Bebis på potta - att förstå och hjälpa till med toa-behov

Bebisar gråter för att de behöver något. Som till exempel närhet och hjälp med sina behov. I vår kultur glömmer vi bort att de är små hjälplösa personer som egentligen behöver hjälp med toa-bestyren också. Här har jag skrivit ner lite hur vi har gjort.

Innan vi fick vår första son hade jag beställt en bok som hette "The Diaper-Free Baby". Boken innehåller tips om hur man kan potta sin bebis. Alltså hjälpa bebisen med sina toa-bestyr så att han eller hon inte behöver bli smutsig. För det vill väl ingen vara? Jag tänker mig att det är ett sätt att bonda med sitt barn att hjälpa till med behoven istället för att ignorera dem. Det här kallas på engelska för "Elimination Communication" men förkortas till EC så bland oss som håller på med det kallas det bara för att EC:a.

När vi hade kommit hem från BB hade jag helt glömt av boken och EC:andet. Jag var trött och hade ont. Pappan hade ansvaret för blöjbytena så tankarna att man kunde ha sin bebis utan blöjor på hade helt vandrat iväg. I takt med att blöjorna blev fullare och fullare när amningen blev allt mer stabil kändes det ändå fel att låta bebisen göra sitt i blöjan. Det skulle ha varit förnedrande på en vuxen som skulle behöva hjälp med att gå på toa så varför kunde man inte bara hjälpa bebisen med toa-bestyren? Det är fortfarande en person med behov. Frågan är hur långt man vill gå med att tillgodose behoven. Jag kom på att jag hade boken och började läsa.

Inget nyfött barn vill sitta i sin egen skit. Jag läste boken och insåg att vi föds med instinkten att säga till när vi behöver hjälp att gå på toa. Bebisen ska böja ryggen bakåt när det finns behov och kanske gråta om han eller hon har blivit blöt. Det där kunde faktiskt ge svar på varför vår bebis var ledsen ibland. Vi ville ju inte att han skulle vara det. I en del naturnära kulturer där det till exempel är normalt att inte använda blöjor och kommunicera behoven istället är det ovanligt med bebis-gråt just för att de får hjälp.

Så vi testade när Winston var 6 veckor gammal. Och det funkade! Man ska hålla den lilla bebisen som inte kan sitta själv så att han eller hon lutar bekvämt mot magen samtidigt som man gör ett kiss-ljud - som "kssssss" ungefär. Man kan testa att ha en rinnande kran på också. Och om man vill att bebisen ska bajsa kan man stöna och göra prutt-ljud också. Pojkarna tycker att det är roligt att göra pruttljud fast jag inte ber dem och Henry särskilt vill alltid inspektera hur mycket som hamnar i pottan.

När det inte funkar brukar jag lägga barnet på en duk utan blöja och observera. Att bära i sjal är också bra för att synka med bebisen.

En del kanske tycker att kiss och bajs är äckligt men med en bebis är det ju en del av vardagen. Man måste ha att göra med det oavsett om man tar hand om en nedsölad blöja där det ibland kommit upp på hela ryggen (vilket det gjorde på vår första i början rätt ofta!) eller om man bara ska torka en bebisrumpa efter att det har hamnat i pottan. En del släktingar har tyckt att man borde låta bebisen vara och skulle göra på vanligt vis men det bryr vi oss inte om för jag har sett på mina bebisar att de mår bättre av att få hjälp och det är så mycket enklare för mig också att slippa hålla på med fler blöjor. Man kommer i närkontakt med bajset hur man gör ändå. Den som inte har barn tycker säkert det är jätteäckligt men häromnatten när jag nattammade kunde jag inte låta bli att googla på varför bajset luktar som filmjölk och då kom jag faktiskt in på en artikel som förklarade att oligosackaroserna som finns i mjölken inte kan brytas ner för kroppens enzymer kan inte ta hand om dem utan de går vidare ner till tarmarna. Där äts de upp av tex Bifido-bakterier som är av samma sort som tex Arlas filmjölk Onaka. Där har vi förklaringen till filmjölkslukten!

Bild: Arla

Bifido-bakterierna kommer i sin tur från bröstmjölken som inte är steril utan har dessa mikroorganismer i sig. Frågan är då om bebisbajset liksom filmjölken är ätlig? Inte alls för att jag skulle prova  men jag undrar mest hur den bryts ner då det är det enda som bebisen äter. Jag försökte googla fram det exakta innehållet men hittade tyvärr inget om det utan det kom bara upp studier om bebisars tarmflora. Skillnaden mellan helammade bebisar och bebisar som har fått ersättning är att båda har bifido-bakterier men de helammade har många fler sorters tarm-bakterier. Vad de i sin tur har för roll kom studierna inte fram till så det skulle vara intressant att veta mer. Och att det finns oligosackaros i mjölken måste väl också innebära att den inte påverkar de kommande tänderna negativt?

När våra bebisar har vaknat har de alltid velat kissa så jag brukar potta dem på rutin då. Och hålla extra uppsikt när jag ammar för då brukar de vilja bajsa ibland. Det är jättekul när det funkar. Som ett spel där man får poäng varje gång man lyckas. Fast det viktigaste är att bebisen får hjälp och blir så mycket nöjdare. Och att man slipper så många blöjor. Även om det blev rätt många olyckor gjorde det inte så mycket. Han kunde sitta på pottan själv när han kunde sitta upp. Vi hade en liten baby björn-potta som vi höll honom över sedan skaffade vi en baby björn med rygg-stöd och nu har vi en billig ikea-potta som man kan ta ut pott-delen ur. Det går bra att använda handfat och tvätta efter eller toaletter också. Det blir praktiskt när man är ute på stan. Även om folk höjer på ögonbrynen när man tar med sig bebin på toa på kaféer istället för att bara byta på skötbordet.

Det är praktiskt att vara ute i naturen också. Då kan man bara hålla över gräset.

När såna här små bebisar brukar säga till om sina behov (jag tror Winston var 2 månader här på bilden) har man oftast några sekunder på sig. Så det blir till att snabbt få av kläderna och blöjan. Det är mycket praktiskt med benvärmare. Egentligen är dessa för större bebisar upp till 2 år men de passar om man viker upp lite. På bilden nedan är Edward 5 veckor gammal.

Mellanbarnet Henry höll vi över handfat eller en skål från födsel. Jag bar honom naken i sjalen och kände när han behövde kissa eller bajsa. Ibland trodde jag att han hade kissat på mig fast han inte hade det. Det kallas "fantom-kiss" och är en intuitiv känsla man kan få när man är synkad med sin bebis. Vi använde tygblöjor som back-up. Dels är tygblöjorna bra för att bebisen känner när det blir blött så att han är noga med att säga till tydligare. Och dels är det jättesöta designer och mjukt att ha på. Nu har jag sålt alla våra gamla jättesöta blöjor men har hittat några nya av det kinesiska märket Little Bloom till Edward som var rätt billiga och bra. Varför ska man spendera massa pengar på märkes-blöjor när man kan köpa billiga från Kina som är nästan likadana? 

Jag tycker tygblöjor kan vara rätt äckliga när samlas i en hink så som vissa gör för att tvättas separat när den är full. Det luktar rätt starkt av ammoniak då. Jag har använt vanliga pampers i början tills att bebisarna har varit tillräckligt tydliga att säga till för nummer 2 så att det är mest kiss-blöjor som åker in i tvätten. Då har jag kört dem i maskin direkt med övrig tvätt så att det inte luktar. Om det skulle bli en nummer 2 har jag sköljt av och tvättat för hand snabbt. Tygblöjor är dessutom toppen när man reser. Då har jag bara använt dukar som fyllning i pocket-modellen och dukarna torkar väldigt snabbt när man tvättar för hand. 

