Vi kom fram på eftermiddagen och strosade runt i den lilla staden. Det fanns ett gäng häftiga trehjulingar parkerade vid torget. Det såg ut att vara en turistisk stad då det fanns ett informationscentrum med broschyrer på tyska. Jag och Edward gick på vår egen lilla promenad och såg att det fanns skidliftar på berget.
Vi plockade fram vår avancerade utrustning vilket bestod av två kakformar som vi köpt på Coop i staden för att vaska med. Samt plastmuggarna Winston hann kasta på rullbandet innan vi hann betala. Muggarna var rätt bra för där kunde vi lägga de fina stenarna vi hittade i dem. Jag hittade en sten som var vit och grön. Och massvis med kattguld. Winston och Henry hittade fina guldiga stenar också. Vattnet var så kallt att vi inte kunde stå där i mer än några sekunder så vi tog oss vidare för att hitta ett bättre ställe att vaska från.
Stigen gick fram och tillbaka över bäcken flera gånger så det var inga problem att hitta vaskningsställen. Däremot var vattnet så kallt så lille Edward som älskar att bada så mycket inte kunde göra det och var frustrerad. Jag upptäckte en gruva så vi tog oss dit. Det var en brant backe så man fick klättra lite.
Gruvan var stängd. Ingången var i dvärghöjd vilket var lite småkul! Jag hittade ett ställe att ta mig in och gjorde det. Dörren var igenrostad men skruven var lös. Troligtvis hade andra personer också varit nyfikna. Det fanns en liten "sjö" precis innanför. Det fanns mörka läskiga gångar som jag inte vågade mig på. Vi fortsatte färden.
Edward var ledsen för att han ville bada i varmt vatten och gärna klättra in i gruvor och på branta backar. Men han var tvungen att sitta fast när det fanns som mest farligheter omkring oss. Då passar det perfekt att amma i selen lite!
Vi begav oss vidare mellan de höga grantopparna och branta sluttningarna och hittade ett par gruvor till. Det fanns en bro med en naturlig pool i bäcken. Vattnet var glasklart. Och Edward var ännu mer frustrerad över att det inte var skönt att bada i vattnet. Vi gav oss iväg på upptäcktsfärd.
Hur det såg ut när vi vaskade.
Edward älskar friheten. Jag följde efter och han visade mig saker längs vägen. En ettårings perspektiv är rätt spännande. Stenar och pinnar och fjärilar och buskar och solstrålarna som strilade fram mellan grenarna. Vi hittade inget guld i bäcken förutom pyrit och ett guldkorn men Edward hittade skogens guld iallafall. Små bebis-kantareller! Vi plockade några.
Sedan var alla hungriga. Winston var organiserad. Han hade packat med triangiakök och trekkingmat i sin ryggsäck. Vi åt middag vid bäcken. Det fanns nästan inga myggor men började bli lite småkyligt. Det var dags att skynda till de närmsta gruvorna och sedan ta sig tillbaka mot bilen innan det blev för sent.
Någon hade gjort lustiga skelett av pinnar, kottar och kartongbitar som denne hade placerat på träden nedanför en liten mini-grotta. Vi funderade på om ett tält skulle få plats i grottan. Eller på avsatsen på klippan här. Den här platsen var definitivt en kandidat för en långväga camping-trekking iallafall.
Sist men inte minst kikade vi på slottet Kašperk som bevakade gränsen till Tyskland på andra sidan bergskedjan och gruvorna. Några får betade precis vid slottet när solen gick ner. Det var oerhört vackert. Sedan bestämde vi oss för att ta oss hemåt den 2 timmar långa vägen men gör gärna ett besök till Šumava en annan gång. Vi var nöjda med resan allihop. Vi hittade massor av kattguld och fina stenar. Och så kantarellerna som Edward hittade förstås! Både stenarna och kantarellerna kom bort. Men det gör ingenting. Det är ju resan som räknas.
