upp till var och en hur de gör. Vi kan titta på vad som är naturligt för våra närmaste släktingar från den här studien: "For humankind's closest relatives, the chimpanzee and the gorilla, the duration of breastfeeding is more than six times the length of gestation. Humans are among the largest of the primates, and share more than 98 percent of their genetic material with chimpanzees and gorillas. Based on these comparisons, an estimated natural age at weaning for humans would be a minimum of six times gestational length, or 4.5 years." Detta stämmer helt med hur jag ammat våra två äldsta pojkar. 

Det finns mycket information från staten att tillgå hur man ammar ett litet spädbarn och hur man gradvis avvänjer runt 6 månader. Men ingenting om hur man kan göra om man vill amma naturligt. Amning längre än ett år kan innebära att det blir väldigt jobbigt för en del med omgivningens ständiga tyckande och tänkande om att man borde sluta amma. När vi bodde i Sverige var det aldrig någon främmande som sa till mig utan det var släktingar som kritiserade att vi inte slutade amma när de tyckte att vi skulle göra det för att de vågade säga till. Främmande människor vände ibland bort blicken och tittade någon annanstans när jag ammade pojkarna på språng men det märktes att de kände sig obekväma iallafall som om det vore något konstigt. Jag brydde mig inte och ammade ibland båda tillsammans när det behövdes. För mina barns och mina behov står över någon främlings som har förlorat kontakten med det naturliga.

Här i Prag har jag fått ett tillfälle igen att amma 3:an och det är lite annorlunda här. Nu bryter vi definitivt amningsnormen när vi är inne på snart 15:e månad. Jag är inte alls ensam om att amma en 1-åring. Mina vänner ammar barn som är 2,3 eller lite äldre fritt ute på lekplatserna. Det finns nästan alltid någon annan som gör det. Mammor ammar överallt. Nästan ingen täcker sitt barn som jag har sett att de gör i vissa länder. I hemskolnings-communityt är det snarare norm att man ammar sitt barn precis så, tills det ammat färdigt. Det finns en annan slags barnsyn. Mycket bekvämligheter finns för barnfamiljer där man förväntar sig det och inte förväntar sig det. T.ex. på pubar och restauranger. De har ofta en barnhörna. Barnen ska vara med liksom. Jag ser nästan alltid andra barn ute när jag är ute med mina sent.

Det är sorgligt när mammor slutar amma på grund av social press, eller misslyckas med amningen på grund av fel råd och stöd, eller uppmuntras att inte amma då omgivningen inte ser det som viktigt. Givetvis kan man som en fredlig förälder kompensera genom att svara på barnets behov på andra sätt om så skulle ske, att amningen inte skulle fungera. 

Det saknas tillräckligt med forskning som visar hur viktig amningen är då det saknas ekonomiskt incitament då amning är "gratis" och ersättning inte är det. Den som får uppgiften att skydda amningen blir därmed familjen. Det finns bara ett sätt, tror jag, och det är att låta den synas. Och visa att familjens behov kommer före statens. Jag är övertygad om att naturlig fullängds-amning är en del av fundamentet bakom en hel och stabil individ och att detta är vad som bygger ett starkt civilsamhälle för framtiden och något som absolut behövs, så det är inte bara för mitt barns välmående utan resten av vår civilisation mår bra av att mitt barn mår bra.

Ulrika ammar Othilia, 2 veckor. Det tar lite tid att etablera amningen och få den att funka smidigt men detta ser mysigt ut iallafall, tycker jag!

Ett efterlängtat litet liv, "Not back to school" och väntan på Bitcoin-konferens

De närmsta veckorna har varit händelserika. Det är det minsta man kan säga. Dels har våra vänners barn äntligen kommit, om än dramatiskt och med en del utmaningar men de har haft en imponerande graviditets-resa bokstavligt talat. Jag hade helt glömt av vilken rödpillring det är att bli första-gångsmamma. Fokus har legat på "det lilla livets" ankomst och att finnas till hands när det behövs och jag har haft svårt att tänka på annat. Det känns bra att se att saker och ting fungerar nu med amningen och återhämtningen från födelsen och se hur Ulrika blir sig själv igen.