Winston är nog 6 månader här och kan sitta själv på pottan :)

Om man ska testa att potta sin bebis får man vara beredd på att det blir missar. Fast det spelar ingen roll för man kan ju inte hålla koll hela tiden. Som det är nu med Edward rutin-pottar jag när han vaknar och är lyhörd för när vi ammar för då brukar tarmarna bli extra aktiva. Det blir ungefär hälften som hamnar i pottan just nu. Det finns inget direkt mål men jag blir glad om vi kan börja använda träningsbyxor lagom till våren. Det är definitivt skillnad på att potta och inte potta tycker jag. Jag tror absolut att vi har en nöjdare bebis för att vi hjälper honom.

Om du vill läsa mer om bebis-pottning på svenska kan du gå in på sidan Blöjfri bebis.

Funderingar kring hemskolning eller skola - vilken är rätt väg att gå?

Med ytterligare ett litet barn att ta hand om har jag ifrågasatt min egen förmåga att kunna hemskola 3 barn (eller fler). Jag har funderat och lekt med tanken att låta barnen testa en skola som vi tänkte har någorlunda liknande tankar som oss om självständigt lärande. Montessori var den första pedagogiken vi läste om. Och många av Maria Montessoris tankar håller vi helt med om. En skola som går i hennes anda skulle vi absolut vilja prova. Men jag börjar mer och mer tappa hoppet om att en sådan skola skulle existera - här i Tjeckien liksom i många andra länder iallafall.

Problemet är inte filosofin. Problemet är regleringarna så att skolor inte kan följa den och själva mentaliteten i skolväsendet. Förutom problematiken att det inte är frivilligt förstås. I Sverige. Och här är alla privata skolor tvungna att följa regleringarna så en skola i Maria Montessoris anda finns nog inte.

Under veckan som gått har jag haft flera intressanta diskussioner med föräldrar som har eller har haft sina barn i skolan. Till exempel så umgicks vi med en familj som har 5 barn som lämnade ett land där hemskolning var tillåtet men reglerat. Deras äldsta hade gått i skola. Men de lärde sig inte mycket där och de upplevde att skolsystemet var anpassat för att barnen skulle anpassa sig till systemet och inte více versa.

Den här mysiga familjen har en tam get som kommer in för att bli matad (!)

Man vill ju sina barns bästa och när man analyserar skolan kanske man inser att skolan inte är till för barnens bästa. Fast det beror ju förstås på hur fri skolan är att anpassa sig till barnet.

Som utlänning hamnar man i gråzonen i Tjeckien så den här familjen hemundervisar barnen helt på sitt sätt utan att någon talar om för dem hur de ska göra. I en idyllisk bullerby-liknande miljö med många andra barn att leka med. 12-åriga dotterns algebra-bok är bra mer komplicerad än det lilla jag fick lära mig i matte c på det humanistiska programmet på gymnasiet. I boken får man välja hur många uppgifter man vill göra i varje steg. Så det är ingen press och det ingår ett bygg-set som lego ungefär för att förstå det.

De "hemundervisar" de äldsta på morgonen och har eftermiddagarna fria. Bokhyllorna dignar av intressanta titlar. Jag tror verkligen inte den här familjen har något som helst problem med de två saker som ofta kritiseras i hemundervisningen - det "sociala" och att man verkligen lär sig något. Det är snarare helt tvärtom.

En annan familj som vi umgåtts med en del i år har hemskolat deras son i våras då de har väntat på att han skulle bli antagen i en speciell tvåspråkig skola (engelska och tjeckiska) för att börja första klass. Nu efter nästan 1 månad i skolan fick jag höra den ena hemska berättelsen efter den andra om hur det inte alls är tvåspråkigt och att läraren försöker tvinga dem att anställa en "tutor" nästan på heltid för att sitta bredvid honom på lektionerna vilket skulle kosta lika mycket som en normal inkomst för en person. Och på det alla andra kostnader som har dykt upp. Alla material, skoluniform, extralektioner på tjeckiska och fritids måste köpas in. Vem har råd med det?

Dagarna är långa där familjen måste gå upp 630 för att hinna med alltihopa. I klassen är han den enda som inte pratar tjeckiska. För att antas måste man skriva kontrakt för ett år i taget så man kan alltså inte bara "testa". Så hur familjen än gör kommer de gå back ekonomiskt. Mamman ville bara ta ut honom ur skolan direkt och hemskola. De lär sig inte så mycket där och hennes son ligger ju före. Lärarna var förvånade. Läroplanen här är liksom i Sverige rätt snäv. Alla ska formas till att bli likadana så den som ligger före får vänta på de andra. Fast för en som hemskolar är det ju inte så svårt att förstå. Barn som får mycket kontakt med vuxna och som blir sedda mognar ju och lär sig bättre. Det var skönt att få prata ut. Dels berättade jag om den otäcka behandlingen jag fick för att jag födde utanför systemet och hon kunde prata ut om all frustration kring skolan. Hemfödsel är på samma vis som hemundervisning ett sätt att göra motstånd mot auktoriteter.

Jag känner att det kan vara svårt med att få ett sammanhang när man inte har vardagen inrutad så som i skolan. Samtidigt är man fri att skapa sitt eget. Man måste bara synka det med andras. Hemskolare är ju problematiska med att de är så "egna". Alla har olika saker på gång, fast samtidigt så kan man växa tillsammans och utveckla gemensamma intressen. Nu när vi har en liten bebis också och energin har dippat så blir det absolut inte lika mycket planerat i förväg som förra året.

Vi nöjer oss med en heldag av aktiviteter på den demokratiska skolan och en konstskola på torsdagar, en eftermiddag på ett makers space och en morgon med biologi så det får räcka som inplanerade sociala aktiviteter med andra hemskolare just nu.

Att läsa, räkna och nörda in sig på saker gör vi bättre oplanerat, det gör vi varje dag ändå med eller utan sällskap. Jag är rätt säker på att fler saker för ett sammanhang växer fram då det pratas en hel del om det. Så i jämförelse med vad en skola skulle kunna erbjuda där tror jag vi har det ganska bra. Så det lockar inte så värst just nu men om barnen skulle vilja testa skolan så ska de såklart få göra det. Sålänge det är frivilligt.

Fördelen med att bo där vi bor är att vi har låga kostnader och att folk generellt sett är utbildade. Vi kan alltså lätt anlita lärare för olika saker utan att bli ruinerade. Jag har beställt lektioner för Lego mindstorms. Eftersom jag inte orkar släpa med alla 3 får läraren komma till oss. Och har en potentiell tjeckiska-lärare som just skickat sitt CV till mig. Båda pojkarna vill dessutom ha klätterlektioner och på det stället vi har sett ut har de 2-timmarspass och wifi så den som tar pojkarna kan jobba samtidigt dessutom. 7-åringen vill lära sig att 3D-printa så vi ska göra ett besök på ett lokalt MakersLab där man dessutom betalar i bitcoin.

Bitcoin går hand i hand med hemskolningen. Att ha en decentraliserad utbildning som inte för någon stats agenda passar bra ihop med ett monetärt system som inte heller för någon stats agenda. Båda kan inte hållas under kontroll av obehöriga utan är tvärtemot ett uttryck för frihet.

