Det finns inget ekonomiskt intresse att försvara amningen då vårt välfärdssystem ser ut så att det finns ett incitament att tjäna pengar på folk som är sjuka och starka familjeband är ett hot mot staten. Ju fler sjuka desto mer (stulna) resurser skjuts till till vården. Ju längre väntetider desto mer accelererande sjukdomar och desto mer resurser till de dyrbara maskinerna och ingreppen.
Hur man gör med hjälplösa små bebisar i olika kulturer är något som faschinerar mig. Jag brukar passa på att fråga mammor från olika länder och de svaren jag får från de ammande mammorna brukar vara i stil med att man ammar helt tills att barnet är 1 och sen när barnet kan föra mat till munnen själv så äter man det som finns serverat. Inga konstigheter. Ingen pulvergröt eller välling så som det rekommenderas av livsmedelsverket i Sverige - vilket är precis den kosten som man ska äta om man vill riskera dålig hälsa i form av diabetes typ 2 och ökad cancerrisk senare i livet. Spannmål är inte evolutionärt sett naturligt för människor och inte något som är bra för oss i större mängder.
Att göra det som är naturligt - alltså att amma tills att barnet är tillräckligt stort att han eller hon äter mat och mamman tröttnar på att amma på ett naturligt sätt motarbetas trots att barnet egentligen är för litet för att kunna äta vanlig mat. Det är detta som är den sociala normen i den svenska kulturen idag. Förutom social press på allt för tidigt amningsavslut är det också press i form av felaktiga statliga kostråd, barnläkares råd och för tidig förskola.
Denna barnsyn utgår från samhällets bästas behov, inte från vad som faktiskt är bra för barnen. Det finns ingen hänsyn till vad som är biologiskt riktigt, och ännu mindre med den sociala förvirringen som prackas på idag där vissa små barn inte ens vet vilket kön de är. I jämställdhetens namn spelar det ingen roll att pojkar och flickor fungerar olika för att de är genetiskt programmerade att vara olika.
I jämställdhetens namn spelar det inte heller någon roll att små spädbarn inte får alla sina biologiska behov tillgodosedda till den grad de behöver då de inte har någon som företräder just deras behov förutom familjen, där familjen kanske inte ens gör det till så stor del de behöver pga jämställdshetsen och den social pressen från omgivningen där man lär sig att inte svara på instinkter.
Där det gråtande barnet inte blir tröstat utan lämnas, tvingas, härdas för att bli en självständig del av kollektivet. För allas bästa. För man måste vara tillsammans i en stor grupp. Samtidigt som föräldrarna inte ska förlora sitt SGI.
Det är galenskap att fokus sätts på helt andra saker som är konstruerade istället för att låta saker vara naturligt. Vi är ju däggdjur. Vi har biologiska behov. Våra gener är programmerade för att vi ska göra saker på vissa sätt och vara på vissa sätt. Inte försöka tvinga och forma de vi kan till det vi vill.
Vi har ett ansvar i och med att vi sätter ett barn till jorden. Det är inte bara att göra det och förvänta sig att någon annan tar hand om det och att man gör som de i ens omgivning utan att tänka till. Vi måste reagera och tänka till varför vi är som vi är och framförallt förstå att ett barn som föds är helt hjälplöst. Det är inte färdigt. Många andra däggdjur har ungar som kan stå och gå nästan omedelbart efter födseln. Våra ungar tar ungefär ett år att nå dit!
Anledningen till detta är att vi är för smarta helt enkelt för våra kroppars eget bästa. Vi har för stora hjärnor så våra barn kan inte komma ut om de inte föds "för tidigt". Istället för navelsträng har vi ett annat smart sätt för barnet att vara kopplat till modern och näringen - nämligen amning.
Detta system är så pass smart att det är en "allt i ett lösning" för nästan allting. För att få mat och vätska, trygghet, medicin (i form av antikroppar), bifidusbakterier till tarmfloran. Denna oslagbara lösning är helt gratis och går inte att replikera eftersom mjölken är levande, den innehåller stamceller, och är helt anpassad för just det barnets behov. Det finns oerhört mycket mer som är bra med amning - tex minskad risk för olika sjukdomar. Ju längre man ammar desto mindre risk för olika cancerformer för mamman tex.
Det finns otroligt mycket pengar att tjäna på de som misslyckas. Amning är riktigt svårt för den som är förstagångsmamma. Man har ju aldrig gjort det förut. Så i en kultur där amningen ses som ojämställd och det inte går att tjäna pengar på den blir det givetvis nedprioriterat och amningen förlorar den status den förtjänar. Amning rekommenderas av livsmedelsverket den första tiden och det finns hjälp att få i form av amningskonsulter på sjukhus och voluntär-organisationer som Amningshjälpen men det finns alltså en utbredd kognitiv dissonans. Vi lär oss att det är viktigt att ta hand om oss. Att äta rätt och motionera. Men inte hur man gör det och vad som faktiskt är viktigt. För då skulle kostråden se helt annorlunda ut.
