En berättelse om att föda hemma på resande fot - Del 1

En gravidresa - vi 4 blir snart 5

Så det var vintermörker och snart julafton när jag kände att det var något som var annorlunda på ett bekant sätt. Och det var en känsla av att någon hade flyttat in i mig. Kunde det verkligen vara så? Jag skyndade iväg till DM och köpte en gravidsticka varpå jag inte kunde sluta stirra på den tills att den bekräftade känslan. Ett plus.

En våg av känslor sköljde över. Oj vad ska vi göra? Vi var ju en familj med två barn som snart skulle bli 3. Skulle vi klara det? Hur skulle det bli med en person som var så mycket mindre? Och oj, vår livsstil, att leva som en digital nomad-familj går väl knappast ihop med att få tillskott och bli fast någonstans. Vi skulle ju vidare till Sydafrika i januari, och om vi inte kunde komma överens om det var åtminstone Texas på kartan. Hursomhelst, planen var att lämna Prag eftersom det iallafall kliade i fötterna på mig och barnen gärna hade haft lite varmare väder på vintern också.

Det var julhelg och vi var påväg till norra Polen och skulle fira jul med en del av familjen. Jag valde diskret bort den obligatoriska jul-karpen från julbordet eftersom det definitivt skulle framkalla kräkning. Inte en själ, utom vi 4, hade någon aning om att vi egentligen var 5 nu.

Inte heller kunde vi kolla upp det på riktigt när vi åkte tillbaka till Prag eftersom vi tillhörde sjukförsäkringen i Storbritannien och de tjeckiska klinikerna krävde att man hade "Pojisteni" - sjukförsäkring i Tjeckien - då ett ultraljud inte omfattades av EU-kortet.

Efter rundringningar och många mail hittade vi EN klinik som kunde ta emot oss utan försäkring, och det var den privata kliniken i den tjusiga delen av stan, Prague 6, som gjorde det. Så efter allt var öppet efter julen kunde vi boka en tid där och få bekräftat igen vad stickan också bekräftat:
VI SKULLE FÅ EN BEBIS!

Och var vi än befann oss skulle det ske, så nästa utmaning var att ta reda på VAR och hur vi kunde få graviditetskontroller och bra vård.

Om att välja var vi skulle föda

Eftersom vi inte alls hade funderat på vad vi skulle göra om det skulle bli en bebis till stod vi först handfallna och första tanken var naturligtvis att återvända till Sverige. Men då skulle inte våra barn kunna få den fantastiska möjligheten att kunna välja unschooling, en naturlig och framgångsrik utbildningsform som är kriminell i Sverige. Det var ju faktiskt den ursprungliga anledningen till att vi var tvungna att lämna vårt land då vi tycker det är fel att det är tvång till att gå i en skola med ett statligt program. Dels detta och att våra boendekostnader skulle bli astronomiska, samt att jag följt den nedåtgående utvecklingen för en trygg förlossningsvård som gjorde att vi valde bort detta alternativ direkt.

Den andra tanken var att åka tillbaka till Storbritannien, hyra ett hus och föda där men det skulle vara samma problem med boendekostnaden fast ännu värre och vi skulle inte känna trygga med vården där heller. Eftersom det är en av oss som jobbar och den andra har hand om barnen så känns det orimligt att flytta tillbaka till ett land där det dessutom är 3 gånger dyrare att bo än vart vi bor nu.

Det finns många bra alternativ för födsel för digitala nomader men ingenting kändes rätt. Thailand och Indien till exempel har ypperlig privat vård men där är det jobbigt med visum och värme. Mexiko är ett populärt alternativ för nomader från USA eftersom det är så billigt att föda där men det passade inte heller då min man tycker det är för mycket våld där. Inget av detta kändes tryggt eller enkelt. 

Östeuropa har mycket bra statistik med låg mödradödlighet där Vitryssland ligger i topp. Det enklaste var givetvis att försöka ordna så att vi kunde stanna var vi var så vi började med nästa utmaning - att ta itu med den tjeckiska byråkratin.