Jag skulle önska mig en skola som skulle drivas av en grupp likasinnade familjer. Som en flock med samma mål att ge sina barn möjlighet att lära sig på ett naturligt sett och behålla nyfikenhet och passion för sina intressen. Att hitta en stor gård med många hus och ha djur, odlingar och utrymme för experiment och projekt men samtidigt inte ha allt för stora avstånd till en stor stad med ett stort utbud, eller bara bo i stan och ha en sådan gård som hobby och dela på. Så att barnen kan lära sig fritt och få en garanti till det där sammanhanget. Kan det finnas någon möjlighet att samla dessa familjer på samma plats tro?

Tjeckiska-lektion, ett samarbete med den demokratiska skolan "Svobodna Skola".

En skola tror jag aldrig kan drivas optimalt när staten har ett finger med i spelet. Får man något från dem har man också skyldigheter och dessa skyldigheter är precis vad vi vill undvika. Jag ska undersöka saken mer men just nu verkar det som att vilken skola man än väljer här så blir man tvungna att följa dess regler. Den demokratiska skolan vi samarbetar med här är officiellt bara en organisation så de slipper reglerna. Den tvåspråkiga montessori-skolan jag har kikat på måste man skriva kontrakt med för minst en termin. Man kan alltså inte testa vilket låter lite lurt - som i vår väns situation. Jag hoppas innerligt att hon hittar ett sätt att säga upp kontraktet då de faktiskt lurade henne.

Skolan i sig är faktiskt ett enda 150-årigt socialt experiment. Innan skolan fanns fick man lära sig av människorna och miljön runt omkring och ofta kunde barnen ta samma uppgifter som sina föräldrar. Det låter ju enklare så. Och det är nog enklare. All den här stressen och pressen att man ska bli något leder inte någonvart. Jag såg en dokumentär häromdan där intervjuaren frågade barn i en skola vad de ville bli. Nästan alla ville bli fotbollsspelare. Suck.

Det är bedrövligt att föräldrar och omgivning talar om till sina barn att de kan bli precis vad de vill. Hur många av de som vill bli fotbollsspelare blir faktiskt det i slutändan? Nästan ingen! De här barnen blir lurade. Istället borde man prata om verkligheten och vad som faktiskt är möjligt. Och om de är passionerade för något ge dem alla möjligheter till att bli experter på det. En annan sak som är helt om bakfoten är att utbildningen skjuter upp livet.

Ett barn är kapabelt till att börja försörja sig som tonåring enligt min mening. Det finns inget fel på att de hjälper till i familjen eller låta ett barn som har en idé som ger inkomst förverkliga den. Barnarbete är inget dåligt när det är frivilligt. Som det ser ut nu blir ju barnet inte färdigt förrän det är 25-30 år med skolan som de flesta går i mellan 1-18 års ålder och sedan högskoleutbildning på det i 4 år. Alltså skolas barnet i 21 års tid och är sedan fortfarande ibland oanställningsbar eftersom han eller hon faktiskt inte har någon erfarenhet av att jobba och är lite gammal vid det laget. Det är absurt. Om mina barn som är 5 och 7 år har en idé nu och behöver låna till det ska de få det sålänge de kan presentera den.

Så även om jag är skolad att gilla skolan och skulle vilja hitta någon slags frihetlig lösning på det är jag fortfarande nöjd med hur vi har det idag. Vi mår bra, det funkar, livet är intressant och spännande med många nya möten och erfarenheter. Faktiskt lite för mycket nästan av det. Så jag tror vi håller oss till det så länge det fungerar. Vi har ju på sätt och vis vår egen skola där vi bjuder in likasinnade till att hänga på vad vi gör. Jag tror något kan växa ur det.

Den som är nyfiken och vill hålla lite koll på vad vi gör och eventuellt gå med på våra aktiviteter kan gilla vår Facebooksida och kika på Prague worldschooling-bloggen.

Reflektioner över "home birth punishment"

Det känns nästan som jag svävar i någon slags surrealism när jag tänker vad vi gått igenom efter hemfödseln. Hemfödseln skulle inte ha varit något problem i Sverige men det är inte tillåtet här i Tjeckien. En serie negativa händelser med "vården" här utspelade sig på ett märkligt sett. I slutändan kom insikten: Vi hade råkat ut för  "home birth punishment".

Hemfödarna och barnmorskorna som förlöser är på sätt och vis rebeller och ett hot som fråntar den auktoritära tvingande vården sin position. De (den statliga vården) förlorar sin roll när man kan klara av att föda barn utan dem. Födseln här är såpass kontrollerad att man har ultraljud vid varenda kontroll på de "bra" klinikerna - i mitt fall var det ca 18 gånger. Är det inte lite mäktigt? Värmen från ultraljudet och grejandet är ju inte direkt bra för bebisen.

Här är hemfödsel olaglig och man måste registrera sig på vilket sjukhus man ska föda på. I slutet av graviditeten är det sjukhusen som har ansvar för en. Jag blev registrerad på det sjukhus som är mest populärt bland utlänningar här - Podoli - av kliniken innan jag hann ordna med att välja sjukhus själv. Detta sjukhus har tidigare haft gott rykte. Utanför stan finns det 3 alternativ (Rakovnik, Neratovice och Horomerice) som är bättre för naturlig födsel nu.

Eftersom jag var registrerad på Podoli fick jag veta under mitt sista besök på kliniken som vi går till (Canadian medical care) att jag måste åka dit för att göra ytterligare ett jobbigt CTG-test. Jag tyckte det var onödigt att göra om det efter bara två dagar men fick höra att reglerna var så i den tjeckiska vården och att jag skulle bli igångsatt följande vecka trots att mitt beräknade förlossningsdatum förmodligen var fel. Det gjorde att jag på mitt eget sätt satte igång förlossningen så att jag skulle slippa tvingas föda där då jag fasade för det.

Strax efter födseln när vi skulle ordna med byråkratin här för att få födelsebevis blev vi skickade fram och tillbaka mellan olika institutioner och fick en nästan i princip omöjlig att-göra-lista som skulle ha olika stämplar och signaturer för att gälla. Det har jag fått höra (i efterhand) att det kallas "home birth punishment" då registreringen inte är lika krånglig när det hanteras av sjukhusen. Nu hade vi tur att vi hade en någorlunda flexibel handläggare och att bitarna föll på plats rätt snabbt ändå. Man ska gå igenom processen de första 3 dagarna men det tog en månad för oss och jag hade hört att de kunde ta längre tid om man inte var EU-medborgare.

Den stressen från att fixa med det här samtidigt som vi skickades på observation med Edward när han var en vecka gammal i samband med all stress som hört ihop med att ordna för att få föda naturligt under graviditeten höll på att ta knäcken av mig. Jag ville kolla upp Edwards hicka. Hans bröst sjönk in mycket när han gjorde det så jag ville att de skulle titta på det. Det var ändå dags för en till rutinkontroll med vägning och mätning. Det var en varm dag och bilen var kokhet som i en bastu när vi körde dit. När vi väl var där var det en annan sjuksköterska som ville göra samma kontroll som under den första undersökningen. Hon drog och slet i honom så han skrek sedan mätte hon syrenivån och hjärtslagen och konstaterade att han hade dåliga värden. Att hon stressade honom hade enligt henne ingen påverkan på värdena. Vi skulle ta oss till barnsjukhuset i centrum på en gång för observation och det fanns ingen tid att åka hem och hämta ombyten. Adrenalinet var på topp. Tänk om det var något allvarligt fel på vår underbara lilla bebis?

Väl framme på sjukhuset blev han först undersökt av en trevlig läkare och sedan checkade vi in på avdelningen där vi skulle sova. Först skulle Edward vägas. Sjuksköterskan råkade riva av honom halva navelstumpen och funderade ett kort tag varpå hon slet bort resten. Edward skrek när det köttiga såret blottades. Hon sa att det var normalt att göra. Ingen av sjuksköterskorna pratade engelska.

