Jag har funderat fram och tillbaka på min egen skolgång och vad jag hör från vänner, bekanta och internet-bekanta om den svenska skolan idag. När jag tänker på det är det rent av chockerande att det ska behövas en såpass lång skolgång för att kunna bli självständig försörja sig själv när man biologiskt sett borde kunna göra det senast i tonåren.
För när man räknar med hela skolgången är det faktiskt från 1 års ålder för många (eftersom "dagis" är en förberedelse för skolan) upp till 18-19 års ålder när man slutar gymnasiet. Alltså blir det faktiskt upp till 18 års skola innan man läser vidare på universitet i minst 3-4 år. Då kanske man tillslut ha gått i "skolan" i 25 år. Det låter väl ganska absurt. Därför räknar jag "bara" in de skolår som de flesta gick in skolan när jag växte upp i artikelns titel. Men trots 25 års skola är man fortfarande inte duglig för ett "riktigt" jobb. Många söker det jobb de vill ha men får söka andra jobb under tiden tills de får det jobb de vill ha. De arbeten som de flesta vill ha har mer sökande än hur många arbetsplatser som finns. Man kan fundera på anledningen till varför de är så populära och fråga sig om unga egentligen borde få välja själva att investera så mycket tid i studier när det inte är troligt att det finns så stor chans till anställning. Det är inte sant att man kan bli vad man vill. Man får anpassa sig efter marknaden (efter vad som behövs) eller skapa sin egen framtid.
Som fd arbetsgivare blev jag faktiskt ganska förbluffad när jag upptäckte hur stor del av sökanden till jobben som jag annonserade (bland annat kundservice) som hade inte bara en utan två kandidatexamen. Ofta i något ämne inom humianora som inte hade någon betydelse för jobbet. Varje gång jag annonserade ut jobb var det flera 100 sökanden där en stor del hade läst på universitetet men annars hade ett ganska tomt CV med knappt någon yrkeserfarenhet alls. Vi kallade kanske 10-15 st av dem för en intervju och lät dem göra ett arbetsprov varje gång där vi fick se hur de löste problem själva och hur de hanterade kunderna. Det var chockerande att se hur många av dem som inte klarade provet. Det var inga svåra saker alls. Vi anställde han som hade mailat sig själv och fuskade på provet för han var kreativ och det var inte de andra.
Det finns några egenskaper som är mycket viktiga när man anställer som småföretagare: Det första är att kunna lita på sina anställda, det andra att han eller hon är självgående och inte är lat. Många förstår inte att vilken stor risk det är att anställa´, vilket ekonomiskt bakslag det kan bli om man anställer fel person och hur viktigt det är att denne inte är lat och faktiskt gör sitt jobb. Jag vet många i min generation (80-talist) som har lärt sig att göra det minsta möjliga, titta på klockan och knappt kan vänta på att gå hem. Som om arbetsplatsen vore ett fängelse.
Det är precis så jag själv kände i skolan när jag inte ville vara där. Visst fanns det lärare och ämnen jag tyckte om men långt ifrån alla och det kändes "fängslande" att vara där när jag egentligen ville hitta på något annat. Jag tror absolut "tittapåklockan-beteendet" kommer därifrån.
Sedan vi lämnade Sverige har vi inga anställda. Det går inte runt för det "kostar" fruktansvärt mycket i skatter (tänk på arbetsgivaravgift och sociala avgifter, semestrar och frånvaro vid sjukdom tex) och även ansvaret vi har över dem skulle låsa fast oss till Sverige så vi ändrat vår företagsmodell helt för att det ska vara värt det. Många företag som skulle ha råd att anställa kan inte det på grund av de höga skatterna.
När jag gick i skolan var jag rädd för att tycka "fel" i klassen. Jag kände mig udda och att jag inte tänkte som de som var mest högljudda. Jag räckte ganska sällan upp handen och "vågade" inte ha min egen offemtliga åsikt. Det färgade i princip allt jag gjorde förutom ämnet bild som jag var riktigt bra på och språk som jag hade lätt att lära mig. Jag hade varken bra eller dåliga betyg. Jag hade inget större intresse av göra saker som jag tyckte var för tråkiga utan satt antingen och gjorde ett halvdant jobb, skolkade eller väntade ut tiden medans jag klottrade i boken eller skickade meddelanden till kompisarna.
