Värdegrunden och det egentliga syftet

Vad är det som gör att det bara finns ett enda sätt för barnen att växa upp i Sverige och att majoriteten anser sig ha rätt att bestämma över hur andra gör med sina barn? Varför lär vi oss att statens väg är den rätta vägen? Den verkliga problematiken för familjer som vill unschoola är nämligen inte den obligatoriska skolan och svenska läroplanen i sig utan att den absolut största majoriteten av den svenska befolkningen vill ha det så. 

Varför ifrågasätts inte skolans "vara" i sig?

Det finns nästan ingen i Sverige (vad jag vet) som inte tycker att skolan ska vara obligatorisk eftersom de har lärt sig i skolan att skola, demokrati och skatt är nödvändigt. Det är ytterst få som tycker att skolan ska befinna sig utanför staten, vilket är föga förvånande eftersom vi lär oss att det ska vara så, trots att det är uppenbart att det är ett förlegat system som verkligen inte passar alla.

Till och med bland vissa svenska hemundervisare finns denna statskärlek kvar. Trots att de blir landsförvisade verkar det fortfarande finnas en respekt för staten och värdegrunden samt en tro att det går att övertyga politikerna att "tillåta" hemundervisning. Man har lärt sig att man ska uppfostra sina barn till demokratiska medborgare som ska kunna anpassa sig bra till samhället, vilket jag förstår finns en vilja att behålla, trots att det är en ickefråga om man faktiskt försvarar utbildningsfriheten till 100%. Det är helt enkelt kognitiv dissonans.

Vad lärs egentligen ut och vad är skolans egentliga syfte?

Jag läste denna artikel som är skriven av skolelever. I samma skolelevers artikel fanns en video länkad med en animering baserad på en föreläsning av Sir Ken Robinson vilken visar den utdaterade skolans löpande-band-process på ett tydligt sätt och varför den inte är aktuell längre.

Jag gick igenom denna oerhört långrandiga dokumentär om skolans idéhistoria som ger en rätt tydlig bild av vad skolans syfte egentligen är. Från både elevernas artikel och idéhistoria-filmen kan man kort sammanfatta att skolans roll är: att fostra demokratiska medborgare som kan anpassa sig till samhället, sortera samt socialisera.

I dokumentären berättas det att grundskolan ska fostra demokratiska medborgare och vaccinera så de inte blir totalitära medborgare som till exempel stalinister och nazister. Skolan ska vara den arena där klass-skillnader minskar. Skolan ska inte bara lära ut saker utan ska sortera elever också vilket görs genom betygsystemet. Citat: "Den sammanhållna skolans idé är ju att alla barn ska ha likartade och de svagare vissa utjämnande kompensatoriska möjligheter att nå upp till likartade nivåer. Det var en jämlikhetsidé som handlade om lika resultat som formulerades av Alva Myrdal, Olof Palme och andra."

Citat: "Skolan är den plats där man är befriad från det mest lokala som familjen, släkten och de mindre kollektiven."

Vidare berättas det att begåvning förklaras ur olika samhällsklasser, det vill säga från överklassen kommer fler begåvade elever och från de lägre stående klasserna färre och att alla inte har lika möjligheter. Det mesta av det vi gör gör vi inte för att vi väljer det utan vi blir tilldelade våra hållningar. Det berättas att det inte är inte fria val i livet utan andra krafter som råder över oss.

Kort och gott är budskapet att:
- individerna inte har något ansvar över sina egna liv
- familjen och det närmsta kollektivet är dåligt
- Samhällsklasserna är problematiska. Skolan behövs för att det ska vara lika för alla

Egentligen kan det sammanfattas med ett ord: Totalitarism. Citat från Wikipedia: "Totalitarism är ett modernt samlande begrepp för politiska idéer och system som förespråkar en centraliserad och absolut makt utan nödvändigtvis hänsyn till mänskliga rättigheter, folkets åsikter eller personlig integritet"

Värdegrunden

Värdegrunden saknar en motsvarighet på andra språk vad jag vet och inga av våra utländska vänner har hört talas om det. När jag förklarar vad det är förfasar de sig snarare över det och undrar hur svenskarna kan sakna integritet och låta sig vara så hårt styrda i detalj. Värdegrunden är central i läroplanen och lärs ut under skolgången. Det vill säga den är vad som ska tyckas och hur man ska vara för kollektivets skull. Vi lär oss att vi egentligen inte betyder någonting. Vi är bitar i det statliga samhällets livspussel.