Vi hade inga blöjor kvar då vi blev tillsagda att åka direkt till sjukhuset och inte hade planerat att vara ute så länge. Vi möttes av otroligt sura blickar och en suck. Efter en lång stund kom en sjuksköterska med några flera storlekar för stora blöjor och sa med en barsk ton att vi minsann behövde ge dem tillbaka. Jag fick dela rum med en jättetrevlig förstagångsmamma som hade en bebis som blivit vaccinskadad av ett vaccin mot influensa som hennes läkare pressat henne att köpa. Hon förstod engelska men kunde inte prata så mycket och det var samma med tjeckiskan med mig fast lite värre. Hon hjälpte mig med att förklara reglerna på sjukhuset. Man måste skriva under ett kontrakt att man är i deras omsorg och kommer följa deras regler när man är där. Vår avdelning hade galler på fönstrena och utgången var låst inifrån.

De fängelseliknande rummen var slitna och alla möbler där var i målad metall och såg ut att vara minst 50 år gamla. Jag fick inga sjukhuskläder, handdukar eller någon mat alls. De hade redan serverat middagen klockan 18 och då var vi undersökta i rummet på bottenvåningen. Toaletterna delade en toapappersrulle i rummet utanför som man fick ta med sig innan man gick på toa. De var riktigt ohygieniska.

Jag hade en bekväm säng och Edward fick en babysäng med hård lutande botten som han var tvungen att ligga på. Under den hårda bottnen fanns en underdel till ett andningslarm av samma typ som man kan köpa själv för runt 300 kronor. Jag förklarade att Edward aldrig hade sovit utan mig och att det förmodligen inte skulle gå och frågade om jag kunde flytta andningslarmet till min säng men det fick jag inte med förklaringen att här måste man följa "pravidla" - reglerna alltså.

Dessutom måste jag fylla i ett schema med hur mycket han vägde innan han ammar och efter, väga blöjorna och skriva ner tiden också. Eftersom han blev ledsen varje gång jag lade ner honom i babysängen startade en ond cirkel med amning, kiss och bajs, vägningarna och försöka lägga ner honom. Givetvis glömde jag att stänga av andningslarmet när jag tog upp honom flera gånger så att larmet tjöt och väckte grannens bebis och gjorde Edward rädd också. Paul hade åkt hem och hämtade ombyte, blöjor och smörgåsar och en banan till mig. Först klockan halv två på natten efter att Edward varit vaken och tröstats i mer än 6 timmar fick jag tillåtelse att samsova och äta min banan. Vid det laget var jag alldeles skakig av all stress och ögona kändes som de skulle trilla ut. Jag kände att jag inte alls skulle klara att ta hand om Edward alls längre och som om jag hallucinerade. Vi är evigt tacksamma att våra vänner Ulrika och Pontus ställde upp som barnvakter under natten också och hade fredagsmys med pojkarna. Jag vet inte vad vi hade gjort annars.

Följande dag var jag helt groggy efter att ha sovit någon timme på morgonen då jag höll uppsikt över Edward. Läkaren gav oss tillstånd att lämna observationen fast lite motvilligt eftersom jag struntat i att fylla i schemat resten av natten. Han rekommenderade oss att stanna en natt till och gav mig felaktiga råd om amning i samma veva. Värdena hade sett bra ut så vi bestämde oss att lämna så fort vi fick. Sjuksköterskan som kom på morgonronden uppmanade oss att göra det så att han inte skulle bli sjuk. Det fanns ju väldigt många sjuka barn här. Efter den här traumatiska natten hade vi återhämtat oss efter några dagar och Edward mår bra även om vi såklart håller extra koll. Det behöver väl knappast sägas men efter denna upplevelse då det känts som sjuksköterskan skickat oss dit som någon slags bestraffning har vi hittat en annan privat engelsktalande klinik som vi registrerat Edward på.

Förra veckan när Edward fyllde 1 månad ville jag göra en efterkontroll hos gynekologen på Canadian för att kolla om det läkt som det skulle och jag ville fråga om en "tyngdhetskänsla" som jag hade. Jag mår inte dåligt på något vis men det kändes inte som organen hamnat på rätt plats än. Det fina med hemfödsel är ju att kroppen utsätts för mindre stress och därmed blir det färre komplikationer men eftersom jag gått på efterkontroll i Sverige med mina andra två ville jag göra det här också.

Det första gynekologen sa var att hon hört att jag fött hemma (min offentliga version är att "han kom för snabbt" för att undvika frågor) medan hon skakade på huvudet och sa med en suck att jag borde ha förlösts med kejsarsnitt för så skulle man ha gjort på Podoli-sjukhuset. Sedan undersökte hon mig med ultraljud och konstaterade att livmodern var "för stor" fortfarande och att jag skulle ha tagit en spruta för att den skulle dra ihop sig (inte oxytocin) och att jag borde göra det nu varpå jag avböjde erbjudandet. Det var ett konstigt påstående eftersom det tar 6-8 veckor för livmodern att gå tillbaka till sin vanliga storlek. När hon undersökte mig och jag frågade om livmodern hade sjunkit sa hon att den inte gjort det men att jag hade ett bakre framfall och bråck och något med slemhinnorna som jag inte förstod och att det var illa så jag skulle operera det inom ett år med ett "mesh" (nät?) och dessutom skulle ta hormoner så att jag måste sluta amma då. Hon visste såklart inte att jag ammat mina två andra pojkar fyra år vardera. Jag frågade om jag kunde göra något så att det kunde läka naturligt. Några övningar? Ändring av kost? Nä det var bara operation som kunde fixa det här. Och jag förklarade att jag hade fått några stygn både utvändigt och invändigt av en barnmorska varpå hon trodde att jag hittade på och skakade på huvudet igen.

Jag fick inte svar på mina frågor och kände att det inte var värt att försöka. Hon bokade tid med deras specialist för att planera operation och var otroligt otrevlig mot mig. På vägen hem kände jag mig alldeles skakig av nyheten. Varför kunde hon inte ha talat om detta på ett respektfullt och förstående sätt? Jag hade trott att jag kanske skulle få råd om bäckenbottenträning men nu var jag trasig tydligen. Och hur trasig jag var visste jag inte eftersom det fanns ett ointresse från henne att förklara. Väl hemma googlade jag och frågade i grupper vad det kunde vara och fick svar att det kunde vara fistlar (hål) och allt möjligt. Det pratas inte om det men det är inte helt ovanligt att bli förlossningsskadad. Utdragna förlossningar, okunskap och brist på stöd från vårdens sida tror jag kan vara orsaken till det. Med den första förlossningen hade jag ont i ett år så det kändes inte helt främmande att det kunde ha hänt något ändå.

Jag var tvungen att gå ut och andas med gråten i halsen. Som tur var kunde jag bolla lite med en vän, andra förlossnings-skadade och den fantastiska hemliga barnmorskan V som sa att hon skulle komma och titta på det så fort hon kunde. Efter helgen när hon kom och tittade konstaterade hon att det såg helt normalt ut (!) Det tar tid för allt att hamna på plats igen. Det syntes inget bråck överhuvudtaget. Att bäckenbottenträna skulle hjälpa och även ingen träning alls skulle nog göra att det gick tillbaka, sa V. Exakt detta hade jag hört i en av grupperna också. Och att det var bäst att kolla hos gynekolog efter ett par månader så det kommer jag göra. Jag hade fått namnet på en bra engelsktalande för att få ett andra utlåtande.

