Jag har funderat en del fram och tillbaka sedan vår senaste Sverige-vistelse om hur sårbara barnen är i det svenska samhället. Barn som är normala barn ges olika etiketter för att de inte är som "alla andra" när de inte vill vara med.
Man behöver inte gilla samma saker och vilja umgås med alla i en grupp. Det betyder inte att det är något fel på en eller att man är osocial. Jag tänker på den lavinartade ökningen av alla bokstavsdiagnoser som tex adhd. Om vi bodde i Sverige är jag rätt säker på att vi skulle få diagnoser allihop. Jag tänker på hur vi är, hur våra barn är och hur en del av våra vänners barn är. Rätt många av dem. Och de verkar ha liknande drag.
När våra pojkar gick 15 timmars-vecka på montessori-förskola en kort tid och den äldsta hamnade på storbarnsavdelningen märkte jag hur de sociala reglerna blev till och hur fyrkantiga de var. Eftersom det var ett kooperativ fick man hjälpa till en del som förälder så jag kunde observera barnens beteenden rätt väl. På småbarnsavdelningen var det rätt bra stämning och barnen lekte "bredvid" varandra och hade på den tiden flera engagerade pedagoger så det kändes som en bra miljö för våra barn. När äldsta började på storbarnsavdelningen var han 3,5 år. Han trivdes inte. Vi var sådana föräldrar som inte ville lämna barnen där när vi inte kände att de var trygga så det blev en paus och en väldigt lång inskolningaprocess som ledde till att vi slutade. Vår son ville bara leka med förskole-föreståndarinnan. Hon ägnade en stor del av tiden till att bara leka och spela matematikspel med honom. Han föredrar faktiskt umgänge med vuxna.
Jag märkte att barnen smittades av de äldre barnen när de bytt avdelning och började leka andra lekar och att det fanns hierarkier där det särskilt var ett barn som var tufft och lite hänsynslöst som bestämde. Våra barn gillar inte det beteendet och vill inte leka med såna barn. Vänners och bekantas barn i olika orter som har liknande drag som våra barn gillar inte heller att leka så. De har tvingats till "utredning" för att de inte velat leka.
Det är absolut inget fel på dem. Jag är så upprörd över att de har tvingats gå igenom "utredning" och fått "diagnos" när det är dem som har ett sunt beteende. Jag tycker inte att man ska behöva böja sig för andra med mobbningstendenser som bestämmer de sociala reglerna i gruppen. Nej det är inget fel på dem. Tvärtom. De är empatiska och sociala med de som också är empatiska. Våra barns kompisar är främst sådana som har de här dragen. Det är vi också. Jag tycker det verkar som att personer i olika nära föräldraskap-forum på nätet i större utsträckning verkar ha diagnoser på sina barn också.
Att ge "diagnos" är ren mobbing för att tvinga de som är annorlunda att skämmas när de inte följer flockens beteenden. Det hade varit annorlunda om flocken vore empatisk men så är det ju inte. Det som de oempatiska barnen har gemensamt som jag upptäckt är att de har blivit lämnade på dagis alldeles för tidigt och för mycket samt att deras föräldrar inte verkar ha så mycket tid för dem. De har helt enkelt brist på anknytning. När det inte finns så många vuxna att lära sig från lär sig barnen beteenden av varann istället. Dagis blir platsen där de tvingas vara större delen av sin vakna tid där djungelns lag råder. Jag är övertygad om att alla mobbningsinsatser som finns i skolan är ganska meningslösa för det är på förskolan som mobbningsbeteendet och hierarkierna bildas.
Bokstavsdiagnoserna är inte bara en utsållning av individer som hotar samhällets ordning utan det är såklart en stor industri med massor av pengar att tjäna tack vare den statliga sjukvården och alla cronykapitalistiska läkemedelsgiganter.
Problemet är också att föräldrar i Sverige knappt behöver vara föräldrar. Ingenstans jag har varit lämnar man ifrån sig barnen så mycket och så tidigt som i Sverige. Staten ska ta hand om barnen och inte föräldrarna så allting ordnas därefter. Staten tänker inte på att barn behöver anknytning för att må bra så de som har stark anknytning till föräldrarna blir straffade genom diagnoserna. För staten är ju dessa barn ett hot iochmed att hela rörelsen med fredligt föräldraskap leder till rebelliskt beteende som att tex vara "hemmaförälder", föda hemma, kanske hemskola till och med, och till sist drar man nog slutsatsen att skatt är stöld också. Förutom att barnen skambeläggs genom att få en officiell stämpel så förstår de mycket mer än man tror. Vad tror du händer med ett barns självförtroende när det får höra att det är något "fel" på honom eller henne? Och vad tror du händer med en förälders självförtroende att man får höra att man måste tvingas gå igenom med en utredning för sina barn för att de inte är som barn "ska" vara? Jag vädjar till alla föräldrar med god anknytning till sina barn, barn som är empatiska och med barn som har integritet: Tro inte att det är något fel på ditt barn för att de inte vill leka med de "tuffa" barnen eller för att de "utreds"!
Så hur ska man kunna försvara de som inte kan försvara sig? Jag vet inte. Jag tycker Sverige är hopplöst. Jag är glad att vi inte bor där längre och att det inte ser ut såhär utanför bubblan (till samma utsträckning). Jag är glad att vi slutade på förskolan när det inte funkade. Och glad över att våra barn föredrar att umgås med snälla barn, såna där som skulle få adhd-stämpel i Sverige.
Det här är mina åsikter. Jag tror säkert det finns de som tycker ADHD är något bra och att man behöver det men jag tror som sagt inte på det. Man ska få vara hur man är utan stämpel. Det är helt normalt. Det som inte är normalt är som min man säger "the swedish clones".
Boktips! Hold On to Your Kids: Why Parents Need to Matter More Than Peers av Gordon Neufield, beställ gärna genom länken.