För att kunna omfattas av sjukförsäkringen här måste man även skatta här, alltså ha ett jobb. Så det första på attgöralistan var att registrera ett företag. Det var mycket enklare än jag hade trott. I den gråa betongkolossen där man fick vandra i korridorer som inte verkade ha något slut fanns det faktiskt en nummerlapp där man kunde få hjälp med detta på engelska. Vi fick oss en trevlig överraskning. Tydligen var det så bra skattesats här att det var populärt för utlänningar att driva företag så de gjorde det förhållandevis lätt för dem. Inom en vecka fick vi vårt "Zivno" (trading license).

Nästa uppgift var att officiellt flytta hit och ordna med försäkringen vilket var krångligt och tog massor med tid och energi.

Att förverkliga föda-hemma-drömmen i ett land där hemfödsel är illegalt

De två födslarna i Sverige hade självklart påverkat hur vårt överrasknings-nomad-barn skulle födas. Den första var minst sagt traumatisk, och den andra hade jag iallafall en doula med på. Jag var rädd för en smärtsam sjukhusfödsel i en onaturlig miljö när jag egentligen velat ha det tvärtom och dessutom inte kunde språket tillräckligt bra. Så med denna födsel hade vi bestämt oss att det inte skulle ske på något annat sätt än hemma på ett mjukt sätt mot barnet och mig. Fast man är såklart tvungen att registrera sig på ett sjukhus och följa dess regler här. (ifall man skulle befinna sig där).

I unschooling-kretsarna här var det norm att föda hemma då det spinner vidare på samma sak: Att följa det naturliga och ignorera auktoriteter. Jag fick höra saker om de tjeckiska sjukhusen som skrämde mig ännu mer till att föda där. I Tjeckien har man som födande mamma väldigt få rättigheter och behandlas därefter. Statistiken ser dock bra ut ändå. De räddar ju liv på mödrarna med överdrivet många kejsarsnitt och ingrepp. Men för den som har en normal graviditet och fött utan komplikationer som vill ha ett alternativ är det tyvärr omöjligt att få en legal planerad hemfödsel med barnmorskor. Det är som att staten här trots att man har många friheter håller den födande modern i ett järngrepp och ska kontrollera exakt allt och om kroppen föder för långsamt eller för sent enligt deras schema ska det rättas till enligt deras protokoll.

Jag hittade först en engelsktalande barnmorska genom kliniken som ville ställa upp men hon ångrade sig kort därefter eftersom vår födsel skulle ske under hennes semester. Det var typiskt att den skulle vara då när många är lediga. Det var svårt att hitta någon annan och ju längre tiden gick desto mer förlorade jag hoppet. Tills att en amerikansk tidigare födelseaktivist tog med mig på en födelsefestival.

En helt ny värld för alternativ födsel uppdagades

helt i kontrast med den tjeckiska sterila sjukhusbyråkratin. En värld där det fanns födelserebeller som trotsade staten och födde hemma oassisterat och kanske åt upp sin egen moderkaka eller lät den sitta kvar på bebisen (lotusfödsel). Det fanns företag som gjorde kapslar av torkad livmoder. Det såldes kläder med livmödrar på, bärsjalar och tygblöjor i massor. Doulor stod och pratade med de blivande mödrarna. Föreläsningar om amning och annat födelserelaterat hölls också.

Och det fanns visst otroligt modiga hemliga barnmorskor på plats som kunde ge gåvan att få en tryggare naturlig hemfödsel och samtidigt ta en enorm risk då någon hade bestämt att det var en kriminell handling sedan 2012 och ville kontrollera dessa mammor och barnmorskor också. Givetvis leder det här till att många blir rädda och inte vågar. De få som ställer upp ändå gör en fantastisk gärning för att ge en möjlighet till mammor som inte vill ha en sjukhusfödsel där de inte har mycket att säga till om. De är helt enkelt hjältinnor som inte ger upp.