V satte sig ner med mig och berättade om hur det låg till med förlossningsvården och berättade mer om hur Podoli-sjukhuset funkade. Från en vän hade jag hört att man var tvungen att stanna där i 3 dagar och hålla på med vägnings-schemat. Och jag visste innan att de gärna gjorde kejsarsnitt om man var "för långsam". Jag fick nu höra att de helst ville förlösa alla med kejsarsnitt och att cheferna där skrattade åt sjukhus som fortfarande lät mödrar föda på naturligt vis. Och att den onda sjukhuschefen Ladislav Krofta varit en del av anledningen till att hemfödsel är förbjuden här sedan 2012 och att han även har ett samarbete med Canadian.

Att det kanske är därför de hade sagt att jag var skadad och skulle opereras. Hon tyckte det var fruktansvärt att man skulle kunna ge en såpass felaktig diagnos och medvetet operera när det inte behövdes och att det tyvärr var vanligt att man utförde onödiga operationer och lät kvinnor tro att det var läkarna som skulle föda och inte de själva.

När hon hade gått kunde jag inte låta bli att googla. Mycket riktigt dök artiklar upp om den knivglade mannen som egentligen var kirurg. Han var en av cheferna och var nöjd att han kunde kombinera chefsjobbet med att få operera också. Det måste alltså vara hans hobby. På bekostnad av kvinnors hälsa och självförtroende att kunna föda. Jag bestämde mig för att avboka tiden med specialisten och hjärtat hoppade nog över att slå ett slag när jag dubbelkollade med V då han hade ett mycket bekant namn. Det var en märklig mardrömsliknande lustig känsla som kröp över mig när jag förstod att det var samma person! Han jobbade alltså både på Canadian och Podoli. Nu föll bitarna på plats. De rigorösa kontrollerna under graviditeten, att jag skulle "förbereda mig" för kejsarsnitt då bebisen troligtvis fortfarande skulle ligga felvänd, hotet att bli igångsatt, den negativa behandlingen då jag fött hemma, att jag skulle ha haft kejsarsnitt, och den kommande operationen.

Det är sån himla tur att jag kollade upp det. Jag fick klart för mig att det faktiskt var verkligt att det fanns incitament att dra nytta av nyförlösta som mig, särskilt om de gick sin egen väg, men det är ju fruktansvärt för alla som inte gör det och som låter sig luras att de inte är kapabla att föda.

Jag undrar var man skulle kunna få vård där det finns incitament att ge bästa möjliga istället för att dra nytta av folk eller ge bristfällig vård. Det är ju meningen att man ska känna sig omhändertagen i vården - inte rädd för den. Tyvärr har jag hört flera otäcka historier om förlossnings-vården här och jag är verkligen inte den första i min bekantskapskrets att föda hemma. Hela den här cirkusen med vården här har varit en riktigt otäck upplevelse.

Men en sak vet jag säkert iallafall. Att få föda naturligt med egen kraft utanför systemet med stöd av en fantastisk barnmorska har varit ett av de bästa besluten vi fattat.

Vår födelseberättelse

Del 1 - Om graviditet och planering av hemfödsel i ett land där hemfödsel-barnmorskor är rebeller.

Del 2 - En hemlig födsel i vatten hemma 

Del 3 - Bröstmjölksdonation i Tjeckien

Del 4 - Byråkrati i Tjeckien

Fredligt föräldraskap på Philosophy Europe Convention

13-15 oktober i år hålls denna lilla filosofi-festival på Europas frihets-knarkares träffpunkt numero uno Paralelni Polis. Här pratar vi om frihet, självutveckling och rationalitet under dagarna 3. Första dagen kommer ägnas åt en rundvandring i Prag och att umgås sinsemellan. Flera av deltagarna har varit här föregående år och nya deltagare välkomnas såklart så det blir ett bra tillfälle att lära känna varann och upptäcka stan. Föregående vecka hålls Hackers congress på samma plats så om man planerar att gå på denna coola konferens kan man passa på och stanna kvar en vecka i Prag och gå på detta också.

Credit to Samir Carvalho Lamatsch (2016)

Lördagen kommer ägnas åt intressanta samtal och föreläsningar på Paralelni Polis. Söndagen kommer följa i samma fotspår. Om man vill gå på detta registrerar man sig HÄR. Det är frivilligt att donera vad man vill. Ha dock i åtanke att det kostar 10000 czk att hyra lokalen så Kristyna Josrova som håller i det skulle uppskatta en donation som kan hjälpa till att finansiera lite av hyran.

Jag kommer att hålla en diskussion om sätt att praktisera fredligt föräldraskap och tillgodose mycket små barns behov versus ens egna behov och samhällets krav som riktar sig till blivande föräldrar och personer som någon gång vill bli föräldrar eller som vill gå igenom/hantera sin egen barndom.

Jag kommer att berätta om:

- amning
- samsovning
- EC (toa-kommunikation)
- Övergången från tryggheten i livmodern till tryggheten i den nya världen och hur man kan bibehålla den och få närhet med hjälp av bärsjalar.
- Om skillnader mellan hur man tar hand om bebisar i det moderna samhället/jägar och samlarsamhällen.
- Om feluppfattningen att barns skrik är normalt och att undvika skadliga metoder.
- Om prioriteringar, om att väga tid, pengar och relationer för att få det att gå ihop.
- Om hur detta kommer att hjälpa med anknytning och en bra grund för livet.

Det här är ingen strukturerad föreläsning då jag tar med vår bebis - utan ovanstående är underlag för diskussion.

En berättelse om att föda hemma på resande fot - Del 4

Om att få papper på att man existerar - den kafkaeska resan dit genom den snåriga stämpel-byråkratin

Vi hade hört att vi skulle ta en sak i taget. Först föda barn. Sen fixar sig resten. När vi fött skulle barnmorskan registrera oss så att vi skulle få födelsebevis (birth certificate) och sen skulle vi bara promenera till ambassaden och få ut ett pass. Not!!

Vi fick reda på att vi måste registrera på sjukhuset varpå vi blev skickade därifrån utan resultat då vi tydligen inte tillhörde det eftersom vi fött hemma. Vi skulle kontakta "městské části" istället - ett slags stadskontor i vår del av stan - som skulle registrera oss. Kliniken som av misstag skickat oss till Podoli-sjukhuset på andra sidan stan två gånger utan resultat lovade att de skulle gottgöra oss genom att undersöka hur vi skulle gå tillväga med ansökan så koordinatorn där satt i ett långt samtal och skrev ner en punktlista vad vi behövde göra och när. För om vi inte snabbt ordnade vad de ville ha skulle stadskontoret skicka ärendet till domstolen! Det sägs att man har 3 dagar på sig att skaffa födelsebeviset.

Vi fick en till synes helt omöjlig lista då de ville ha en del saker som vi bara inte har i Sverige eller som kommer ta tid att ordna. Vaddå födelsebevis för alla familjemedlemmar? Vi har ju personnummer! De vet ju allt om oss så det är klart att det inte finns någon anledning att ha ett födelsebevis! Och marriage certificate? Varför spelar det roll om vi är gifta? Och det där vigselbeviset kanske ligger i nån låda i lagret i Storbritannien. Vad ska man med det till? Det är inte direkt så att jag behöver bevisa att jag är gift? Vi vet ju redan det och de enda andra som skulle bry sig om det är de svenska eller engelska myndigheterna som kan se det på folkbokföringen.

