Kan det vara "hem" här i Bali?

Jag har inte orkat göra nånting nästan.  Stressen efter Indien,  behöver varva ner och ta det lugnt. Och inatt vaknade Henry många gånger. Det kan inte vara lätt att vara liten,  att inte vara så medveten om konsekvenserna när man inte ätit sin middag eller kissat innan man ska sova. Då måste man tala om det för mamma och pappa hela natten,  och vilja ha saker som inte går att få.

Hittills har vi varit hemma hos tre expatfamiljer,  två av dem har bott här i flera år och en är här pga föräldraledighet.  De bor allihop i fantastiska hus och lever Bali-drömmen. Om man väljer att bo här permanent kan man köpa eller bygga hus billigt på leasad mark,  eller hyra hus long term som man kan inreda billigt med de vackra möbler och dekorer som finns här och som lätt kan specialbeställas. Bor man här lång tid går det att ordna de flesta bekvämligheter som är ungefär på samma nivå som i Europa.

En sagolik vandring bland apor och fantasifulla monsterstatyer

Vi tog en tur till den heliga apskogen i Ubud.  Här fanns det apor i massor.  Vi såg en helt nyfödd bebis.  Mamman var fortfarande blodig och vi kunde se den avbitna navelsträngen fortfarande.  Och tempel.  Och massa figurer,  olika slags monster.  De var så vackra.  Undrar om de blir levande på nätterna.

Idag har vi en glad födelsedagspojke

Tänk att i hela 5 år har jag fått vara mamma till min underbara son. Vi firade med regnbågstårta till frukost och en tripp till Ubuds lekland "Kidsworld". Innan övningskörde jag på scootern eftersom jag inte åkt på någon sådan förut.  Efter några turer själva åkte vi med varsitt barn.  Jag band fast Henry med en pashminasjal. Henry somnade faktiskt medan jag körde. Det var ganska läskigt att åka eftersom vägarna är smala,  det finns många håligheter i dem,  mycket trafik och mycket folk men jag måste nog vänja mig vid det.

Ahh.. Bali!

Nu har vi varit här i mindre än 24 timmar utan att ha något problem eller irriterande incidenter.  Kan bara konstatera att Bali är som de säger : avslappnande!  Hoppas det består.

För det första är det en stor kontrast att slippa äckliga saker som bajs överallt,  problem med avlopp och vatten och äckliga toaletter och öppna avlopp och den totala bristen på hygien tex som är så genomsyrande i Indien och som vi i Chennai efter att ha gjort en grundlig sökning efter korttidsboenden kände att vi kunde slippa endast genom att bo i en femstjärnig svindyr bubbla som vi egentligen inte har råd med. Om vi inte hade haft jobb här eller barn hade det varit en annan sak och då skulle man kunna stå ut med det om man nu ville bara där.

Att övervinna flygskräcken om så bara för en dag

Tittar ut genom ett flygplansfönster i frid.  Det har jag inte kunnat göra på länge. Under lång tid hjärtklappning och hoppauturkroppenkänsla.  Minnena av olyckan (länk till p3 dokumentär till intervju med mig och några andra)  som jag påminns om varje gång planet hoppar till eller jag hör något motorljud som inte hör till. Kanske den konstanta tröttheten som gör sitt där saker nästan inte spelar någon roll.  Tre timmars sömn inatt då jag hade svårt att komma till ro innan den första (tidiga) flygningen. Känslan att det är surrealistiskt.  Inte på riktigt.

Från mysiga Mysore till äckligheter i Chennai

Lånad bild då det är förbjudet att fotografera Golden Temple.

Några veckor har gått och jag har inte orkat skriva. Tröttheten. Värmen. Jobb. Velandet att vad göra och icke göra. Vi har passerat Bangalore för att det inte fanns några biljetter till nattåget, utan att spendera längre tid än vad som behövdes. Endast en övernattning med fortsatt resa mot Chennai följande dag. Jag tog beslutet att bryta upp den resan i etapper eftersom sex timmars resa på tåg mellan bangalore och Chennai skulle vara för mycket för pojkarna.

Oväntad rutt : mysore och vilda djur

Tre nätter i Ooty sedan på något sätt mot Chennai.  Det var vår plan.  Att ta klättertåget nedför berget, sova på flygplatshotell och sedan Indigo-flyg till Chennai,  till hängmattefabriken  till slutet på jobbmåstena som knyter oss till Indien.

Dagen började med ett trevande efter att få någon slags ordning i sömnlösheten.  En av anledningarna till sömnlösheten var klapprandet från råttorna på innertaket.  Eller var det inne i rummet?  Jag orkade och ville inte veta.  Och en annan var de två kisspölarna från Henry i mitten av sängen, förutom detta Henrys sömnlöshet och min egen.

Ooty i Tamil Nadu, Indien

När vi landat åkte vi med vår rickshawförare Shahir till ett hotell nära tågstationen i Ernakulam som hette Abad Plaza. Det fanns swimmingpool och en bra frukostbuffé med alla sydindiska rätter man kunde tänka sig som idli, sambar och olika slags currys och kokosrätter. Följande dag vaknade Paul och Henry jättetidigt och gick och simmade. Jag var förkyld så jag och Winston tog sovmorgon till kl 7.30. Vårt tåg gick kl 9. Inte mycket har hänt sedan vi åkte tåg sist här 2007, förutom att man kunde köpa biljetter på nätet om man hade ett indiskt simkort och adress vilket vi hade.

Fast förut tänkte jag inte på att dörrarna var öppna på båda sidor när tåget åkte i full fart så man fick hålla hårt i barnen när vi gick och utforskade. En vagn var en köksvagn där kockarna stekte biryani i hettan. Vi beställde två portioner för 50 rupies (7 kr) var. Det var ok.