Ulrika med efterlängtade dottern Othilia.

För oss själva rullar det vanliga livet på. Alla dagliga utmaningar måste mötas och allt måste underhållas. Jag har egentligen inte mycket energi över men har ändå dragit igång en del projekt med "Prague worldschooling" så mycket som jag har kunnat. Det känns fantastiskt att det är så många som är intresserade och att det till och med finns andra som vill dra igång egna projekt för Prague worldschooling! Det verkar också finnas hopp för att få det att gå runt ekonomiskt om man skulle hyra en lokal för att starta ett konstruktivt unschooling-kooperativ och co-working-ställe. 

Det har kommit hit flera svenska skol-flykting-familjer som stannar här under hösten. Så vi har kunnat ha umgänge på svenska när vi har velat. Det känns väldigt positivt då jag trots att jag varit nöjd med vårt internationella umgänge här ändå saknat att ha svenskan och svensk kultur tillgänglig för våra barn. Det är verkligen jätteroligt.

Othilias första besök på Paralelni Polis med familjen och vänner.

Lagom till decentraliserings-konferensen "Hackers congress" kommer dessutom ännu fler svenskar och vårt kvarter kommer att fyllas med bitcoin-människor. Kan knappt vänta tills oktober! De två förra konferenserna som vi gick på 2016 och 2017 var otroligt spännande. Det är liksom som om man har gått och väntat hela året. Biljetterna släpptes i våras och var slutsålda på ett par dagar bara så det känns väldigt skönt att ha norpat några! 

Edward ser ut som en jätte-bebis bredvid Othilia!

Varför är denna konferens så himla viktig kan man fråga sig? Jo, om man vill möta ondskan i världen är bitcoin vägen att gå. Det finns hur mycket som helst att säga om bitcoin. Men för den som inte har koll, eller för den som har det men vill höra tankegångarna igen, är den här boken väldigt väldigt bra. Ser framemot att få lyssna på Saifedean Ammous på Hackers congress! Bitcoin handlar inte alls om snabba pengar. Utan om att få frihet. För den som kontrollerar dina tillgångar och betalningsmedel kontrollerar dig och ingen kan kontrollera Bitcoin.

Vi har haft en fantastiskt fin sommar med tropisk värme från slutet av april till mitten av September. Ute-baden är fortfarande öppna till sista september så vi får passa på. Nästa vecka ska det bli strax under 30c igen.

Petynka-badet har öppnat en barnhörna med stor hoppkudde och roliga saker.

Barnpoolen här är perfekt för Edward men det är ett stort ställe så det är svårt att få överblick över 3 barn som springer omkring. Det gäller verkligen att inte släppa Edward med blicken!

Bild från "reclaim the play parks" meet-upen. Just nu har det kommit många nya familjer vilket har varit jättekul. Det finns  utrymme för att ordna grupp-aktiviteter och specialisera sig efter de olika barnens intressen och ändå ha tillräckligt många som deltar.

Ulrika och "lilla livet" några dagar innan hon välkomnades i världen.

One year with Edward!

Life has changed for the better and has become even more exciting since this little person came to us. All children are special but it was something particular with the way this one arrived. It was both dramatic and simple and natural. This year has been to say the least challenging and even more so with the uneven number of children and the unschooling. So how has Edward's first year of life been? Here are a few glimpses of the year that has passed!

August 2017

Edward was welcomed in our world in a safe home environment in the birthing pool. We had a super team consisting of good friends Pontus and Ulrika, the doula A and the secret midwife V. Read our birthing story here.

Picture: Ankorpåvift.

September 2017

Edward is included in the life that we lived before he arrived in a way that works for him and us. When he is awake he curiously studies his surroundings, or else he sleps mostly in the sling or is on the boob.