På födelse-festivalen hittade jag min doula som jag gav i uppdrag att hitta en barnmorska då det inte fanns någon ledig där just då. Eftersom det var så svårt att hitta en som kunde överhuvudtaget gick det bra med någon som inte talade så mycket engelska heller. I slutändan fick jag napp och hittade en barnmorska med 40 års erfarenhet. Jag träffade henne under hela slutet av graviditeten parallellt med de vanliga undersökningarna där kliniken var helt omedveten om min egentliga plan. Skulle de veta om det skulle inte jag få mer än en tillsägelse men jag skulle inte avslöja vem som hade fått uppdraget såklart.

En busig bebis och skillnaden mellan svensk och tjeckisk mödravård

Den privata vården som vi har har mycket noggranna kontroller vid varje träff med ultraljud varje gång och lite för många tester för min smak då jag gärna skulle vilja ha lite färre nålstick. Vilket på sätt och vis är en trygghet också. Bebisen har ju dubbelkollats för vissa saker och om det skulle vara något som skulle åtgärdas skulle det vara mycket bättre att hitta det tidigare än senare.

Här är de som besatta av magnesium så jag har fått magnesium-tabletter utskrivna för nästan hela graviditeten. Det var viktigt att jag tog dessa. Järnvärdena var det inte lika stor fokus på. Kanske för att de generella matvanorna i Tjeckien är extremt köttfokuserade? Vid 3:e trimestern låg han först horisontellt och sedan i säte. Jag fick reda på att det var vanligt att göra kejsarsnitt när bebisen låg i säte och att hemfödsel-barnmorskan enbart skulle ställa upp om han låg rätt och var fixerad då det var en alldeles för stor risk för henne annars.

Magen växte alltmer och bebisen låg fortsättningsvis antingen på tvären eller i säte. Ju längre tiden gick desto mer bekymrad blev vårdpersonalen och i sin tur jag också. Jag började med att göra allt jag kunde hitta på för att uppmuntra bebisen till att vända sig till exempel övningarna som fanns på "Spinning Babies". Hur jag än gjorde hände ingenting.

Övning där man ska ligga på en strykbräda som lutar fast här ligger jag uppochner på en hög kuddar då vi inte har strykbräda.

Vi hade oturen att få en hemsk avloppsläcka i vår lägenhet där bland annat golvet blev förstört så vi var tvungna att bo någon annanstans vid vecka 36. Då erbjöd sig en god vän som hade hus på landet att vi kunde bo där vilket dels var det bästa som kunde hända oss just då och toppen för där fanns också en sluttande gräsmatta med perfekt lutning som passade en av övningarna. Jag låg uppochner ett tag och skyndade mig sen längs floden till tåget för att gå på veckans kontroll. Till min förvåning låg bebisen rätt. Han hade vänt sig under den snabba promenaden. Jag tog givetvis ut en för tidig seger för nästa vecka låg han i säte igen.

Den där naturliga hemfödseln kändes inte inom räckhåll längre. Jag testade något annat den här gången: att stå på händerna i poolen och simma en väldigt massa. Jag körde samma sak som tidigare också att ligga upp och ner på den sluttande gräsmattan och skynda till tåget. Den privata kliniken remitterade mig för ett noggrant ultraljud till sjukhuset som jag inte ville föda på eftersom det verkade som om de skulle förbereda mig på födsel i säte. Denna gången låg bebisen rätt och vi blev överlyckliga! Han tillhörde de 3% som låg i säte efter vecka 37 och nu i vecka 38 hade han äntligen vänt sig! Vårdpersonalen var förvånade och ville veta hur jag hade gjort. Den här gången skulle jag göra alla möjliga övningar för att hålla honom på plats. Så det blev till att skura golv på alla fyra under resten av graviditeten.

