Jag befinner mig långt bort ifrån den verklighet som jag växt upp med och det gör jag för sedan jag själv fick mitt första barn. Jag vaknade ur en dvala där jag befunnit mig i princip hela mitt liv. Det jag såg stämde inte alls överens med det jag lärt mig i skolan och i samhället jag växt upp i.
När jag upptäckte det var det som att leva i en fantasivärld där nästan alla andra går i tät dimma och inte ser förödelsen från låtsas-världen. Denna låtsas-värld är byggd på hot och tvång. Med osynliga gränser och regler. Det finns "måsten" som inte alls är naturliga. Som till exempel att gå i skolan och betala skatt. Som är så heliga att de i princip är oacceptabla att ifrågasätta.
Det kan tyckas normalt att vi lär oss att man måste gå i skolan för att att kunna läsa på universitetet och sedan få ett bra jobb. Så som det "ska" vara. Men det behöver det inte alls vara så. I alla tider har människan klarat sig utmärkt utan skola och nu finns det så många möjligheter till utbildning, mycket tack vare internet, att den inte behövs för det ändamålet. Ändamålet idag skulle en utomjording kanske se som förvaring av barn? Som en kakform där alla ska bakas likadana för att passa in i den rådande regimen.
Aldrig har jag känt mig så naturlig som när jag fött och tagit hand om ett litet barn. Att ha känt det lilla barnet inom och utanför sig. Att vid födelsen ha blundat för att sedan öppna ögonen och upptäcka en ny liten varelse som fortfarande sitter fast i mig. Att se hur tryggt det lilla barnet är när han får amma och känna mig tätt mot sin kropp när vi sover. Att lyssna på det välmående gnyet i sjalen när jag bär honom tätt mot mitt bröst. Det är verkligen magiskt. Det finns ingenting som kan ersätta det. Vi är djur och det här är känslan av att vara ett djur. På riktigt. Inte i vår värld av sociala konstruktioner och låtsas-gränser. Detta är livets cykel. Det är det nya som kommer som byter ut det gamla i sin tur.
Den här lilla ungen kämpar varje dag med att överleva genom att suga hårt på bröstet och göra sig hörd när han behöver något som vi inte har uppmärksammat. Hans lilla värld består av mig och de runtomkring. Egentligen vill han stanna i livmodern lite längre. Ungefär ett år till. Våra hjärnor och kroppar skulle vara för stora för att passa i livets utgång om de hade fått utveckla sig till samma stadium som bland många andra däggdjur vars nyfödda kvickt står upp på egna ben.
Den här lilla ungen skulle bli skräckslagen om han skulle lämnas ensam. Denna situation långt långt tillbaka i tiden skulle ha inneburit döden. Skräcken är som programmerad i generna och utan den hade vi inte levt. Den är nödvändig. Idag lämnar vi inte våra barn ensamma åt vargarna men eftersom instinkten finns kvar är det helt onödigt att utsätta sitt barn med denna skräck som skapar stress vilket i sin tur faktiskt är
skadlig. Instinkten talar om för oss att möta våra barns behov och ge dem den kärlek de behöver. Istället för att kämpa emot så som sociala normer ibland förespråkar bör vi möta barn med kärlek och respekt för deras behov.
I vår "konstgjorda" värld med stater och sociala konstruktioner ignoreras de ursprungliga behoven och ingredienserna för att skapa starka empatiska familjer. Jag är kanske cyniker men jag är rätt säker på att individer i vår anonyma samhällsflock är lättare att kontrollera om de inte har starka familjeband. Därför förs en sådan politik där målet i smyg faktiskt är att krossa just familjerna.
Här finns det snäva regler för hur man ska bete sig för att man ska få status i flocken. Det är en värld som karaktäriseras av anpassning till den och dess härskare. Där man om man avviker från den bestämda normen stöts bort. Vi lär oss om det här i skolan. Har du funderat på varför det fortfarande finns mobbing trots decennier av "insatser" mot den?