October 2017

Edward, whose middle name is Satoshi as in Satoshi Nakamoto by the way, comes with me to his first bitcoin conference "Hackers congress". It's mostly good to have him with. I took a potty with and had him in the sling or on the boob all the time without any problems. This autumn we will see how it works with bringing a 1 year old there.

November 2018

Edward tags along in the daily life. We usually sling him. He is big enough to sit in a baby chair which is good so he can se more and take part of what we are doing (whenever possible).

December 2018

Edward finally gets his passport so the first thing we do is to go on an adventure abroad! We travel to Poland to visit his 99 year old great grandmother via a couple of places and countries. We spend the coldest time of the year at the Red sea. Edward has been to 14 countries during his first year: Czech republic, Poland, Sweden, England, Northern Ireland, Germany, Hungary, Israel, Egypt, Italy, Malta, Estonia, Latvia, Lithuania.

January 2018

Edward, who is now 4 months old, comes with us for a family ski trip to Lipno. He is mostly slung by one of the parents while the other one is skiing or snowboarding with the children. Edward finds his feet for the first time. The whole family is trying out baby gymnastics.

February 2018

We go to the Titanic Museum in Belfast because Henry has been fascinated for several years and he got the trip as a birthday gift. Unfortunately Henry lost interest when we finally got there but the trip was exciting anyway! We continued to England, Malta and for a quick visit to Sweden. Our good friends son thought it was fun to play with Edward, who is 6 months old in the picture.

March 2018

Edward has his own bed but just sleeps there sometimes during the day. At night, he sleeps close to his mother when he doesnt crawl to every other corner of the bed of course. We spend the spring in Prague. It was really warm so you can go out with just a t-shirt and have a barbecue!

April 2018

Edward wants to join in and do the things that the big kids do. He really loves water and thinks it's fun to go in the boat. He is 8 months old now and can stand up with some support. He tries to walk but the balance is not really on it yet.

May 2018

Edward is going on his first long road trip to northern Poland. We take the flight to Freedomfest in Stockholm and spend some time on the lovely beach in Sopot and eat Zapiekanka there. Edward puts everything in his mouth. Sand is tasty and fun to play with too.

June 2018

Edward is 9 months old and takes his first steps. We spend the days in water as temperatures are just over 30 c in Prague almost every day. We went on a long road trip along the Baltic and back through Sweden and Germany. And a quick trip for grandpas birthday in England.

July 2018

For the first time we tried out camping with a baby for a few weeks. It was great fun for everyone. Edward threw a ball for the first time. Edward and the water can are inseparable. He has to swim very day. Several times at least!

August 2018 - Edwards first birthday

At Edwards first birthday he has a birthday party with a few friends. I baked a cake for him and he blew out the candle with some help from his brothers. He got to open his presents (with spme help too) and swam in the pond. He loves water so much. In the picture below he is waiting for the birthday guests to arrive so that the party can begin.

A very special year has passed. So much that we are now excited that the friends who helped last year with Edwards birth now will give birth to their own child. Anytime.

Ett år med Edward!

Livet har förändrats till det bättre och har blivit ännu mera spännande sedan den här lilla krabaten kom till oss. Alla barn må vara speciella men det var något alldeles särskilt med sättet som denna lilla gjorde entré på. Det var både dramatiskt och enkelt och naturligt. Året som gått har varit minst sagt utmanande och ännu mera så med det ojämna antalet barn och unschoolingen. Så hur har Edwards första levnadsår varit? Här berättar jag om några ögonblick från året som har gått!

Augusti 2017

Edward välkomnades i vår värld i en trygg hemma-miljö i födelse-poolen. Med oss hade vi ett super-team bestående av goda vännerna Pontus och Ulrika, doulan A och den hemliga barnmorskan V. Läs födelseberättelsen här.

Bild: Ankorpåvift.