Låt oss ta både diabetes typ 2 och cancer som exempel. Gemene man kanske inte vet att det är kolhydraterna i kosten som gör att man får diabetes och inte fettet. Och att cancer livnär sig på socker. Sockret finns överallt - man tänker kanske inte på att kolhydraterna i pastan och brödet omvandlas till socker i kroppen. Vi behöver ta livsmedelsverkets kostråd och nästan göra tvärtom för att äta rätt. Alltså äta saker som innehåller minst kolhydrater och mest fett. Då förstår man hur grundlurad man är.
 |
| Kostcirkel från Livsmedelsverket. |
Bland den väl-indoktrinerade svenska befolkningen verkar det som att en klar majoritet följer statens rekommendationer från punkt till pricka. De har lärt sig att göra så sedan dagis-åldern. Särskilt när det gäller spädbarn eftersom små barn inte till lika stor del är en naturlig del av vår vardag som de är i länder där det inte finns någon dagiskult. Man ser helt enkelt inte barnen så mycket och därför vet man inte hur man gör och det råder stor osäkerhet, tror jag. Så det finns en väldigt snäv norm över hur man ska göra. Och rekommendationerna där är tex dessa: "Så småningom, när barnet är tio till tolv månader, behöver det två huvudmål om dagen och några mellanmål däremellan," medan de i "kulturer med många barn" skulle vara att amma tills att barnet äter själv.
Hela vår svenska kultur genomsyras av anti-amning där man sällan ser mammor som ammar offentligt i storstäderna och ännu mer sällan ett småbarn som ammas. Marknaden är full av produkter som i längden försvårar en lyckad "fulltids-amning", det vill säga att barnet ammas biologiskt riktigt, vilket ligger på långt över 2 år. Det finns stöd för att en naturlig amningslängd kan vara upp till 7 år. Ja det är väl upp till var och en hur de gör. Vi kan titta på vad som är naturligt för våra närmaste släktingar från den här studien: "For humankind's closest relatives, the chimpanzee and the gorilla, the duration of breastfeeding is more than six times the length of gestation. Humans are among the largest of the primates, and share more than 98 percent of their genetic material with chimpanzees and gorillas. Based on these comparisons, an estimated natural age at weaning for humans would be a minimum of six times gestational length, or 4.5 years." Detta stämmer helt med hur jag ammat våra två äldsta pojkar.
Det finns mycket information från staten att tillgå hur man ammar ett litet spädbarn och hur man gradvis avvänjer runt 6 månader. Men ingenting om hur man kan göra om man vill amma naturligt. Amning längre än ett år kan innebära att det blir väldigt jobbigt för en del med omgivningens ständiga tyckande och tänkande om att man borde sluta amma. När vi bodde i Sverige var det aldrig någon främmande som sa till mig utan det var släktingar som kritiserade att vi inte slutade amma när de tyckte att vi skulle göra det för att de vågade säga till. Främmande människor vände ibland bort blicken och tittade någon annanstans när jag ammade pojkarna på språng men det märktes att de kände sig obekväma iallafall som om det vore något konstigt. Jag brydde mig inte och ammade ibland båda tillsammans när det behövdes. För mina barns och mina behov står över någon främlings som har förlorat kontakten med det naturliga.
Här i Prag har jag fått ett tillfälle igen att amma 3:an och det är lite annorlunda här. Nu bryter vi definitivt amningsnormen när vi är inne på snart 15:e månad. Jag är inte alls ensam om att amma en 1-åring. Mina vänner ammar barn som är 2,3 eller lite äldre fritt ute på lekplatserna. Det finns nästan alltid någon annan som gör det. Mammor ammar överallt. Nästan ingen täcker sitt barn som jag har sett att de gör i vissa länder. I hemskolnings-communityt är det snarare norm att man ammar sitt barn precis så, tills det ammat färdigt. Det finns en annan slags barnsyn. Mycket bekvämligheter finns för barnfamiljer där man förväntar sig det och inte förväntar sig det. T.ex. på pubar och restauranger. De har ofta en barnhörna. Barnen ska vara med liksom. Jag ser nästan alltid andra barn ute när jag är ute med mina sent.
Det är sorgligt när mammor slutar amma på grund av social press, eller misslyckas med amningen på grund av fel råd och stöd, eller uppmuntras att inte amma då omgivningen inte ser det som viktigt. Givetvis kan man som en fredlig förälder kompensera genom att svara på barnets behov på andra sätt om så skulle ske, att amningen inte skulle fungera.
Det saknas tillräckligt med forskning som visar hur viktig amningen är då det saknas ekonomiskt incitament då amning är "gratis" och ersättning inte är det. Den som får uppgiften att skydda amningen blir därmed familjen. Det finns bara ett sätt, tror jag, och det är att låta den synas. Och visa att familjens behov kommer före statens. Jag är övertygad om att naturlig fullängds-amning är en del av fundamentet bakom en hel och stabil individ och att detta är vad som bygger ett starkt civilsamhälle för framtiden och något som absolut behövs, så det är inte bara för mitt barns välmående utan resten av vår civilisation mår bra av att mitt barn mår bra.
 |
| Ulrika ammar Othilia, 2 veckor. Det tar lite tid att etablera amningen och få den att funka smidigt men detta ser mysigt ut iallafall, tycker jag! |