De sista veckorna hade jag en CTG-mätare på magen på kliniken och besök där varje vecka. Det var obekvämt och jag ville inte det skulle kunna påverka att bebisen skulle vända sig igen. Eftersom jag inte visste när jag hade min sista mens var mitt beräknade förlossningsdatum dessutom bara en gissning från klinikens sida. Den sista mätningen av bebisen visade att han var fullgången med en födelsevikt på 3600 g och ett huvudomfång på 38 cm. Så vid det sista besöket, vid deras vecka 40 på en onsdag, remitterade de mig till sjukhuset igen för en CTG-kontroll (som ska ta timmar!) 2 dagar senare, och om jag fortfarande var gravid nästa vecka skulle de sätta igång mig. Min man blåste upp födelsepoolen.

Aldrig i livet att jag skulle bli igångsatt på sjukhuset! Dagen därpå bestämde jag att vi skulle bada MASSOR! Och jag kanske skulle åka rutschkana till och med. Så vi tog oss till Centraleuropas största bad-land med våra nomad-vänner Ulrika och Pontus som skulle ställa upp som barnvakter under förlossningen. Medan de andra åkte de roliga rutschkanorna swishade den nu enorma magen runt bland jetstrålarna i "floden" och fick sitt livs shake i vågbassängen.

Fortsättning följer i Del 2!

Krakow revisited!

Jag har varit i Krakow flera gånger, med min pappa som tonåring och med en kompis under gymnasietiden, så jag har fina minnen därifrån. Det är en bohemisk stad med positiv energi som jag gärna skulle kunna tänka mig att bo i. Denna gången tog jag familjen dit för att visa smultronställena jag kom ihåg. Givetvis är det inte samma sak att resa dit som familj som ung och man kan absolut inte göra samma saker. Har ingen ork heller :) Så vi tog de viktigaste ställena i snigelfart.

Draken som sprutar eld på bilden ovan står vid foten av kullen där slottet Wawel är byggt. Enligt legenden var håligheterna under slottet en gång hans hemvist. Draken som kallas Smok Wawelski tyckte om att äta får och jungfruar. När jungfruarna tog slut lovade kungen sin enda dotters hand till hjälten som kunde besegra det otäcka odjuret. Många riddare försökte sig på men det var den fattiga skomakaren Krak som lurade Smok att äta ett får fyllt med svavel som omedelbart antändes inuti hans mage. Draken blev törstig och drack upp halva floden innan magen exploderade och staden blev fri. Krak gifte sig såklart med prinsessan och blev kung. Han byggde sitt slott (Wawel) direkt på drakens håla och folket byggde en stad runt den. På så vis fick staden Kraków sitt namn.

Idag kan man betala 3 złoty för att gå in i drakens håla. Där man kommer ut finns en brons-staty som sprutar eld då och då som man kan beskåda. Runt draken väntade många barn ivrigt för att kunna få se elden.

Glass-picknick vid Wisła-floden nedanför slottet Wawel.

Vilken himmel!

Slottet Wawel.

I Krakow finns en gammal tradition från medeltiden som kallas "hejnał". En trumpetare spelar varje timme en trudelutt åt de fyra väderstrecken i det 54 m höga tornet i kyrkan St Maria. Det har enligt legenden sitt ursprung i att vara en varningssignal för brand för "hejnał" betyder "vakna" på ungerska. Melodin kommer från Ungern. 

Kyrkan St Maria på marknadsplatsen.

Så vi gick till marknadsplatsen i gamla stan för att lyssna. Tornet är så högt att man knappt kan se trumpetaren. Det finns en stor marknad där som kallas för Sukiennice (tyghallen) som troligen är det första köpcentret i världen - från 1300-talet. Jag har varit där förut och de andra var inte intresserade utan jättehungriga så vi gav oss på jakt efter "Zapiekanka".

Enorma Zapiekankor - dubbelt så stora som vanligt!

I varje öppen lucka säljs Zapiekanka.