Detta är vad som lärs ut till lärare för att se till att så sker. Notera den första flickan som inte vill kramas och säger "Stopp, min kropp". Kramar ska vara frivilliga såklart men varför vill flickan inte kramas? Kanske hon har lämnats på dagis för tidigt och förlorat den naturliga anknytningen så att hon helt enkelt inte vill krama sin mor?

Vidare ges moral-lektioner för att underminera föräldrarna. Sedan förklarar en flicka stolt för sin pappa att socialism och kommunism egentligen är två olika saker vilket inte riktigt är rätt då det ena leder till det andra. Till sist visas ett klipp där familjens regler inte respekteras. Det här avsnittet från Radio bubb.la som analyserar indoktrineringen och respektlösheten gentemot familjen är väl värd att lyssna på.

Såhär säger skollagen om värdegrunden:

"Utbildningen inom skolväsendet syftar till att barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska också förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på."
Skollagen (2010:800 - 4 §)

och

"Utbildningen ska utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga rättigheterna som människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet samt solidaritet mellan människor."

Skollagen (2010:800 - 5 §)

Jag tittade på denna korta film om värdegrunden från skolverket och sammanfattar den med några citat: "Det handlar om att i verksamheten konkretisera vad man menar med de här värdena./.../ Det kanske kan vara så att man arbetar med solidaritet när man talar om att barnen ska uppmuntras att dela med sig. Man kanske praktiserar det här med människors faktiska lika värde/.../kunskap och värde hänger ihop. Syfte och värde är ett./.../Det ska genomsyra allt man gör i förskolan och skolan./.../Så det är en rättighet för barn att få gå i en förskola och skola med bra värdegrundsarbete och det stärker deras möjligheter att lära och utvecklas."

Sammanfattningsvis handlar detta igen om (smyg)kommunism. Att man ska dela med sig - även om man inte vill. Tvång alltså! Att alla är lika värda - är en massmördare lika mycket värd som ett läkare? Människors lika värde existerar inte eftersom en människas värde definieras av dess handlingar och alla är olika. Inte heller finns det några "rättigheter" att tvingas gå i skolan då ordet för det första används på fel sätt då det inte handlar om en "rätt" utan om "tvång" och då vi för det andra inte föds med "rättigheter" - dessa finns inte programmerade i våra gener eller fysiskt i vår värld.

Från råvara till produkt till kasserad produkt

Vi är ett litet kuggkjul i det förutbestämda samhällets maskineri. Vi föds, stoppas in på dagis när det är som viktigast att knyta an till familjen och förvaras i skolan vare sig vi vill eller ej under våra mest formande år separerade i onaturliga åldersgrupperingar och tvingas göra vad vi blir tillsagda. Sen ska den färdiga produkten ut i arbete och lyckas eller misslyckas att bli ingenting eller någonting. Många dör ensamma och ångrar att de inte spenderade mer tid med familjen på dödsbädden. Det enda som finns kvar är askan och folkbokföringens registrering av dödsfallet.

Det naturliga

Det naturliga för vår art är vad som bevisligen är bra för oss. Vi är djur. Vi har instinkter. Till exempel vill vi (oftasts) amma våra barn och hålla dem tätt inpå våra kroppar när de visar att de behöver det. Små spädbarn uttrycker nämligen när något inte är bra med skrik. Och mammans instinkter är att göra något åt det så att barnet inte skriker. Barnet slutar skrika eller skriker mindre när det får amma, blir buret, sover tätt intill sina föräldrar, eller till exempel får det obekväma i blöjan åtgärdat. En ett-åring uttrycker sig kanske med skrik och protester om han eller hon inte kan uttrycka sig. Det är vår uppgift som förälder att lära känna, besvara behoven och hjälpa barnet. Det finns vid god kommunikation inte någon anledning för barnet att "trotsa". För det handlar just om kommunikation. Små barns raseriutbrott är symptom på att föräldern har missat att svara på barnets behov. Barn som får behoven tillgodosedda i tid får helt enkelt inte några utbrott. Föräldern missar anknytning och kommunikation om han eller hon lämnar in sitt barn på institution. För ingen annan kan lära känna sitt barn så som den oersättliga föräldern.