I skolan finns ett utsållnings-system där det till exempel är status att ha en viss smartphone eller klädmärke. Den som sticker ut stöts bort och förstörs inifrån genom att känna sig värdelös och får därmed svårare att få kraft till att lyckas i flocken. Precis som en skata som blir pickad i huvudet av de andra skatorna. På samma vis fortsätter denna typ av mobbing på arbetsplatserna.
I skolan som den har sett ut de senaste decennierna lär vi oss att bidra till att denna onda cykel som fortsätter generation efter generation. Skolan tillhör det socialistiska etablissemanget där det bästa sättet att försvara den är att tvinga personer till att gilla den. Genom "värdegrunden" och så snäva normer och regleringar att det inte finns utrymme för oliktänkande. I Sverige är den statliga skolan (även den som är en "friskola" obligatorisk (
skolplikt) och då måste man gå i denna skola med hårda bestraffningar som följd i form av stöld av egendom och i värsta fall kanske barnen också om man inte lyder.
När jag tänker efter vad meningen är med att vara vuxen har jag svårt att tänka mig någon viktigare mening än familjen och qtt skydda medlemmarna i den egna flocken. Jag är 36 år och jag har trots en tuff start rätt starkt psyke och klarat mig igenom denna hjärntvätt, blivit egenföretagare, rest och upptäckt världen och skaffat mig familj. Det här är livets cirkel och jag blir nöjd först när jag får se resultaten av mitt jobb som förälder och att livet går vidare. Jag har ändrat fokus och vill inte jobba längre. Jag har jobbat för andra och för oss själva. Nu vill jag koncentrera mig på det som faktiskt är viktigt: Säkerställa att våra barn får den bästa möjliga starten under våra förutsättningar. Fortsätta att leva och utveckla mig själv fysiskt och mentalt. Ta hand om min egen och familjens psykiska och fysiska hälsa. Det är
MITT ansvar. I skolan lär vi oss inte det här. Vi lär oss ingenting om den biologiska chocken man kan få när man skapar sina egna små varelser. Vi lär oss inte om hur man tar hand om dem utan att skada dem. Vi lär oss inte om varför man skaffar man barn. Det kommer en tid när ens biologiska klocka ringer. Plötsligt är man gravid och vet ingenting.
Tvärtom bestraffas vi om vi om vi tar ansvar när vi väl får barn. Genom kontakter med olika statliga institutioner som tex BVC och hos tandläkaren där man får felaktiga råd om att sluta amma och sova tillsammans (om man ska se till barnets bästa).
Sedan kommer den ekonomiska bestraffningen. Vi "betalar" stora mängder skatt och utgifter till staten som de allra flesta inte är medvetna om. Många tror att man bara skattar 30% och nöjer sig med den nivån helt omedvetna att det är
mer än det dubbla för gemene man och där de snuskigt rika betalar ännu mer. Denna skatt ska täcka "bekvämligheter" som sjukvård, skolor och förskolor.
Kostnaden för en förskoleplats ligger på ungefär 120000 kr per år men de som använder platsen betalar bara en liten del av det för det allra mesta av kostnaden är subventionerad. Om man inte nyttjar platsen får man betala för den ändå (genom att man betalar skatt) och till på köpet blir man dessutom bestraffad genom att man förlorar sin SGI och hotas med att inte få någon bra pension. Pensionen är meningslös ändå. Tro inte att det finns något kvar när du blir gammal.
Staten styr alltså föräldrarna till att separera barnen (förskola) från familjen genom ekonomisk bestraffning. Och på det kan vi lägga den psykologiska bestraffningen om man står fast vid att umgås med sitt barn. Att vara hemmafru är skamligt i Sverige trots att både instinkter och aktuell forskning talar för att små barn, ungefär upp till 3 år gamla, behöver vara med sina föräldrar och inte i förvaring i någon förskola. De starka band som knyts genom samsovning, fri amning eller fri nära flaskmatning, närhet och att vara lyhörd för behoven gör att dessa barn får ännu svårare för separation. Så föräldrarna skuldbeläggs också i förskolans korridor där de motvilligt lämnar det gråtande lilla barnet med en främmande person som måste fördela sin uppmärksamhet på många andra.