Zapiekanka är en bit baguette som har grillats med svamp och ost och ketchup på. Det är iallafall vad jag har växt upp med och gillar. Nuförtiden finns det hur många smaker som helst verkar det som. Vi hittade en marknad i den judiska stadsdelen Kazimierz där det fanns en rund byggnad där alla säljare sålde alla möjliga slags Zapiekankor. Det går till exempel att få mexikansk och hawaii. Inte riktig zapiekanka tycker jag. Vi åt upp så mycket vi orkade av dessa enorma Zapiekankor och begav oss vidare på vår vandring i stan.

Kazimierz är det hippa stället som man ska bo och äta ute i.

Vi hann också med att besöka de gamla Gestapo-cellerna. Det är en kuslig plats där man kan söka om man har någon släkting med i deras databas. Om vi hade orkat hade vi tagit oss till Schindlers fabrik vilket också skulle ha varit intressant. Följande dag begav vi oss till saltgruvan Wielicka. Jag hade varit där förut för ungefär 19 år sen. Det är stor skillnad på nu och då. Då var det inte turistigt. Nu är det massor uppbyggt kring saltgruvan. Museer och många restauranger och så. Till och med wifi långt ner i gruvan och moderniserat. Kapellet var imponerande! Jag kommer inte ihåg något av det här alls. Vi gick med i en turistgrupp och hade engelsktalande guide som förklarade allt och lite till. Bland annat att saltet här upptäcktes för 700 år sen och att det var viktigt för det användes bland annat som valuta. 

Framtida gruvarbetare kanske?

Astromomen/matematikern Copernicus som kom på att planeterna snurrade runt solen - här som staty i salt

Kapellet

Rundturen tog 2 timmar och där ingick ett par animeringar bland annat för att förklara att det fanns metan i gruvan och att man fick tända eld med facklor för att få bort det. Dagen i gruvan avslutades med en hissresa uppåt vilket absolut inte är något för den som är klaustrofobisk! Man åker i mörkret i en liten bur. Alla som åkte var nervösa innan starten. Men det gick såklart bra även om det var obehagligt. Barnen var riktigt modiga. De klagade inte alls trots att de trängdes med vuxna som var nervösa. Följande dag blev jag dunderförkyld men vi fortsatte vår resa tillbaka mot Prag fast med ett extra stopp på grund av det i en by nära gränsen. Nu är vi hemma igen! Nedan finns en film som berättar om vår resa till Krakow och Wieliczka på en och en halv minut.

Avslappning med en fantastisk vy av Vysoké Tatry - de höga Tatrabergen

Den kvävande hettan i Prag på runt 35c gjorde att vi snabbt bestämde oss att snabbt fly till närmsta möjliga plats där det skulle finnas svalka och då kom vi på att vi kunde åka till de höga Tatra-bergen i Slovakien vilket låg inom en rimlig bilresa härifrån. De högsta topparna mäter över 2600m och de har dessutom fortfarande snö kvar på dem. Det här är en bortglömd bergskedja i Europa som jag tycker liknar Alperna rätt mycket - förutom prislappen som är som det är i Östeuropa :)

Det vill säga, en digital nomad-familj kan leva billigt och gott här och dessutom slippas trängas med turisthorderna i de stora bergen längre västerut. :)

Jag letade efter det billigaste hotellet med utomhuspool med de bästa recensionerna på Booking.com i hela Slovakien och hittade denna lilla pärla. Vi tog oss från grottan med den underjordiska floden i östra Tjeckien till Velka Lomnica vid foten av de höga Tatrabergen. Vägen dit kantades av vackra fält med vit och röd vallmo.

Vägen var stängd så vi fick köra runt hela bergskedjan Nizky tatry (låga Tatra-bergen) men det var okej ändå. Landskapet var väldigt väldigt vackert! Vi åkte förbi skidorten Bela som såg trevlig ut - kanske något för nästa skidresa.

Såhär såg vår rutt ut för hela roadtrippen, vilken tog 11 dagar.

Tillslut, efter dubbelt så lång tid som navigatorn angett att det skulle ta, kom vi äntligen fram till Velka Lomnica, ett litet samhälle med den här utsikten över Tatra-bergen.

