Från Surat thani till Udon thani med tåg och flyg

En timme tidigare än avgången kom vi fram till tågstationen utanför Surat Thani. Där fick vi reda på att nästan alla tåg var flera timmar försenade och att vårat var 2 timmar försenat. Vi skulle åka rätt så sent ändå (kl: 21.20) så det var inte helt optimalt. Som tur var hade vi med vårt varuprov på den nya rese-hängmattan. Jag hittade två metallstänger att hänga upp den från. Nu kunde iallafall 3/4 delar av familjen vila sig i den. Övriga väntande resenärer fick sitta på betongbänkarna och på marken och fördriva tiden med kortspel och cigg. Vi fördrev den med att titta på Beavis and Butthead-filmen i hängmattan på vår tablet och med högtalaren i knät. Winston och Henry tyckte den var rätt kul även om den är nästan 20 år gammal.

Hängmattan blir vår räddning när tåget inte kommer.

Perspektiv på ett sönderturistat Koh Samui och motsatsen Surat Thani

Vi har lämnat Koh Samui efter att ha varit här i nästan 2 veckor. Koh Samui är en ö som vi har blandade känslor för. Det är en av Thailands mest populära turistdestinationer. För ett halvt sekel sedan var Koh Samui en okänd ö där lokalbefolkningen enbart kunde ta sig fram genom att promenera. Idag kryllar det av vägar, butiker, restauranger, pubar och klubbar. Det finns till och med en flygplats där flygplanen flyger lågt över stranden i Chaweng när de ska landa.

Do I have the right to interfere in how other people raise their children?

The child has not chosen to come to the world. It is the parents who have chosen to create the child. The baby can not take care of itself because the parents have the responsibility to take care of their children in a way that enables it to cope when it is fully grown. Children are the next generation of adults who will live together on this planet, and in their turn they will create another generation and carry on the human species because it is our natural instinct to do so.

SOURCE

The non-aggression principle and the responsibility for the child

The non-aggression principle means that none has the right to harm or force anyone to anything. Since you do not own the child and the child owns itself this principle also apply for children. 

This approach does not seem to be any obvious when violence and coercion against children is taking place both visible and hidden in all societies. This doesn't include only physical violence but also psychological violence such as coercion, abuse, shame and punishment, and the lack of meeting the mental and physical needs and necessities.

The non-aggression principle also means that you have the right to defend yourself against other people that is using violence against you. A parent that expose their children to violence in the forms I have mentioned above not only violates the non-aggression principle but also commit a crime as the child can't defend him or herself in the same way as an adult. New borns can for example only express that something is wrong by screaming and crying.

Do you own your children?

I wanted to write about the violence that occurs everywhere against children since it is more or less universally accepted and discuss what I see is the cause of this. It is popular with writings about the flaws in how to look after the children in schools and kindergartens as well as children who are abused at home where the responsibility in principle always is with someone else. So far I can´t remember having seen any article that addresses the issue that highlights the fundamental essence behind the deficiencies. To find out where the flaws really come from we have to find out who it is who owns the child and who is responsible for the child and why they are responsible.

Därför är skolplikten omoralisk

Om du inte har redan har läst mina artiklar "Vem som äger barnet", och om "icke-aggressionsprincipen" så kan det vara en god idé att läsa dem först.

Man kan ana oråd redan av att bara tänka på själva ordet "skolplikt" då stater ofta maskerar omoraliska handlingar med påhittade ord. Ett praktexempel på tvång mot barn är just skolplikten.

BILDKÄLLA

Har jag rätt att bry mig hur andra uppfostrar sina barn?

Om du inte har redan har läst mina artiklar "Vem som äger barnet", och om "icke-aggressionsprincipen" så kan det vara en god idé att läsa dem först.

Barnet har inte valt att komma till världen utan det är föräldrarna som har valt att skaffa barnet. Barnet kan inte ta hand om sig självt, därför har föräldrarna ansvar för att ta hand om sitt barn på ett sätt som gör att det kan klara sig självt när det är fullvuxet. Barnen blir nästa generation vuxna människor som ska leva tillsammans på vår planet, och som i sin tur förmodligen kommer reproducera sig eftersom det är vår naturliga instinkt.  