Jag tror inte att det är något dåligt att lämna bort sina barn till andra personer som de känner sig trygga med i kortare perioder. Tvärtom tror jag att föräldrarna kan få mer ork till att ta hand om dem och att det är bra att få vara med olika personer som man har en konsistent relation med. När de är tillräckligt mogna för att kunna leka MED alltså inte bredvid andra barn. Men hur ska de kunna känna sig trygga med de nya personerna under de korta inskolningstider som finns? Vi har varit de där jobbiga föräldrarna som vägrat lämna ett gråtande barn och istället åkt hem vid såna dagar trots personalens invändningar.
Vi lär oss tidigt att pengar och kapitalister än onda istället för att lära oss om hur världen fungerar och att ekonomin är en viktig del av den.
Att de allra flesta tycker det är acceptabelt att "betala" ofantliga mängder skatt har att göra med att man inte lär sig om betalningsmedlenas historia och riktig ekonomi (österrikisk inte keynesiansk) i skolan. För då kan man rätt fort räkna ut att de höga kostnader vi har inte täcks av de inkomster som staten får. De lånar pengar från framtiden som ska vara till kommande generationer och som har sparats till pensioner. Inte ens de räcker till. Därför kan man också se en gradvis försämring av service från staten trots allt mer kreativa sätt att få in pengar genom andra skatter och avgifter som många inte uppmärksammar.
Därför reageras det inte på att staten trycker pengar för att stimulera ekonomin vilket ju gör att de blir mindre värda. Det är som att dela en kaka i ännu fler bitar. Bitarna blir mindre men det är fortfarande samma kaka. Alltså måste saker vi köper bli dyrare för att ha samma värde som förut. Vi som är företagare måste höja priserna annars går det inte runt. Det betyder inte alls att vi får mer pengar. Tvärtom får vi mindre för att vi inte hinner höja tillräckligt ofta.
I skolan lär vi oss
Keynesiansk ekonomi som är centralplanerad av staten och som innebär att man ska låna och spendera till skillnad från läran om den Österrikiska ekonomin som är fri och där man själv
tar ansvar och sparar. Det senare har jag lärt mig om eftersom det är så här jag själv har upptäckte att ekonomi fungerar genom att driva företag.
I skolan lär vi oss inte att ta eget ansvar så som man gör när man planerar för framtiden genom att spara. Att lära sig om den österrikiska ekonomin är ett hot mot staten. Det är sorgligt att se att så många inte förstår hur det hänger ihop och bara accepterar det. Jag hoppas innerligt att fler och fler kommer att ta reda på mer och utbilda sig själva och andra runtomkring.
Vi lär oss i skolan är att
demokrati är något gott istället för vad det verkligen är: massmobbing. Det är majoriteten som har bestämt att vårt land ska se ut såhär med skolplikt, olika slags tvång och sönderfall. Genom att rösta stödjer man det och det är därför vi lär oss om hur viktigt det är att just rösta i skolan.
Denna podcast förklarar den andra sidan av demokrati väl. Det borde finnas i varje persons intresse, som vill kunna ha friheten att välja utbildning för sina barn att ta reda på mer om det. Demokrati fungerar i liten skala när alla vill tror jag men omöjligtvis i en stor befolkning där man inte kan göra sin röst hörd och där man om man inte tycker som alla andra blir tvungen att göra som de vill.
Vi lär oss inte om att det finns andra sätt. Fred kan inte komma från demokrati eller andra sätt att kontrollera en stor befolkning. Men i en värld där alla barn skulle bli sedda och få den anknytning och kärlek som han eller hon (
inte hen!) behöver tror jag det skulle gå att leva fredligt. Empati och ansvar kommer naturligt med en god anknytning. Vi behöver gå tillbaka till det naturliga. Leva naturligt med eller utan familj och ta ANSVAR för våra liv. Den värsta lögnen är att någon annan (staten) gör det åt oss.
Vad tycker du? Känner du igen dig eller tycker du inte alls så? Kommentera isåfall (i god ton och sakligt) i fältet nedanför!