September 2017

Edward hänger med på allt det vanliga vi brukade göra innan på ett sätt som funkar för honom och oss. När han var vaken studerar han nyfiket sin omgivning annars sover han mest i sjalen eller ammar. 

Oktober 2017

Edward, som förövrigt heter Satoshi i andra namn, följer med på sitt livs första bitcoin-konferens "Hackers congress". Det går mestadels bra att ha honom med. Jag körde babypottning och ammade utan problem. Denna höst får vi se hur det funkar att ta med en 1-åring.

November 2018

Edward hänger med i det dagliga livet. För det mesta bär vi honom i sjalen. Nu är han tillräckligt stor att han kan sitta i stolen så att han kan se och vara med mer.

December 2018

Edward får äntligen sitt pass så det första vi gör är att bege oss på äventyr! Vi börjar med en resa till mormor och morbror i Polen via Kromeriz och lite värme vid Röda havet, och Budapest på vägen tillbaka. Edward har varit i 14 länder under sitt första levnadsår: Tjeckien, Polen, Sverige, England, Nordirland, Tyskland, Ungern, Israel, Egypten, Italien, Malta, Estland, Lettland, Litauen.

Januari 2018

Edward som nu är 4 månader får hänga med på familjens skidresa till Lipno. Mest får han vara i sjalen hos den ena föräldern medan den andra åker skidor eller snowboard med barnen. Edward hittar fötterna för första gången. Hela familjen provar på bebisgymnastik.

Februari 2018

Vi åker till Titanicmuseet i Belfast då Henry har varit fascinerad i flera år och han fick resan i födelsedagspresent. Tyvärr hade Henry tröttnat på Titanic när vi väl var framme men resan var spännande ändå! Vi for vidare till England, Malta och på ett snabbt besök till Sverige. Våra goda vänners son tyckte det var roligt att leka med Edward, som är 6 månader gammal på bilden.

Mars 2018

Edward har sin egen säng men sover bara där ibland på dagen. På nätterna sover han tätt intill sin mor, när han inte kryper mot alla andra håll såklart. Vi spenderar våren i Prag. Det är som riktigt sommarväder så man kan gå ut med t-shirt och grilla!

April 2018

Edward vill vara med och göra saker som de stora barnen gör. Han får vara med så mycket det går såklart. Han älskar verkligen vatten och tycker det är roligt att åka båt. Han är 8 månader och kan stå upp med stöd. Han försöker gå men balansen är inte riktigt med på det än.

Maj 2018

Edward får åka på sin första långa roadtrip, till norra Polen. Vi tar flyget till Freedomfest i Stockholm och spenderar lite tid på den härliga stranden i Sopot och äter Zapiekanka. Edward stoppar allt i munnen. Sand är gott men roligt att leka med också.

Juni 2018

Edward är 9 månader gammal och tar sina allra första steg. Vi spenderar dagarna i vatten då temperaturen ligger på strax över 30 c i Prag nästan varje dag. I slutet av juni far vi iväg på en lång roadtrip längs med Baltikum och tillbaka genom Sverige och Tyskland. Men innan dess en snabb vända till England för farfars födelsedagskalas.

Juli 2018

För första gången provar vi på att tälta med en bebis under några veckor. Det var jätteroligt tyckte allihop. Edward kastade en boll för första gången. Edward och vattenkannan är oskiljaktiga. Han måste bada varje dag. Helst flera gånger!

Augusti 2018 - Edward fyller ett år

Edward har sitt livs första födelsekalas och fick blåsa ut ljuset (med lite hjälp från storebrorsorna). Han fick öppna presenter (med hjälp också) och badade. Han älskar ju vatten så mycket. På bilden nedan väntar han på födelsedagsgästerna så att kalaset kan börja.

Ett mycket speciellt år har gått. Såpass att vi nu väntar med spänning på att vännerna som hjälpte till förra året när Edward skulle födas ska få sitt eget barn närsomhelst.