BILDKÄLLA

Icke-aggressionsprincipen och det egna ansvaret för barnet

Om du inte har redan har läst min artikel "Vem som äger barnet" så kan det vara en god idé att läsa den först.

Icke-aggressionsprincipen innebär att ingen har rätt att skada eller tvinga någon annan till något. Eftersom man inte äger barnet och barnet äger sig självt så gäller denna princip även i förhållande till barnet. Detta synsätt verkar inte vara någon självklarhet då våld och tvång mot barn pågår både synligt och dolt i alla samhällen. Här ingår förutom fysiskt våld även psykiskt våld så som tvång, kränkningar, skam, och bestraffningar, samt brist på att tillgodose psykiska och fysiska behov och nödvändigheter, så som att inte tillgodose barnets behov av närhet och ignorera barnet.

Icke-aggressionsprincipen innebär också att man har rätt att försvara sig mot andra människor som använder våld mot en. En förälder som utsätter sitt barn för våld i form av det jag har nämnt ovan bryter därför mot icke-aggressionsprincipen. Ett barn har dessutom inte möjlighet att försvara sig som en vuxen person, särskilt inte ett spädbarn som inte kan göra något annat än att uttrycka att något är fel genom skrik och gråt.

Vem äger barnet?

Jag vill skriva om det våld som sker överallt mot barn och som är mer eller mindre allmänt accepterat samt diskutera vad jag ser som orsaken till detta. Det är populärt med skriverier om brister i hur man ser efter barn i skolor och förskolor, samt barn som far illa hemma där ansvarstagandet i princip alltid skylls ifrån på andra. Hittills har jag dock aldrig sett någon artikel som tar upp frågan som belyser det mest fundamentala bakom bristerna. För att reda ut var bristerna egentligen kommer ifrån måste vi ta reda på vem det är som äger barnet och vem som är ansvarig för barnet och varför de är det.

Gäst-bloggare Ankorpåvift: Varför vi kallar oss anarkokapitalister

Jag har bjudit in Ulrika från den anarko-kapitalistiska bloggen Ankorpåvift till att dela med sig av hennes briljanta artikel där hon förklarar vad det är på ett lättförståeligt sätt. Trevlig läsning! I have invited Ulrika from the Swedish anarcho-capitalistic blog Ankorpåvift to share her brilliant article where she explains what it is in way that is easy to understand. Please scroll down to the orange text for the English version!

Jag, Ulrika, kom i kontakt med idéerna kring anarkokapitalism när jag försökte få grepp om vad det moraliskt mest korrekta sättet är att förhålla sig till andra människor om man ser alla människor som individer med lika värde och lika rättigheter, samtidigt som det finns lika många moraliska kompasser och politiska ideologier som människor vill leva efter som det finns människor på denna jord.

Hur man blir en Digital Nomad

Vår familj är ett levande bevis på att man kan upptäcka världen och försörja sig samtidigt. Visst låter det som en dröm att kunna arbeta från en strand på Maldiverna eller den djupaste djungeln på Borneo och samtidigt få en högre levnadsstandard och mera tid för sin familj? Många personer har frågat mig hur jag gör och sedan bortförklarat varför de inte kan ta steget att göra samma sak. Jag tycker det är märkligt eftersom vemsomhelst som har viljan kan leva så och bli en digital nomad. Därför har jag nu skrivit en guide som jag hoppas kan inspirera den som har upptäckarlust och vill få mer frihet:

En digital nomads arbetsplats i trädgården till ett vackert hus bland risfält på Bali.

Från träpalats i ett svenskt suburbia till strand-bungalow i Koh Samui

Nu har det gått 8 månader sedan vi sålde vårt hus och våra saker och valde den här nya minimalistiska livsstilen som vi har nu. Nya personer som vi träffar dagligen har svårt att förstå att rummet eller bostaden vi bor i just nu är vårt hem och att det inte finns något hem i landet vi flyttade ifrån. Online däremot är det inga konstigheter. Vi är med i flera grupper och forum för resande familjer där det finns familjer som nyligen påbörjat sin resa eller har rest i flera år. En del har sålt sina hus och tillhörigheter och en del har en bostad i sitt "ursprungsland" som de hyr ut och får en del av sin inkomst ifrån. 