I vår kultur ses man som en dålig person om man inte gör exakt som alla andra med sina barn, vilket innebär att man bryter mot barnets behov. Det finns inga barn som är redo för separation från sina föräldrar vid 1 års ålders. Ändå lämnar de allra flesta föräldrar ifrån sina barn med dagisfröknarnas försäkran om att det går bra, utan att tänka på att barnets skrik och den stressande vistelsen i stora grupper faktiskt ger permanenta hjärn -och anknytningsskador. En studie visar att 15 månaders bebisars ökade kortisolnivåer fortfarande var synliga 15 månader efteråt. Symptomen från för tidig separation och tvång ser vi när barnet blir äldre genom dåligt mående och beteende. En alldeles för stor del av barnen i skolan mår faktiskt inte bra. Det är ett tecken på att det är något som är fel och som kan spåras tillbaka till anknytning och frihet.

Vad som är korrekt och naturligt för oss är att svara på instinkterna och ge våra barn det de behöver. Föräldrarna som har skapat barnet är helt ansvariga för att barnet får växa upp på bästa möjliga sätt då de har valt att skapa barnet men barnet inte själv valt att bli skapat. Det ansvaret kan man aldrig lägga på någon annan och i synnerhet inte en social konstruktion som staten. Därför är det så viktigt att inte skaffa barn utan att ha framtiden någorlunda utstakad så att man kan koncentrera sig på familjen och se till att man först och främst väljer en bra partner och skaffar barnet i högfertil ålder. En bra partner ska kunna ta hand om det praktiska medan modern ombesörjer det lilla barnet samt ha en säkerhet ordnad om det oförutsedda skulle ske. Det är precis detta som staten motarbetar genom att det finns en stark välfärdsstat och svag familjekultur.

Vi är intelligenta varelser men tyvärr inte tillräckligt för att andra ska respektera personliga val, leva respektfullt utan att utöva direkt eller indirekt våld samt ta ansvar för sina familjer och sina liv. Sålänge det inte finns någon vilja att leva fredligt och respektfullt kommer vi fortsätta att leva i våldskulturen men tack och lov finns det bättre och sämre platser i världen.

Att be om lov 

Utifrån undersökningar och nyhetsartiklar verkar det som att en klar majoritet tycker att man inte ska få deras tillåtelse att hemundervisa. Jag upplever att många hemundervisare tycker att man ska be om lov, tex denna som precis ber om lov (man kunde rösta när artikeln publicerades och om jag minns ätt tyckte 85% att hemundervisning inte skulle tillåtas), eller denna som tycker att det är en mänsklig rättighet, eller denna som tycker att skolplikt ska bytas ut mot läroplikt.

Varför ska man be andra personer om lov för hur man utbildar sina barn? Varför är hemundervisning inte en mänsklig rättighet? Varför ska ett sorts tvång bytas ut mot ett annat? Det är galenskap!

Ingen ska beblanda sig i hur andra personer gör andra familjer gör med sina barn då det är upp till var och en hur de väljer att leva. Sålänge inte våld används såklart. Våldet mot det lilla barnet i framtiden kan växa till sig inuti och skada någon annan i framtiden, Ordet "rättighet" används när man inte kan komma på något bättre. Det bara "är" som en sista utväg när man inte argumenterar varför. Att utöva tvång genom att försöka ändra lagen är kognitiv dissonans det med.

Internet-revolutionen och en tsunami av inlärningsmöjligheter

Vi behöver ingenting från skolan eller läroplanen för att lära oss vad vi behöver för att kunna ta personligt ansvar, ta hand om varandra och klara oss i framtiden. Allt vi behöver lära oss finns tillgängligt i vår omgivning och på internet. Det är verkligen helt revolutionerande att man kan lära sig vad som helst, lära känna och hålla kontakt med personer över hela världen, kunna sprida idéer, kunna göra transaktioner över hela världen utan någon bank inblandad tack vare bitcoin och upptäcka nytt och hitta information om vadsomhelst. Vi kan lära oss matematik från 1 års ålder till högskolenivå gratis med t.ex. Khan academy på ett mycket pedagogiskt och lätt-förståeligt sätt. Vi kan lära oss om vad som helst genom att söka om det på internet eller använda appar eller anlita experter om vi vill. Kunskapsmässigt behövs inte skolan alls. Socialt sett behövs inte skolan heller.