Pensionatet låg i den finare delen av byn där det fanns många nybyggda eller renoverade hus. De här balkongerna på huset mittemot såg väldigt mysiga ut! Ägarna till pensionatet bodde i huset bakom det på samma tomt. I själva huset som vi bodde i fanns 7 gästrum, två kök, vardagsrum, terass, bastu och ett spelrum som till och med hade ett svenskt ishockey-spel som var ett sådant som jag haft själv som barn.

Det fanns en mysig grillplats och en utomhuspool med 30-gradigt vatten. Det här var verkligen något som vi inte förväntade oss. Velka Lomnica låg så långt nedanför berget att det hade ett varmt men inte för varmt klimat. Istället för runt 35 c hade vi nog runt 28 c. Perfekt för poolbadande och det gick bra att sova.

Poolen hade en perfekt design. Familjen hade 6 barn själva så de hade nog tänkt på det där. Den ena delen var lagom grund så att Henry vågade sig på att prova att simma...och kunde! Dagen innan vi åkte simmade han faktiskt i den djupa delen frivilligt också! Tack vare att poolen hade ett flyttbart "tak" kunde vattnet bli så varmt. Ska tänka på det där ifall det blir aktuellt med egen pool i framtiden!

Vi stannade här i en vecka. Det kändes som en medelhavs-semester fast utan hav och med de vackra bergen i bakgrunden istället. Eftersom det fanns kök och uteplats med grill lagade vi all mat själva och höll oss till att köpa så lite ingredienser som möjligt. Trots att det här var mitt i ingenstans var det en 10 minuters bilresa till Tesco i Poprad så det var ganska civiliserat. Det var ganska skönt att bara grilla och äta frukt och sallad. Ute smakar det nästan alltid gott utan en massa kryddor och grejer i. Internet funkade bra vilket vi inte trott så vi passade på att jobba lite också medan den andra badade med barnen.

En av dagarna tog vi rälsbussen från stationen Studeny Potok (kalla strömmen) som låg precis utanför till Tatranska Lomnica, en skidort precis vid foten till berget. Vi hade tänkt ta linbanan högst upp till toppen av det högsta berget, Lomnicky Stit som låg på 2625 meters höjd i hopp om att finna den absoluta svalkan. Där fanns det fortfarande snö på några ställen. Men vi blev avskräckta av biljettpriset. Har ingen lust att betala 132 euros för en familj! Såna här söta pepparkakor fanns det i butikerna som omgav linbanan.

Då vandrade vi omkring och tänkte om. Det skulle finnas ett klättertåg någonstans här också. Så vi tog tåget till grannbyn Stary Smokovec och åkte upp iallafall några 100 meter. Här fanns det vandringsleder men resten av familjen var inte så värst sugna så jag gick till vattenfallet själv.

I Tatranska Lomnica liksom i Tjeckien och Polen finns det reklam för "feministisk öl". Efter den korta vandringen tåg vi tåget till Poprad för att kunna byta till Studeny Potok för att åka tillbaka.

Vi badade massor i poolen. Det var underbart! Men sista dagen så åskade och regnade det massvis. Jag kollade snabbt in vad vi kunde hitta på på Tripadvisor och upptäckte att det fanns ett "learning center" för att lära sig om exotiska djur inom promenadavstånd som heter Wildpark. Så vi begav oss dit. Hade vi vetat om detta ställe innan hade vi åkt dit flera gånger. Det var en non-profit organisation som drev centret för att folk skulle kunna lära sig om djuren. Alla som jobbade var engagerade voluntärer och kunde förklara en hel del. Vilket toppenställe!

Personalen verkade ha väldigt bra kontakt med djuren. Det fanns inget "skydd" framför lejonens bur och det kom fram en lejonhona till oss som spann och gned sig mot stängslet. Jag hade inte vågat klappa men sen såg jag att andra gjorde det! Någon kliade till och med den här tigern också.