Så detta var listan som behövdes för att få ett födelsebevis för Edward:

- Läkarintyg för doktorn (eftersom han var född hemma och inte på sjukhus)
- Intyg från doulan att hon var med vid födseln
- Alla familjemedlemmars pass
- Bevis på bostad i Prag
- Korrekt ifylld namnblankett på tjeckiska
- Korrekt ifylld ansökan för födelsebeviset
- Födelsebevis för mig och Paul (i slutändan sa de att de kunde strunta i barnens födelsebevis om vi hade pass för dem)
- Marriage certificate med datum och namn på

Båda dessa behövde stämplas med "Apostille" vilket är ett hittepå från EU för att ge en extra inkomst till "godkända" advokater för att sätta denna stämpeln. Det kostar 500 kr och måste göras i respektive länder vi kommer från. Alla dokument måste översättas till tjeckiska med auktoriserad översättares stämpel på och en översättare måste komma med på besöket. (trots att handläggaren pratade utmärkt engelska enligt klinikens koordinator. Tjeckisk byråkrati-logik i ett nötskal: De är "tvungna" att konversera på tjeckiska fast de kan engelska. Och trots att jag kan lite tjeckiska räcker det inte heller utan man måste kunna flytande med!

Om vi skulle behöva översättning från svenska till tjeckiska skulle det vara rätt krångligt då det inte finns så många sådana översättare här. Så det var tur att de svenska myndigheterna var lite mer flexibla och kunde ordna mina dokument på engelska.

Efter att ha ringt och mailat ambassaden för att fråga om hjälp men ha blivit avvisad flera gånger med hänvisning till att be någon familjemedlem i Sverige om hjälp (vad har de med det att göra?) och i samband med att Edward och jag hade skickats till sjukhuset för observation pga låg syresättning och snabba hjärtslag och med oron att något skulle vara fel på mitt barn gick jag rakt in i väggen och bara storgrät i hängstolen med lille Edward i famnen. Det kändes helt omöjligt. Jag hade ordinerats vila efter förlossningen men var tvungen att ta itu med den här skiten. De hade tvingat oss att ordna papper som inte finns i Sverige och som ambassaden inte hade någon aaaaning om vad motsvarigheten kunde vara. Ambassaden skrev tillslut ut ett utdrag från migrationsverket på svenska som Paul körde dit för att hämta ut med mitt pass men där det inte stod något användbart alls.

Efter ett tags snyftande ringde Paul skatteverket och frågade efter en halvtimmes kö om han kunde få ett marriage certificate varpå de sa att de inte var något problem och skickade iväg det. What? För en gångs skull var vi faktiskt glada över en sak som skatteverket faktiskt hjälpt till med. Min far ordnade ett utdrag åt mig ur folkbokföringen som tydligen skulle vara motsvarigheten till vad de ville ha här som kom fram efter en vecka. Och på engelska!

Paul fick sitt födelsebevis från England, skickade tillbaka det dit för apostille-stämpel, och tillbaka igen med stämpeln och vidare till översättaren. Papper skickades hit och dit under månads tid och översattes av en av oskolarna här (mot betalning i bitcoin!) Hon hjälpte oss också med besöken och som tolk. Efter mycket bök fick vi det här tjusiga dokumentet igår med guldbokstäver på.

Det är så att man nästan blir lite stolt och beundrar omslaget och pappret med stämpeln på som krävde mycket svett och många tårar. När Paul åkt dit för att hämta ut detta utan tolkens närvaro talade handläggaren plötsligt perfekt engelska. Hmm.

Tack vare att vi är utlänningar har vi iallafall lite friheter. Vi kommer undan med namn som skulle vara svåra att få godkända för gemene tjeck.

Efter detta kommer nästa utmaning - att ansöka om medborgarskap i våra länder nu när vi har bevis på att ungen finns! Här hittar du de andra delarna i födelse-berättelsen:

Del 1 - Om graviditet och planering av hemfödsel i ett land där hemfödsel-barnmorskor är rebeller.

Del 2 - En hemlig födsel i vatten hemma 

Del 3 - Bröstmjölksdonation i Tjeckien

Läs vidare om "home birth punishment"

En berättelse om födelse på resande fot - Del 3 - Amning och bröstmjölks-donation

När man har 3 barn är det väl ganska förutsägbart hur man ska amma den 3:e så det är inga konstigheter alls men jag har haft väldigt mycket överproduktion och har fått trixa med det också. Med mellanbarnet ammade jag två barn samtidigt som jag också donerade mjölk, ungefär 400 ml om dan, till mjölkcentralen (!). Donera mjölk gjorde jag också med den första. Så jag behövde hitta en mjölkbank här i Tjeckien eller någon annan som ville ha min extramjölk. För vid dag 3 började mina bröst bli spända och dag 4 fanns det ett spår av mjölk efter mig vart jag än gick då brösten hade så mycket att de sprutade hela tiden och de var för spända för att kunna ha ens en amningsbh på. Jag använde faktiskt tygblöjor för det allra värsta :D.

Efter att ha annonserat ut i Facebookgrupper att det skulle finnas gratis mjölk till den som behövde och jag inte fick något gensvar undersökte jag än en gång om möjligheten att donera till sjukhuset. Systemet är ganska krångligt här och jag hade hört av andra att det är så jobbigt att donera mjölk att det nästan inte är någon som gör det.

Vi besökte sjukhuset Podoli för att försöka få vår son undersökt som vi fött hemma (läs i del 2 om detta) och för att få honom registrerad men fick där veta att vi inte tillhörde sjukhuset alls längre eftersom han fötts hemma. Lite besvikna över att vi gjort två resor i onödan dit tänkte jag att man lika gärna kunde undersöka hur krångligt det verkligen var att donera mjölk.

I Sverige är det ju bara att låna pump och leverera? Det enda jobbiga är att sterilisera pumpdelarna och att hålla 100% rent med en liten bebis (vi har dessutom pottat alla tre). Relativt lätt som en plätt är det iallafall och trevligt att få rätt så bra betalt också för besväret. Här verkade det som om personalen inte riktigt visste hur det fungerade och vem som hade ansvar så sjuksköterskan ringde runt ett tag och skickade oss sedan till avdelningen med nyfödda bebisar där jag fick träffa personalen i deras fikarum.

Det var en äldre dam med kort hår och glasögon som pratade ganska bra engelska som berättade att det bara fanns en mjölkbank i Prag och att det knappt fanns någon annan i hela landet. Hon berättade att de bara hade 10 donatorer och att de stackars prematurerna i den näst största staden Brno fick nöja sig med pulvermjölk. De ville hemskt gärna ha fler som donerade för de stackars bebisarna på under 500 gram behövde verkligen mjölken. Så även om deras system var krångligt, de inte ens skulle förse mig med en pump, och det var rätt dåligt betalt (250 czk per liter, ca 90 kr) så gick jag med på det.

Jag fick hålla tillbaka gråten när jag tänkte på de stackars mini-bebisarna. Om de hade tillräckligt gav de till de andra sjukhusen men nu hade de inte tillräckligt för deras eget.

Jag var den första utlänningen någonsin (yippie!) till att donera mjölk där så de fick dubbelkolla vad de skulle göra med mig men det visade sig att det var samma som för vanliga donatorer. Jag fick först visa att jag hade försäkring här, och sedan fick jag lämna papper på alla blodprover jag hade tagit och komplettera med ett till som vi tog i labbet, jag fick också ta ett urinprov och ett bajsprov (vad de nu skulle ha det till :D ), och ett prov i svalget.

Sedan skickades jag genom en vindlig korridor i delen av sjukhuset som höll på att renoveras där det luktade gammal mjölk. Mjölkstället hette "Mlecna Kuchyne" (Mjölkköket). Här fanns ingen semper-ersättning utan de blandade sin egen ersättning här. Jag fick stora glasflaskor på 500 ml i en kasse, och hyrde en Medela symphony dubbelpump i en nätbutik. Det kostar 60 czk per dag.