Man tvingas tvinga sina barn till skolan och tvingas göra samma sak som alla andra. Man lär sig att frysa ut den som är annorlunda. Man lär sig att majoriteten ska bestämma. Det heter demokrati. Men för den som är en minoritet är det mobbning. Däri ligger svaret varför de statliga skolorna aldrig kan bli fria från mobbning. Vi lär oss inte empati i skolan och att ta hand om varann i stora grupper på samma sätt som man gör i mindre grupper och familjen. Vi lär oss inte att umgås över åldersgränserna utan i konstgjorda miljöer med många barn i samma ålder där man lär sig beteenden av jämnåriga knappt under uppsikt av vuxna.

Om skolan inte behövs vare sig för kunskapen eller det sociala - vad behövs den för då? Det finns bara en sak kvar - och det är värderingarna - dvs indoktrineringen där familjens värderingar och egna ansvar ersätts med statens värdegrund med de katastrofala resultat vi ser idag. Därmed inget sagt om att hemskolning är enda vägen. Det är absolut en fråga om att känna sitt eget barn och ta rätt beslut för hur barnet ska växa upp då alla barn och familjer är olika. Det ska inte vara någon annans beslut då det är familjens naturliga rätt. Om så inte är fallet uppenbaras vår ofrihet. Den största som handlar om om det allra viktigaste: Friheten att få växa upp så som exakt ditt barn behöver och den naturliga rätten för barnet att få sina behov besvarade. 

Varför finns fenomenet "hemmasittare" i ett land som straffar hemundervisning så hårt?

Det är aktuellt med "hemmasittare" i massmedia efter att Kalla fakta har publicerat en dokumentär som heter "de osynliga barnen" som handlar om de 5500 barn som inte går i skolan. Jag har sett dokumentären och får känslan av att de barn som är med i den porträtteras som bokstavs-diagnos-barn som behöver särskilda anpassningar i skolan och som inte får deras personliga behov bemötta i vanlig skola. Det har skrivits en utförlig rapport om dessa osynliga barn som reder ut orsakerna och föreslår problemlösningar. Jag har funderat och försökt reda ut varför det finns barn som inte går till skolan men inte barn som får skolas hemma eller oskolas. Det här är vad jag har kommit fram till:

Först måste vi veta vad en "hemmasittare" är

En hemmasittare är ett barn som inte går till skolan. Det kan finnas olika anledningar till detta. Jag skummade igenom rapporten och läste att det ofta var problematik inom familjen som var orsaken.  En lärare i studien rapporterade också om "skoltrötthet" och problem med kamraterna. Dessutom kunde barnet ha olika slags "inlärningssvårigheter" och helt enkelt inte hänga med i undervisning. Särbegåvade barn kan också vara hemmasittare eftersom det inte finns någon bra anpassning i skolan till barn som är för smarta. Ingenstans nämndes anledningen att inte gå till skolan för att man inte vill tvingas gå till skolan eller att det finns barn som inte kan stöpas i denna "lika för alla onesizefitall-modell".

Det fanns inte heller någon systemkritik huruvida det verkligen är moraliskt rätt att staten ska tvinga alla att göra samma sak "demokratiskt" genom skolan och finansiera den genom skatt.

Vad gäller egentligen om barnet inte går i skolan?

Skolan är liksom den enda tillåtna statliga läroplanen i Sverige obligatorisk. Ja det går att läsa på skolverkets hemsida att det är så. Precis som i Nordkorea finns det bara en enda väg för barnen att växa upp - genom att gå i skolan. Skillnaden är att kommunismen är central i Nordkoreas läroplan medan den (social)demokratiska värdegrunden är det i Sverige, alltså ingen jättestor skillnad! En stor skillnad jämfört med de flesta andra länder i världen är att det inte finns riktiga privata alternativ och möjlighet till att lära sig på ett personligt sätt genom t.ex. hemskolning.