Jag älskade vetenskap och prenumerade på flera olika magasin som forskning&framsteg och illustrerad vetenskap. Jag kunde sitta i timtal med böcker om biologi och rymden men skämdes över det eftersom "alla andra" inte gjorde det och jag kände mig ensam om mitt intresse. Jag borde ha varit intresserad av mode och pop.
Jag tror absolut inte att jag är ensam om det. Flera klasskamrater som inte heller var så värst intresserade gick ut med dåliga eller halvdåliga betyg fast de var intelligenta individer och några av dem läste vidare på komvux för att sedan ta ett yrke som egentligen inte krävde någon särskild utbildning alls. Det finns personer i 40 och 50-årsåldern som fortfarande läser på komvux för att kunna läsa vidare den utbildning de vill sedan. Har de möjligtvis lärt sig att gå i skolan och stanna där?
Det är egentligen ganska märkligt. Ska det verkligen behövas så mycket skola för att kunna få ett jobb? Och varför ska "alla" jobba? Det finns många obetalda jobb av oerhört viktigt värde som att ta hand om sina barn och de gamla. Men det har inget värde för de som styr över oss för de vet att anknytning är ett hot mot dem.
Och sedan de som jobbar utan det minsta uns entusiasm? Vi har tagit emot många praktikanter från skolor som säger sig ha skickat deras "stjärn-elever" till oss, som kommit sent, för att sedan lägga upp fötterna på bordet, inte göra arbetsuppgiften eller göra ett riktigt jobb. Är det det här som var meningen?
Den här avsaknaden av att vilja göra ett gott arbete, ha motivation och vara kreativ tror jag helt och hållet beror på att man inte får självförtroende i skolan för att göra saker själv när någon annan talar om HUR man ska göra det.
Det har inte alltid sett ut så. För bara ett par generationer sedan kunde man få vettiga jobb med bara grundskolan som utbildning och ännu längre sedan utan någon skola alls. Det är som att utbildningen måste byggas ut för att fylla tomrummet. Det finns inte tillräckligt många jobb för att det inte tillräckligt många som kan göra jobben eftersom de har glömt hur man gör dem genom för mycket skola. Det finns inte heller tillräckligt många jobb eftersom det är för mycket skatter vilket hindrar små företag att växa och kunna anställa och bara gör det enkelt för de riktigt stora företagen som har sina egna spelregler eftersom de samarbetar med staten. Vi lär oss snarare att det är "modigt" att vara egenföretagare och att det finns många regleringar vilket skrämmer bort folk från att ens försöka.
För min egen del tror jag på ett lärjunge-system där man lär sig färdigheter från grunden i tidig ålder så som man gjorde innan skolan kom (fast en moderniserad version) Det skulle vara mycket mer effektivt och hälsosamt både för individen och samhället. För att inte tala om all tid man slipper lösa. Tänk dig själv att om man till exempel kan börja som barn med att uppfinna saker eller en enkel sak som
att baka vilka bakverk kan man åstadkomma om man koncentrera sig på det i tidig ålder. På vägen lär man sig allt men behöver för att kunna marknadsföra och försörja sig på sin idé. Det är det fina med unschooling. Man börjar här och nu. Man är nu. Det finns ingen diskussion om vad man ska bli när man blir vuxen. Det är att luras eftersom drömmen om att bli något som man vill som barn inte alltid hänger ihop med verkligheten. Då kanske alla skulle bli fotbollsspelare om de fick som de vill.
Jag vill att mina barn ska ha möjligheten att träna sina färdigheter här och nu om de vill vilket är en av anledningarna till att jag inte har dem i svensk skola. Jag tror på en naturlig livsstil i små samhällen där familjer går ihop och erbjuder lärlingsplatser till varandras barn.
Man kanske har tappat sitt förtroende för att man är "bra" på något genom att ha gått för mycket i skolan. Det är aldrig för sent. Nästan allt går att lära sig själv tack vare internet. Livet är en evig skola, fast i en annan bemärkelse, där vi utvecklar och berikar oss genom att ständigt mata våra hjärnor och sinnen med ny kunskap, även som vuxna. Jag tror att självförtroendet för att lära sig och vara säker på sin kunskap kan återfås genom att unschoola sig själv så att man kan föra det vidare till sina barn utan att de ska behöva gå igenom detta massiva slöseri med tid och detta nedbrytande av sin verkliga kapacitet så som det görs med en skolgång under hela uppväxten. Vad tror du?