Jag berättade om hur det fungerade i Sverige och föreslog att de borde erbjuda pumpar och göra det enklare så skulle de få fler donatorer, och fick standardsvaret att det är så här det funkar här och att de har regler. Jaja, då får det väl vara såhär, trist för småbebisarna. Här finns tyvärr inga privata sjukhus. På ett privat sjukhus skulle de till exempel kunna ordna med pump, upphämtning också och kanske en liten frys då skulle de få betydligt mer mjölk och inte till en så stor extra kostnad.

Första leveransen: 3,2 l mjölk, andra ungefär 1,8 l.

Kontant betalning iallafall. All mjölk klarade bakterie-testet. 

Man måste leverera mjölk en gång i veckan. Jag tog en Uber till sjukhuset på andra sidan stan med de tunga flaskorna och spårvagnen hem. Det tar ungefär 1,5 timmar och kostar 150 czk att göra en vända dit. Så jag går plus minus men huvudsaken är att jag inte har ont och sprutar mjölk överallt, att Edward är nöjd, och att de små prematurerna med fördel kan få något bättre än pulvermjölken.

Klusteramning på kvällen. Man får äta när bebis äter.

Läs de andra delarna.

Del 1 - Om graviditet och planering av hemfödsel i ett land där hemfödsel-barnmorskor är rebeller.

Del 2 - En hemlig födsel i vatten hemma 

Del 3 - Bröstmjölksdonation i Tjeckien

Del 4 om tjeckisk byråkrati och en bebis som inte "finns"

Bilddagbok: Det undangömda alkemi-laboratoriet Speculum Alchemiae

På lördagen besökte vi tillsammans med våra vänner Ankorpåvift det relativt nyöppnade alkemiska labbet som ligger i katakomberna som man når från ett mycket gammalt hus i Prag - närmare bestämt från 980-talet. Laboratorierna upptäcktes under renoveringen av detta hus för 15 år sedan då Vltava-floden svämmade över. Det var en glasmästare som ägde byggnaden men som bestämde sig för att göra ett museum av detta för 5 år sedan så det har inte varit öppet för allmänheten så värst länge. Mycket spännande då det här är ett relativt okänt ställe :).  

Kejsaren Rudolf den andres laboratorium från 1500-talet innehöll glasflaskor och recept bland annat. För att försöka göra guld använde man sig av kvicksilver och bly. Andra populära ändamål för en alkemist var blandannat att göra elixir för evig ungdom eller den vises sten som är den centrala symbolen för alkemism, som är vad som kan transformera ett ämne till dyrbara metaller som guld till exempel.

För att komma in i labbet fick man flytta på en bokhylla i biblioteket och vandra nedför trapporna därifrån.

Mystisk ödla på bok.

Flaskor från 1500-talet

En av eldstäderna.

Henry i det första rummet. I bakgrunden syns ett vildsvins-skinn och krokodiler på eldstaden.

Det var bara en liten grupp - oss och två till.

Gollum, en tjeckisk mytologisk varelse.

En bebis som sov igenom och missade hela den guidade turen.

Moses - inte djävulen. Bibeln hade tydligen översatts fel så "halo" hade tydligen översatts till "horn" av misstag.

Blivande alkemist?

Lägg märke till krokodilen som hänger i taket.

Torkade örter till elixir. Det här rummet luktade riktigt unket.

Speculum hittar man här.

En berättelse om att föda hemma på resande fot - Del 2

Om en hemlig födsel, om tur i oturen, och om ett litet mirakel

Den här dagen, den 17:e augusti, hade vi varit på vatten-landet Aquapark med familjen och våra vänner Pontus och Ulrika eftersom jag hade bestämt att vi skulle sätta igång födseln så att vi kunde få vårt barn hemma istället för på sjukhuset. Om du vill veta varför eller inte har läst den första delen av berättelsen kan du läsa Del 1 först. Normalt brukar pojkarna somna vid 2230 men de senaste dagarna hade de somnat lite tidigare ifall bebisen skulle komma tidigt på morgonen. 

Kl:23 försökte jag övertala bebisen att det var dags att komma ut. Det var extremt stressande att riskera att tvingas bli igångsatt så jag ville inte ha något att göra med sjukhuset och ville inte gå på tiden som kliniken bokat åt mig där nästa dag. Exakt då, när jag pratat med bebisen, kände jag värkar som inte var förvärkar. Först var jag inte riktigt säker på om det var samma värkar som när jag födde min äldsta. De höll på i 3 dagar innan jag födde. Jag ignorerade dem först för alla andra sov och jag försökte somna själv. Det gick inte. Jag försökte mäta värkarna med en "contraction timer" app som jag hade laddat ner på telefonen. Det gick inte riktigt för jag tänkte mig värken som en våg och dök in i den , ungefär som i "Dyktekniken" och gjorde självhypnos med hjälp av "hypnobirthing", en andningsteknik, så att det inte skulle göra ont och det fungerade inte alls om jag skulle koncentrera mig på att mäta värkarna.

Jag väckte min man och berättade om värkarna och att jag trodde att jag hade dem ungefär var 20:e minut. Med stängda ögon och sluddrande tal bad han mig att mäta dem själv med appen innan han somnade igen. Jag var ensam med värkarna. Eftersom de var så sällan tänkte jag att jag kanske skulle kunna lyckas somna om jag koncentrerade mig ordentligt på andningstekniken. Jag struntade i appen och somnade nästan för att sedan vakna till av en ny värk. Och en till och en till. Jag plockade fram appen och försökte mäta ungefär hur ofta de var. Var 10:e minut. Det var värdelöst att försöka somna alls. Det var lika bra att sätta på vattnet i badkaret. Jag satte på hypnobirthing guidad meditation på telefonen som talade om hur jag skulle andas, tände mysiga doftljus och lade mig tillrätta i badkaret. Vid 4-tiden skickade jag ett sms till barnmorskan då jag inte ville väcka henne bara för att fråga om när jag skulle kalla henne ifall hon var vaken. 

En timme senare fick jag svar. Hon var sjuk och kunde inte komma! Och reserven som hon jobbade ihop med kunde hon inte skicka heller. "You better go to the hospital".  Det var mitt mardröms-scenario: Att under värkar tvingas åka en halvtimme i en uber till sjukhuset (eftersom det nästan är omöjligt att parkera där) och tvingas lyda under den tjeckiska sjukhusbyråkratin. Tänk om jag skulle föda för långsamt för deras smak? Men jag var så matt för stunden eftersom jag inte sovit en blund så jag hade nog accepterat vad som helst. Jag skickade ett meddelande till min doula, A, för att se om hon var vaken. Hon hade fått meddelandet av barnmorskan att hon inte kunde komma och sa att hon skulle komma till mig direkt.

Vid 6-tiden låg jag fortfarande i badkaret och då kände jag att bebisen rört sig neråt. Jag frågade om vi skulle göra oss iordning för sjukhuset. A skakade på huvudet och viskade till min man "Forget about the hospital, there will be a home birth, with or without midwife, she will give birth really soon."

Ulrika och Pontus, våra födelse-barnvakter, dök upp och tog hand om pojkarna. A ringde runt bland de alternativa barnmorskorna för att se om det var någon som var ledig och mirakulöst nog fick hon tag i en som kunde komma inom 30-60 minuter. De började fylla födelse-poolen. Lika bra det för vattnet i badkaret hade kallnat. Eftersom jag gjorde självhypnos var jag inte medveten om så mycket annat. Jag hade tappat ett glas på golvet och lite splitter hade kommit i vattnet och gjort ett skärsår på min arm så jag behövde flytta ända. 