Konsekvenserna om man bryter mot skollagen

Om man nu skulle trotsa lagen och försöka sig på hemundervisning och myndigheterna fick reda på vad man gjorde skulle man först hotas genom uppmaningar att skicka barnet till skolan och därefter genom viten samt soc-anmälan. I slutändan skulle man förlora både barn och tillgångar. Detta är anledningen till att nästan ingen hemundervisar. Hemundervisning är enbart tillåtet tillfälligt under särskilda omständigheter under till exempel mycket svår sjukdom eller andra situationer där barnet fysiskt inte kan ta sig till skolan. De som hemundervisar i denna situation måste fortfarande följa skolans instruktioner och läroplan. Det vill säga - det finns ingen möjlighet alls att utbilda sitt barn utan den svenska läroplanen och med sin familjs egna värderingar och anpassning för barnet. Hur man än gör ska barnen enligt lag gå igenom den obligatoriska indoktrineringen.

Varför behandlas hemmasittare inte på samma sätt som hemskolare?

En familj som bryter mot lagen och hemundervisar tar de fruktansvärda omoraliska konsekvenserna nämnde ovan. Då kan man fråga sig vad som händer med familjerna till alla dessa 5500 eller mer barn som inte går i skolan? Enligt både dokumentär och rapport finns det inget sätt att hantera dessa barn. De "faller mellan stolarna". Det verkar finnas en vilja hos de familjer som deltog att ändå gå i skolan - om den skulle anpassas på rätt sätt. Kanske soc-anmäls några av dem? Om det finns någon hemmasittare bland mina läsare får ni gärna berätta!

Min tanke kring detta är att det är något i stil med att familjerna inte gör motstånd aktivt. De för inte sin egen agenda (genom att inpränta sina värderingar). Jag tror att de inte får samma konsekvenser för att skolan inte kan göra anpassningar eller familjerna har det svårt (genom brist att ta eget ansvar) så det finns inget hot mot staten att staten skulle förlora sin roll i utbildningen. Men det är bara en gissning. Egentligen tror jag att det kommer att ske tuffare kontroller och faktiska viten efter att detta synliggjorts i massmedia.

Hur förklarar man för barnet att man "måste" gå i skolan?

När barnet börjar skolan kanske det ses som något roligt eller så vill barnet inte gå men hur som helst måste barnet gå. Vad ska föräldern svara om barnet protesterar? För att man måste för att man måste? Det är inte ett giltigt argument. Vi frågade kommunens utbildningsavdelning för 4 år sedan och fick svaret att barnen måste gå i skolan ifall barnen skulle fara illa i hemmet, då det finns några familjer som kanske slår sina barn eller indoktrinerar dem religiöst eller dylikt och att alla barn hade "rätt till utbildning". Det var deras svar till varför hemskolning inte tilläts. Det indikerar alltså att alla hem skulle vara dåliga för att några föräldrar är dåliga och att alla barn ska straffas för detta?

Diskussioner kring "rätt" och "rättigheter används för att slippa diskutera och argumentera saken vidare. Det är som ett slags rättfärdigande att man har rätt och inte kan stoppas. Men existerar verkligen rättigheter? Jag har analyserat saken här och kommit fram till att de inte gör det eftersom man inte föds med dem. Det är inga konstigheter att hemskolning och utbildning utanför statens läroplan är förbjuden i Sverige:

Det egentliga problemet för de som vill hemskola är inte att skolan och läroplanen är obligatorisk utan att den absolut största majoriteten av den svenska befolkningen vill ha det så. Man får fråga sig vad man lever i för samhälle när nästan alla personer i det är så hårt programmerade att de omöjligtvis kan föreställa sig att det går att växa upp och få ett fundament till ett framtida lyckat vuxenliv utan skola och läroplan och att de anser att just de har rätt att beblanda sig i en familjs personliga beslut om deras barns (fredliga) uppväxt. Helt utan insikten om att deras föreställning om hur hemskolning faktiskt fungerar kanske är helt om bakfoten. Exempelvis sker hemskolning sällan hemma utan överallt med allting som inlärningstillfällen i den verkliga miljön med alla möjliga slags personer och åldrar istället för i skolans artificiella miljö.