Vi fick hålla i olika djur bland annat en korallorm. Vi fick se kameleonter i olika åldrar. Nedan syns 2 månader gamla bebisar.

När det åskat färdigt kunde vi bege oss tillbaka igen för att packa ihop för att fortsätta nästa dag på vår roadtrip. Vi körde runt Vysoké Tatry och in på den polska sidan av Tatrabergen. Utsikten var magnifik. Vi åt lunch i Zakopane.

Bigos - en av mina favorit-rätter i Polen - är en kålgryta med kött och korv. Ungefär som polackernas pyttipanna. Här serverades den i bröd. Någonstans högst upp på vägen såg vi en massa får och en fåraherde i traditionella kläder på en rondell..en fårrondell! :) 

Punkva jeskyne - Grottor där man åker båt på en underjordisk flod!

I Moravien, den östra delen av Tjeckien, finns det fantastisk vacker natur som kallas "Moravian karst". Det är ett skyddat naturområde som täcker ungefär 92 kvadratkilometer. Det finns grottor och raviner och märkliga geologiska formationer, till exempel ett stort hål i marken som var en kollapsad grotta. Den kallas Macocha Abyss. Här finns många grottsystem och Europas djupaste sinkhål där man kan grottdyka (138 meter djup). Vi besökte Punkva-grottan där det rinner en underjordisk flod igenom grottsystemet.

Först får man gå en hel del genom vackra grottsalar med stora stalagtiteter och stalagmiter, sen kommer man ut i Macocha Abyss, som är otroligt sprudlande grönt och har en turkosgrön liten sjö. Hela området känns faktiskt som att vara i en djungel! Sedan går man vidare i grottsystemet igen och får åka båt två gånger. Man får se upp att man inte krockar med taket eller någon stalagtit! De som sitter längst fram får liksom putta bort båten så att man hamnar i mitten igen. Floden är väldigt smal. Den som navigerar båten är mycket skicklig!

Vi kommer fram till en grottsal med vita stalagtiter och stalagmiter. Otroligt vackert. Vi gick med på en guidad tur på tjeckiska då vi var sent ute men jag tror man kan gå på en engelsk guidad tur också om man ordnar det längre i förskott. Vi har varit i en annan grotta i Tjeckien också, i Jeskyne Koneprusy, fast den var inte alls i stil med denna.

Vattnet var klart och vackert turkosfärgad, floden var belyst så att man kunde se de vackra formationerna. Utanför var det pressande 30-gradershetta så det var väldigt skönt att befinna sig i svalkan. Hade vi haft mer tid hade vi gärna vandrat lite också i den häftiga naturen, men vi var påväg mot Slovakien och skulle fara vidare. Det finns en "barnvänlig" grotta också som heter "Katerinska" där man får gå in själv utan guide. Svårt att visa hur vackert det var med bilder så kolla gärna på videon nedan!

1-minutsfilm om besöket i Punkva-grottan

Såhär hittar du till Punkva-grottan:

Följ vägen på google maps till parkeringen. Grottan ligger strax utanför Brno. Det ska ta ungefär 2-3 timmar att köra från Prag beroende på trafiken. Man behöver boka biljetter i förskott under högsäsongen. Dessa hämtar man ut i kassan. Sen får man gå 2 km eller åka "tåg" för att komma till själva grottan. Vi bodde i grannbyn Lazanky på pensionatet U jezku. Värden var väldigt trevlig och det fanns stor studsmatta men i övrigt var det mycket hårda sängar och hett så vi sov knappt så vi kan inte rekommendera det. Restaurangen "Restaurace veverka" som är den enda som fanns i samma by serverade väldigt skum mat, vi blev dåliga i magen efter det så vi kan inte rekommendera det heller. Ta med picknick och bo någon annanstans! Hur som helst är grottan väl värd att besöka, till och med våra pojkar som lessnade efter förra grottbesöket tyckte den var riktigt häftig!

Den lantliga miljön omkring Moravian Karst är otroligt vacker. Just nu blommar vallmon. Det finns vit vallmo här!