Det var bara lite vatten i poolen trots att de fyllt den rätt länge och det var för varmt! Jag klagade över detta mellan två värkar och försökte hitta en bekväm position. Vattnet var 37 c i poolen fast min kropp måste ha vant sig vid temperaturen i badkarsvattnet som jag legat i i ungefär 2 timmar.

Jag öppnade ögonen och såg att en ny person hade anlänt: Barnmorskan som kunde komma direkt. Jag skakade tass mellan två värkar, sedan fick hon tillstånd att se hur mycket jag var öppen vilket var 10 cm. Hon kontrollerade bebisens position. Han låg fortfarande högt uppe och sedan vände jag mig, stod på knäna, och lutade mig mot poolkanten så att hon lättare kunde stoppa ner doppler-mätaren i vattnet och se hjärtslagen. 

Värkarna började kännas lite för mäktiga för mig nu. Det gjorde inte ont innan men nu gjorde det det. Jag frågade om hon hade något smärstillande varpå jag fick svaret att man inte brukar använda smärtstillande vid hemfödsel och att hon inte hade det. Doulan A frågade om jag ville lukta på hennes eteriska oljor. Hon plockade fram en låda där det fanns mycket att välja bland och höll upp en ny doft vid varje värk. Citron, Apelsin, Lavendel, jag minns inte riktigt vad det var men det hjälpte absolut att lukta på något intressant för att distrahera sig från smärtan. Jag fick massage på den nedre delen av ryggen av barnmorskan V först och sedan av doulan A. Det gjorde värkarna uthärdliga. Min man försökte massera mig och hålla mig i handen men jag knuffade bort honom då han skakade och det gjorde mig spänd. (för att han sa att han inte stod bekvämt vid poolen, men jag vet att jag kände jag hans rädsla och nervositet vilket gjorde att jag inte kunde fokusera). Jag har ändrat uppfattning om att ens man ska vara stöttande och "dela på smärtan". Det funkade inte för mig och har lett mig in på tanken att män borde hålla sig borta från födslar precis som de gjort i urminnes tider. 

Helt plötsligt började jag känna att jag behövde göra en nummer 2, men det var givetvis bebisens huvud som tryckte. Jag kände för att trycka på men hade läst att man skulle "andas ut" bebisen istället för att krysta för att undvika att spricka och göra födseln mjukare. Jag kunde inte stå emot det, så jag frågade barnmorskan och fick svaret att det var ok. Det är ju kroppens instinkter. När man känner att man ska trycka på ska man göra det. Inte när de säger det på sjukhuset. Det är då det blir fel.

Så jag följde instinkten och det djuriska tog över. Det hördes dova grottkvinne-ljud medan bebisens huvud pressades framåt i födelsekanalen. Jag kände hur han rörde sig för att hjälpa till genom att rotera och trycka på med fötterna. Det var en underlig och mysig känsla som jag inte hade upplevt med mina andra barns födslar. Vid det här laget under deras födslar hade jag andats lustgas och hade nog varit nästan förlamad av smärta och utmattning. Det här var helt annorlunda. Jag har aldrig känt mig så nära naturen. Det här var bara att följa naturens lagar och låta kroppen göra vad den var till för.

Några värkar till så kände jag barnets huvud pressas mot den nya världen. Det var som att skinnet var spänt och jag fick panik och hade svårt att andas. Den där "andas ut" bebisen-metoden kändes utom räckhåll. Jag började känna mig trött och tänkte att jag måste få ut bebisen DIREKT. Så trots att jag hade läst att man INTE skulle göra så tryckte jag på ordentligt på nästa värk. Huvudet var ute. Aaaaaj! Jag kände att jag sprack och det gjorde ONT. Och en gång till på samma värk. Kroppen var ute och jag hörde ett plums.

Jag trodde att jag drömde när jag hörde barnmorskan viska "take the baby". Jag vände mig om och såg en liten kropp flyta med ansiktet nedåt. Jag tog upp honom ur vattnet. En liten liten bebis! Som satt fast i mig! Fosterhinnan flöt som en vit ballong bredvid honom. Vattnet hade inte gått innan precis som mina andra födslar. Ur ögonvrån anade jag hur barnmorskan gjorde hål i fosterhinnan och tog bort den samtidigt som jag hade vänt mig.

Det var en liten pojke precis som ultraljudet hade skvallrat om. Fast definitivt inte med en vikt på 3600 g eller huvudomfång på 38 cm. Nu förstod jag varför han mest hade legat på tvären i magen - han hade helt enkelt väldigt mycket plats att simma runt i och det beräknade födelsedatumet var säkert fel också.

Jag steg naken upp ur på poolen och lade mig på en bädd på soffan som gjorts iordning med sonen i famnen och navelsträngen hängades mellan benen. Försiktigt lades han upp på mitt bröst när jag lagt mig ner. Efter en stund hittade han bröstet när jag lade honom på min sida och fick lugnt smaka på den medan blodet pumpades tillbaka till honom tills att navelsträngen blev alldeles vit. Moderkakan lossnade inte så min man klippte navelsträngen. Sen gick jag till badkaret efter en stund med barnmorskan och födde moderkakan där varpå hon kontrollerade att den var hel.

Doulan A hade övertalat mig om att testa moderkaks-smoothie för att få styrka så hon gjorde iordning den med blåbär, hallon och lite annat. Andra däggdjur äter ju upp sina moderkakor så det lät inte alls konstigt. Min man gillade dock inte idén. Inte heller det att vi fortfarande har resten av den i frysen ifall han skulle blanda ihop den med något annat. :D Jag drack upp hela glaset och det smakade inte alls som moderkaka.

Det var fint att vi kunde ha en lugn och trygg miljö för vår födsel. Barnen beundrade sin nya lillebror. Han var så söt! utbrast de och kunde knappt sluta klappa på honom. Jag fick dricka vatten och fick ett mål mat som min man lagade enligt önskemål: Stekt lever och bacon med babyspenat. Det behövdes verkligen efter att inte ha ätit något sedan föregående dag, inte ens middag.

Barnmorskan V kollade mig och sydde det som spruckit. Det var inte jätteilla men berodde absolut på den sista krystningen. Hon undersökte också bebisen och vägde honom. 3260g vägde han. Hon hade kommit kl: 8 och exakt kl: 9 var han född, så det var verkligen på håret. Hon var noga med att jag inte fick tala om för någon att hon hade varit där då hon måste vara försiktig eftersom det är olagligt för barnmorskor i Tjeckien att medverka i hemfödslar. Vi vet inget annat om V än hennes förnamn och att det är detta hon jobbar med. Hon har ungefär 3 födslar i veckan i snitt. Notan för barnmorskan gick på 10500 czk, hyr-poolen och doulan kostade 5000 czk, alltså en total kostnad på ungefär 15500 czk eller 6000 sek. Detta var en födsel helt utan att staten var inblandad på något sätt - precis enligt våra önskemål. Att föda barn är ingen sjukdom och ska inte behandlas som sådan. Det är inte heller något som är statens angelägenhet utan det är familjens. 

Efter en stund gick alla andra så att familjen fick den första lugna stunden med den nya familje-medlemmen. Vi beundrade världens sötaste bebis. Och min man påpekade att jag får det att se lätt som en plätt ut att föda barn. Jag vet inte om jag håller med om det.

Fortsättning följer i Del 3!

Har du missat Del 1 hittar du den här.