För vår egen del ville vi gärna behålla det vackra huset vi ägde men kunde inte eftersom vi skulle räknas som skattehemmahörande i Sverige då. Vi är folkbokförda i Storbritannien. Därifrån är min man och där finns vårt företag så det var ett naturligt val. Storbritannien är mycket enklare att driva företag i. Där skattar man 20% jämfört med Sverige där de tog mer än hälften av det vi tjänade. Dessutom fick vi inte det skyddsnät som anställda får utan som företagare får man jobba fast man är sjuk eller har barn för att hålla igång företaget. I Storbritannien är skolan frivillig och det finns ett stort utbud av alternativa skolor som till exempel demokratiska skolor. I Sverige är det skolplikt och skolorna måste följa skolplanen vilket gör att demokratiska och äkta montessoriskolor inte kan verka i Sverige. Vi tog reda på vad som egentligen gällde angående skolplikt vilket slutade i ett års trakasserier från skatteverket vilket gjorde att vi lämnade Sverige och valde livsstilen "den andra resan". Läs mer om vad den andra resan egentligen är för något här.

Ständigt får vi frågor om vad vi har för planer och när vi kommer tillbaka. Ju längre tid som går desto konstigare är den frågan för oss. Om man planerar saker blir man fastlåst till planen och därmed ofri. Dessutom kan man inte förutse framtiden och kontrollera den till 100% så det är ingen idé att planera och sedan bli besviken. Om det är något som jag lärt mig i livet är att det inte blir exakt eller alls blir som man planerar och därför är långsiktiga planer något negativt som fängslar. För mig fungerar det att leva i nuet och flödet för att vara i balans. Jag försöker hålla förväntningarna till det minimala. Då kan man anpassa sig till det som dagen erbjuder vilket man inte vet förrän den dagen kommer. Visst har vi vissa saker planerade men det är ett minimum. Vi har 5 nätter bokade på den här vackra stranden som är bortom partylivet på Chawengstranden men ändå med närhet till det vilket är perfekt för en digitalnomad-familj. Sen vad vi gör om 5 dagar bestämmer vi först efter vad vi känner oss för då.

Dagens "kontor" på Koh Samui med wifi, kokosnöt, god mat och toner till Reggae. 

Hejdå Bali och hej Johor!

Den här vyn i Ubud gjorde det ändå acceptabelt att jobba extra obetalt på sätt och vis.

Det har varit tyst ett tag.. mest eftersom jag helt enkelt inte haft tid eftersom vi har haft alldeles för mycket jobb då vi jobbar dubbelt eftersom vår ordinarie medarbetare har semester och sedan hade ändrat den överenskomna tiden så jag måste göra jobbet på resande fot vilket är omöjligt att göra på ett bra sätt. Det suger. Verkligen.

Den som ger jobb har ingen semester och den som får jobb får 5 veckors betald semester medan den som ger jobbet får anställa någon annan (vilket inte funkar för oss), stänga (vilket är en väldigt dålig idé eftersom det är högsäsong för våra hängmattor men visst, jag kan ju skita i det) eller sköta jobbet själv vilket är vad vi båda gör just nu för att inte skada verksamheten. Det är dealen man får i Sverige och jag är en född entreprenör som inte passar som anställd så det får vara så  Det är en massa andra dealer för de som ger jobbet som den som är anställd kanske inte vet om som också är helt ologiska. När man anställer någon betalar man som arbetsgivare egentligen ungefär det dubbla än vad den anställda tror att den får i lön (i form av arbetsgivaravgifter och sociala avgifter och sånt). Det är verkligen inte konstigt att det inte finns så mycket jobb i Sverige. Jag skulle så jättegärna vilja anställa fler för det finns verkligen för mycket jobb för mig i min verksamhet men får hålla mig till att göra det utomlands på de sätt vi kan där man inte straffas för det lika mycket. Med den nuvarande politiken dessutom (de höjer arbetsavgiften för unga nu) har det gjort att lagret som hanterar våra ordrar i Sverige måste stänga eftersom de inte får det att gå runt delvis pga det. Heja dig, Löfvén, nu finns det ännu mer arbetslösa i Sverige! Och nu måste jag lägga ner en massa tid och pengar på att hitta nytt lager igen. Men äsch, ska inte gnälla mer på det. Vi har aldrig varit mer fria än vi är nu.