"Det ingår i den demokratiska uppfostran för alla barn att delta i utbildningen. Att till exempel få vara fri att träffa andra barn och vuxna i skolvärlden. Att ta del av det kulturutbud som erbjuds i skolan, det tycker jag alla barn har rätt till, säger David Idermark som är verksamhetsområdeschef för barn och ungdom i Mörbylånga kommun." Citat från SVT

”Skolan är det enda stället där barn möter en annan verklighet än den de får hemma, det öppnar för tolerans och förståelse för andra som inte är som man själv och där man övas i samarbete med andra.” Citat från SVT

Hej 2019 - det 4:e året sedan vi lämnade Sverige

Nu har det gått 4 år sedan vi sålde vårt fina hus i Sverige och höll på att packa ihop. Vi trivdes bra. Företaget gick också bra. Det fanns ingen annan utväg än att lämna Sverige då det var viktigare än att se våra barn fara illa i ett skolsystem som inte alls är bra för dem.

Det är djupt omoraliskt att en enhet utanför familjen dikterar vad man ska göra med sin avkomma och hur man ska uppfostra sina barn. Så det var en självklarhet att lämna landet när skolplikten närmade sig och ge sig ut i det okända. Att leva som nomadiska sökare de första 1,5 åren och sedan ha en ny bas efter det men med många spännande resor då det nästan alltid kliar i fötterna.

Jag saknar Sverige då och då men den gigantiska fördelen att se sina barn växa och frodas med deras självstyrda inlärning väger upp det big time.

2017 var året då vår familj blev mer bofast och vi fick en liten bebis. 2018 har varit året då vår bebis började springa iväg på äventyr och jag ständigt fick springa efter. 2018 var också året då flera svenska familjer fick upp ögonen för Prag och vi började planera inför mer bofasthet. Tänk om man skulle kunna ha ett "intentional community" med likasinnade, och dessutom från vår egen kultur. Skulle inte det vara fantastiskt? Vi trivs dock som det är med stadens omättade utbud och vårt internationella och frihetliga hemskolnings-umgänge. Var dag är sig inte lik. Det skulle vara oerhört trist om det inte vore så!

Unschoolingen har varit framgångsrik också trots att jag mest varit upptagen med Edward. Nu är han inte bara en bebis. Edward har börjat rita, och vill rita varje dag helst flera gånger. Vi babysimmar också. Edward håller i min rygg medan jag simmar, sparkar för att ta sig fram när jag håller i honom och hoppar från kanten. Han vill gärna se när jag lagar mat och helst vara med också. Men man kan inte släppa honom med blicken en enda sekund. Edward är som en magnet till farligheter. Han ska utforska och klättra på allt och vill helst göra saker storebrorsorna gör som han inte är redo för.

Pappan har spenderat mycket tid med pojkarna med Khan academy och programmering. Snart har de gjort färdigt lågstadie-matten. Det finns många ämnen på Khan academy, grammatik och historia har intresserat dem mycket också. Khan academy släpper snart en svensk version, men behöver medhjälpare till att översätta. Hoppas det kan intressera de svenska unschoolarna! Läs mer här. Vi behöver jobba mer med svenskan och tar gärna tips för material som är bra.

2019 är året som vi inte direkt har några planer för. Vi ser framemot att göra roliga saker med våra vänner och har skaffat skidor till barnen och åker i bergen ganska ofta. Det är inte så långt till skidåkning så man kan åka över dagen. Helst skulle jag vilja göra någon längre resa. Vi har pratat om spännande äventyr längre bort men inget är skrivet i sten. Vi trivs där vi är. Framtiden ser ljus ut just nu.

Jag hoppas att 2019 blir året som fler blir medvetna om vilket system de lever i och ifrågasätter det. Att de förstår att systemet inte är designat för familjen utan för kollektivet. Att det är därför det finns en dagiskult, skoltvång och så onaturligt snäva normer i en kultur där barnen och familjen är sekundära. Att vi lever i ett våldsmonopol där majoriteten dikterar ditt liv ända från BB till din grav. Att fler börjar fundera över vad som händer om man inte ger sitt samtycke. Att lära sig om icke-aggressionsprincipen.

Jag tror degenering, depressioner, bokstavsdiagnoser och motivationsbristen i det svenska samhället är ett symptom på hur livet är upplagt med tvång och brist på anknytning. Det destruktiva mönstret måste brytas.

Först då kan det ske en förändring där vi lever fredligt och respekterar våra barn. Det är våra barn som bygger vidare på nästa generation så det finns inget viktigare än att fortsätta sprida medvetenhet om detta och se till att så många barn som möjligt får växa upp respektfullt och fredligt.